tisdag, juli 16

NYHETER

YO GOTTI – I STILL AM

YO GOTTI – I STILL AM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström YO GOTTI: ”I Still Am” (Epic/CMG) Jag erkänner! Jag har förra årets ”The Art of Hustle”, deluxe-utgåvan till och med, i stort sett ohörd i skivsamlingen. Den har blivit åsidosatt helt enkelt, och kanske hoppas jag att kunna ge Yo Gotti upprättelse med hans nya platta ”I Still Am”. Gotti är självfallet inte ensam utan plattan gästas bland andra av Meek Mill, French Montana och 21 Savage – men tillför det något? Superhiten ”Rake It Up” med Nicki Minaj är överskattad, rakt av, och bärs enbart av Minajs rappande. Chris Brown bidrar med chillad sång på ”Save It for Me” och YFN och Lucci medverkar på självbiografiska ”One on One”. Yo Gotti släpper inte enbart ny platta, han har också fått kontrakt med streamingtjänsten Tidal för en dokumentär som handlar om hans
SNOOP DOGG – MAKE AMERICA CRIP AGAIN

SNOOP DOGG – MAKE AMERICA CRIP AGAIN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SNOOP DOGG: ”Make America Crip Again” (Doggystyle/Empire) När Snoop Dogg inte hängt med Martha Stewart för inspelningen av deras teveprogram ”Potluck Dinner Party” på VH1 (!) har han passat på att spela in ett meddelande till världen om den amerikanske presidenten Donald Trump. Faktiskt så är hela skivomslaget en anspelning på detta med den blå kepsen och titeln på Trumps valslogan ”Make America great again”. Snoop är inte bara ikonisk för hiphopen och västkuststilen, han är så gott som oföränderlig – alltid har han något schysst att komma med. ”Make America Crip Again” är inget undantag. För när presidenten twittrar så svarar Snoop med titelspåret ”M.A.C.A”, som handlar om sociala frågor och behovet av förändring av det amerikanska samhällslivet och – framfö
COURTNEY PINE – BLACK NOTES FROM THE DEEP

COURTNEY PINE – BLACK NOTES FROM THE DEEP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström COURTNEY PINE: ”Black Notes from the Deep” (Freestyle) Det svartvita skivomslaget får den stora saxofonen att lysa som i antikt silver och titeln smakar som en jazzklubb i källarvåningen med röda bordsdukar och så man sugs man därmed in i Courtney Pines nya album ”Black Notes from the Deep”. Pine, en av Storbritanniens mest hyllade jazzmusiker, har på den här plattan gästats av Omar Lyefook M.B.E och Charleen Hamilton på sång, Ed Bentley på orgel, gitarristen Chris Cobbson och skivans verkliga stjärna Robert Mitchell på piano. Att Pine själv inte spelat tenorsaxofon på över ett decennium gör onekligen skivan speciell. ”A Change Is Sure to Come” är som en virvel driven av flöjt och där tonerna rör sig med lätthet, ”Rivers of Blood”, som fått sitt namn efter de
KEYSHIA COLE – 11:11 RESET

KEYSHIA COLE – 11:11 RESET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KEYSHIA COLE: ”11:11 Reset” (Epic) Skivtiteln syftar på tiden på dygnet när Keyshia föddes, och ”11:11 Reset” är hennes första släpp på Epic. Medverkar gör DJ Kahled på ”Cole World (Intro)”, Remy Ma och French Montana på ”You” (som låter som en blandning mellan Jennifer Lopez och Missy Elliot), balladen ”Act Right” med Young Thug, och poppiga ”Ride” med Kamaiyah, men kombinationen hiphop och soul kräver ett riktigt, helhjärtat engagemang för att kunna stå stadigt, och ”11:11 Reset” har inte styrkan som behövs. Jag skulle spara mina pengar om jag var som ni, för här finns egentligen inget som lockar mig särskilt mycket att lyssna på flera gånger.  
JAZZIG VÄRLDSMUSIK MED MELODIC MELANGE

