tisdag, mars 26

NYHETER

APA – ABSOLUT MUSIK

APA – ABSOLUT MUSIK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom APA: ”Absolut musik” (Phonobel) Ibland tror jag att allt som idag återstår av den svenska jazzen bara är artiga pianotrior och överskolade sångerskor. Jag vet ju att det inte är så, jag vet ju att det finns alternativ, men alla linjalräta linjer och all hemläxeduktighet kommer så ofta i vägen för det där som gör jazz till meningsfull jazz. Att uttrycka något för att man verkligen måste kommer i skymundan för fjäsket att ge det finaste äpplet till fröken. Eller sjunga två låtar i ”På spåret” vilket är en sorts äppelfjäsk det också. Och så ska alla konsensusnicka och ryggdunka samförstått och självbelåtet tycka att all den där uppstoppade musiken är alla tiders. Man förväntas göra det för jazzen tycks ha en bild av sig själv att det är väldigt synd om den och vi
DJ 50 SPÄNN – NYTT LIV ÅT RATAD MUSIK

DJ 50 SPÄNN – NYTT LIV ÅT RATAD MUSIK

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto på Tommie Jönsson: Fredric Marcus) Det finns poddar för det mesta men kanske ingen som konsekvent spelar loppisvinyl. Utom DJ 50 Spänn då. Loppisentusiasten Peter Sjöblom samtalar med loppisentusiasten – och poddens eldsjäl – Tommie Jönsson! Att leta skivor på loppis har sin alldeles egna tjusning. Det behöver inte handla om att nedlägga det största bytet, att lägga beslag på de mest värdefulla rariteterna. Visst finns det de som har vidareförsäljning och avans som sökandets drivkraft men för många av oss är den enkla men stora överraskningen i det lilla sammanhanget belöning nog; att stå där och bläddra bland de oftast osorterade vinylerna, välvårdade exemplar huller om buller bland sönderälskade skivor i tufsiga omslag, och plötsligt hitta någon konstig pla
ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BO C. BENGTSSON: ”Iskra – Gränslös musik” (Bo Ejeby Förlag) ISKRA: ”Gränslös musik 1970-1992” (Caprice) Det går inte att tänka sig en bättre titel på en bok om svenska gruppen Iskra än ”Gränslös musik”. De hade öppningar åt så många håll – inåt mot musikerna själva och mellan dem, mot publiken och inte minst mot musiken – att man antingen får sortera in dem i väldigt många fack eller inget befintligt fack alls. Improvisationen var grunden i Iskras musik och det är inte fel att placera dem i samma europeiska krets som Spontaneous Music Ensemble, Il Gruppo D'Improvvisazione Nuova Consonanza och Globe Unity Orchestra. Men allra starkast släktband tycker jag att de hade med Art Ensemble of Chicago, tack vare hur de hanterade tystnaden och mellanrummen i musiken.
THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”Sleep Well Beast” (4AD) Tyvärr är det sällan som en platta som “Sleep Well Beast” landar framför fötterna på en för när The National släpper sitt sjätte studioalbum är det inget mindre än en triumf. Man kan säga att efter de fyra åren av tystnad gör bandet comeback och Matt Berninger, Aaron och Bryce Dessner och Scott och Bryan Devendorf ger sitt elektroniska indierock-sound stort utrymme. Det är en ren glädje att lyssna till de mer experimentella inslagen som duobröderna bidrar med. Berningers likhet med Nick Cave är då verkligen inget som ligger honom i fatet. Även sångtexterna har utvecklats sedan sist, det är fortfarande att vandra i mörkret men Berninger har blivit mer precis i sitt uttryck. ”Sleep Well Beast” kunde ha riskerat att falla i
A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP MOB: ”Cozy Tapes Vol. 2: Too Cozy” (A$AP Worldwide/Polo Grounds/RCA) Sedan förra årets ”Cozy Tapes Vol. 1: Friends” har det funnits förväntningar på ytterligare en platta med A$AP Mob, hiphopkollektivet som just nu är aktuellt med flera separata skivsläpp (A$AP Twelvyy ”12”, A$AP Ferg ”Still Striving”). Precis som föregångaren är ”Too Cozy” ett samarbete mellan ett stort antal artister, förutom medlemmarna från A$AP Mob gästas skivan av bland andra Frank Ocean, Playboi Carti, Jaden Smith och Smooky Margielaa. Skräniga ”BYF”, lamt samplade ”Coziest” och stereotypa ”Perry Aye” säger att plattan är ett misstag. Men å andra sidan kommer låtar som lyckas bättre med att få kontakt med östkusthiphopens essens – samtidsberättelsen. ”Black Card”, ”Frat Rules” oc
THE YOUNG’UNS – STRANGERS

THE YOUNG’UNS – STRANGERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE YOUNG'UNS: ”Strangers” (Hereteu) Young'Uns är de som idag bäst förvaltar det engelska a capella-arvet efter Young Tradition och Watersons. Åtminstone är det de tre Hartlepool-grabbarna som märks mest. De har gått den hårda vägen och jobbat sig upp från ett par privatutgivna skivor i början av karriären till nivån där de två år i rad har vunnit BBC:s Folk Awards i kategorin Bästa grupp. Nu är det visserligen inte alldeles rättvist att kalla dem en a capella-grupp – de använder sig ju trots allt av ackompanjemang från bland annat gitarr, dragspel och piano – men som på deras tidigare skivor är det sången som står i centrum på ”Strangers”. Och den som är familjär med Young'Uns sedan tidigare lär omedelbart känna sig hemma här; deras koncept har inte förändrat
XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
XXXTENTACION: ”Members Only Vol. 3” (Bad Vibes Forever/Empire) Har XXXTentacion och Members Only-kollektivet gjort något av intresse eller handlar uppmärksamheten gänget fått bara om tumultet som omger rapparna från Florida? ”Members Only Vol. 3” är som ett tjugotrespårigt mixband med juvenil hiphop. Positivt med denna strax under timmen långa platta är att den trots allt har ett fascinerande ljud, aggressivt med tunga beats som i ”Members Only Shit” och ”What In The XXXTarnation”, och bas- och rockgitarrer som i ”Find Me” och ”777”. Låten ”Supra” tillsammans med Kin$oul går tillbaka till deras ursprung som rappare och är enda spåret på skivan som erbjuder någon typ av behållning. I övrigt finns här ingenting av intresse. XXXTentacion misslyckas fullständigt med att ro iland det här
DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”How Did I Find Myself Here?” (Anti) På åttiotalet, när MTV blixtrade som starkast i teverutorna, blev paisley underground en av mina käraste tillflyktsorter. Paisley underground var ett samlingsnamn för en mängd kalifornienbaserade band men tvärtemot vad termen antyder var det ingen samlad ”rörelse” – det var skillnad på Green On Reds Doors-mörka heartland-rock, Rain Parades dovt introverta psykedelia, Long Ryders Byrds- och Buffalo Springfield-dyrkande countryrock, och Thin White Rope som hamnade mitt emellan allihop med sitt originella sound definierat av Guy Kysers skrovliga stämma och gitarrerna som vällde fram som brinnande flytande stål. The Dream Syndicate hade visserligen också ordning på sina psykedelia-referenser men deras musik
RUT MEYERSSON AFRELL – DJ MED BRED BAKGRUND OCH ÖPPEN FRAMTID

RUT MEYERSSON AFRELL – DJ MED BRED BAKGRUND OCH ÖPPEN FRAMTID

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Sebastian Wickström (intervju och foto) och Linda Bönström (text) DJ:n Rut Meyersson Afrell tar Stockholms dansgolv med storm och har siktet inställt på världen. MONO:s Sebastian Wickström har träffat henne. Ruth Meyersson Afrell, även känd under namnet Main Projects, har mycket på gång. Förutom DJ:andet är hon videoproducent, jobbar på skivbolag och när det handlar om rå talang bakom skivspelarna har hon rykte om sig att vara Sveriges svar på brittiska Maya Jane Coles och ryska Nina Kraviz. För att börja med din musikaliska bakgrund så gick du på Kulturamas gymnasium. Berätta om det! – Jag hade tänkt söka in till danslinjen men min bror sade ”sök något du är bra på istället”, så det blev sång. Såhär i efterhand är jag nöjd med beslutet och det var superkul! – När jag
BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

NYHETER, RECENSIONER
  av Peter Sjöblom BROR GUNNAR JANSSON: ”And the Great Unknown, Part I & II” (Normandeep Blues) Från början hade vi Daniel Norgren som med sina första skivor ställde sig som mellan hårdhudad enmansbandsblues och Tom Waits. Sedan kom Bror Gunnar Jansson med sin explosiva debutplatta 2012 och ungefär samtidigt gick Norgren bort sig i ett ingemansland mellan en sorts neofolkambient och signaturmelodierna till nordiska kriminalserier. Men Bror Gunnar Jansson stod kvar med båda fötterna i skrotbluesen, med en naturgivenhet som Norgren såhär i eftertankens kranka blekhet aldrig har haft på riktigt samma sätt. Jansson sjunger med en helt annan angelägenhet, som om det gällde livet. Och det gör det ju. Annars kan det kvitta. Bror Gunnar Jansson har inte haft bråttom med sk