JAZZIG VÄRLDSMUSIK MED MELODIC MELANGE

LIVE!, NYHETER, RECENSIONER
av Thomas Wihlman Melodic Melange: Stallet, Stockholm, 22 oktober 2017 Melodic Melange heter en konstellation av eminenta musiker, med Anders Hagberg, känd bland annat från Mynta och Yggdrasil, som initiativtagare och sammanhållande kraft. Det handlar här om spännande kombinationer och möten. Under oktober/november är man på konsertturné i landet och MONO sökte sig till trevliga Stallet i Stockholm för att lyssna. Spänningen ligger inte bara i mötet mellan palestinskbördige Ahmad al Khatibs oud och Hagbergs saxofoner och flöjter, utan också i Lisbeth Diers slagverk av en mängd olika typer och inte minst i Johannes Lundbergs sofistikerade och nyanserade basgung. Lägger vi till detta de arabiska klangerna roll och inspiration från samisk jojk så förstår ni att det här är inte
THE LAST SCHMALTZ

THE LAST SCHMALTZ

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in
FLOWER POWER I KRAKOW

FLOWER POWER I KRAKOW

LIVE!, NYHETER, RECENSIONER
av Curt Lundberg Unsound, Krakow, 8-15 oktober 2017 Vackra blomsterinstallationer bjuder in till årets Unsound, festivalen i polska Krakow, som nu firat sitt femtonde år och ytterligare befäster ställningen som den kanske viktigaste bastionen för nya experimentella uttryck i gränslandet mellan konstmusik och klubbmusik. Men det är inte blomstermakt i den aningslösa mening sextiotalets hippierörelse stod för utan här handlar det om att reflektera över dagens utmaningar; ljus mot mörker, resursslöseri mot hållbarhet, att ha ett ekologiskt mångbottnat förhållningssätt till samhällsutvecklingen. Pretentiöst? Javisst, men Unsound kan kosta på sig det efter att ha bevisat gång på gång, inte minst vid flera satellitfestivaler i forna öst, att de bär syn för sägen. Tidigare teman som The
VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Roll with the Punches” (Exile) Van Morrison har hållit en hög profil de senaste åren, med ett återutgivningsprogram av lyckligtvis välgjorda remastringar inklusive det han gjorde med Them och för skivbolaget Bang i början av karriären, en intervjuserie för engelska radion och ett par bejublade utomhuskonserter i barndomens Belfast på sjuttioårsdagen för ett par år sedan. Plus, förstås nya plattor. Som inte alltid varit så bra – ”Duets: Re-working the Catalogue” där Morrison frotterade sig med allsköns mer eller mindre respektabla sångcelebriteter var en blaja. Och förra årets "Keep Me Singing" var väl ändå i pösigaste laget? “Roll with the Punches” har sina sega stunder den också men är på det hela taget en betydligt bättre skiva än de närmast f
MARGO PRICE – ALL AMERICAN MADE

MARGO PRICE – ALL AMERICAN MADE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MARGO PRICE: ”All American Made” (Third Man) Jag vill så gärna tycka om Margo Price andra album ”All American Made”, countryscenen skulle må bra av en ny kvinnlig superstjärna. Men det är inte helt enkelt att göra så. Låtar som ”Learning to Lose” tillsammans med Willie Nelson, ”Pay Gap” med sitt glasklara budskap, självrannsakande ”Wild Women” och röjande ”Cocaine Cowboy” visar att Price hör till den nya generationen av singer/songwriters från Nashville. Skivans helhet är dock inte lika stark som dess delar. Kanske beror det på att ibland känns det som Price bara skrapar på ytan och har mer att ge men som inte riktigt når fram. Måhända blir det tredje gången gillt för Margo Price och jag kommer att lyssna när det är dags.  
JESSIE WARE – GLASSHOUSE

JESSIE WARE – GLASSHOUSE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JESSIE WARE: ”Glasshouse” (Island) Antagligen skulle Jessie Wares ”Glasshouse” åkt i soporna tämligen omedelbart. Om det inte vore för det där med om inte. Där Ware brister i sången är soundet på ”Glasshouse” oerhört förföriskt och lockande. Ibland vill jag helst sätta Ware på mute och bara lyssna på musiken – och inte för att Ware är dödligt dålig utan för hon är dödstrist. Men den maffiga elektropopen i ”Your Domino”, salsainfluerande ”Selfish Love” och den låga basen i ”Midnight” kan tyvärr inte bära upp hela plattan trots ett gediget försök.