fredag, september 21

NYHETER

THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LAST DINOSAUR: ”The Nothing” (Naim) Det tog åtta år för Jamie Cameron att förfärdiga ”The Nothing” och sju år har gått sedan The Last Dinosaur – den duo han är en del av – släppte sin debut ”Hooray! For Happiness”. Bränslet till ”The Nothing” är Camerons dödsrädsla och den depression som följde på att hans bästa vän förolyckades i en bilkrasch. Starka, uppslitande känslor som motsägelsefullt nog gett upphov till en väldigt avmätt skiva. Liksom ”Hooray! For Happiness” flyter den omkring i ett dis som suddar ut känslokonturerna. Hade den varit en film skulle jag ha gripit efter fjärrkontrollen och försökt öka både kontrast och färgmättnad för att bättre kunna ta del av vad det är som agerar. Camerons stora förebilder är Talk Talk och jag förstår att det är å
VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VIC MENSA: ”The Autobiography” (Roc Nation/Capitol) Att tjugofyraårige Victor ”Vic Mensa” Kwesi Mensahs solodebut landat hos Jay-Z:s skivbolag Roc Nation framstår som självklart – ”The Autobiography” är bra hiphop. Och det borde inte vara annat med tanke på att studioalbumet producerats av No I.D. och plattan gästas av storheter så som bland andra Weezer, Pharell Williams, Puscha T och Saul Williams. Vic Mensa beskriver verkligheten rakt och ärligt, om än inte alltid med finess – textskrivandet behöver mogna. Men låtar som de självbiografiska ”Wings” och ”Memories On 47th St.”, soulinfluerade ”Say I Didn’t” och Eminem-inspirerade ”Heaven On Earth” (med The Dream) gör att man överser med detta. Tiden får utvisa om Jay-Z redan signat sin efterträdare.  
BETH DITTO – FAKE SUGAR

BETH DITTO – FAKE SUGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BETH DITTO: ”Fake Sugar” (Virgin) Att tidigare The Gossip-sångerskan Beth Ditto (som egentligen heter Mary Beth Patterson) har en spännande röst och ett intressant låtskrivande råder det inga tvivel om. Däremot ger produktionen av solodebuten ”Fake Suger” ett märkligt resultat. Tillsammans med producenten Jennifer Decilveo har Ditto försökt att återvända till southern rock-genren men det blandas vilt med bland annat pop, discorock och indie och ofta passar sången helt enkelt inte till soundet. Och det är synd, med låtar som kaxiga ”In And Out”, lågmälda ”Clouds (Song for John)”, punktangerande ”Go Baby Go” och medryckande ”Oh My God” är det tydligt att Beth Ditto har mer att ge.  
ROBYN HITCHCOCK – ROBYN HITCHCOCK

ROBYN HITCHCOCK – ROBYN HITCHCOCK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ROBYN HITCHCOCK: ”Robyn Hitchcock” (Yep Roc) När Robyn Hitchcock mitt under de svallande punkåren gjorde sig bemärkt som hjärnan i gruppen Soft Boys var det med en helt annan infallsvinkel än sina samtida. Nog för att gruppen öste på tidsenligt men Hitchcock var så gott som ensam om att så uppenbart hämta inspiration från Syd Barrett, det psykedeliska Beatles, The Byrds och i viss mån Captain Beefheart. När Soft Boys upplöstes efter ett fåtal skivor fortsatte Hitchcock kultivera sina influenser till en personlig melodisk rock genomsyrad av en torr brittisk humor, framför allt tillsammans med det musikaliskt elastiska kompbandet Egyptians på skivor som ”Fegmania!”, ”Globe of Frogs” och ”Queen Elvis”. Emellanåt sköt han in akustiska soloplattor som ”I Often Dream o
NINE INCH NAILS – ADD VIOLENCE

NINE INCH NAILS – ADD VIOLENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NINE INCH NAILS: ”Add Violence” (The Null Corporation) ”Add Violence” är del två i Nine Inch Nails EP- trilogi som inleddes förra året med ”Not The Actual Events”. Trots att ”Add Violence” bara har fem spår saknar den ingenting – helheten är kompakt. Trent Reznor har tagit med engelske musikern och producenten Atticus Ross som fast medlem i bandet. Tillsammans har de tidigare spelat in soundtracks som kammat hem både Academy och Grammy Awards och även ”Add Violence” tjänar mycket på samarbetet. Industrirocken förstärks av härligt djupa syntslingor, som den konceptuella elva minuter långa och emellanåt Depeche Mode-kusliga ”The Background World”. Samhällskritiska inledningsspåret ”Less Than” och blixtrande ”Not Anymore” gör att förväntningar på EP nummer tre,
LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOS STRAITJACKETS: ”What's so Funny About Peace, Love and Los Straitjackets” (Yep Roc) Först verkar det kanske lite märkligt med ett amerikanskt instrumentalband som gör en hel platta med Nick Lowe-covers men lite begripligare blir det om man vet att Los Straitjackets, ett av de mest livaktiga retrosurfbanden, flera gånger har turnerat tillsammans med Nick Lowe. Lowe, som är en av Englands mest hantverksskickliga popsnickare på den här sidan Beatles. Skivans otympliga titel är förstås en anspelning på en av Lowes allra bästa låtar, ”(What's so Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding”, skriven medan han fortfarande var medlem i pubrockpionjärerna Brinsley Schwarz på sjuttiotalet. Omslaget i sin tur är en parafras på hans solodebut ”Jesus of Cool”. Gamla Lowe
OMAWUMI – TIMELESS

OMAWUMI – TIMELESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström OMAWUMI: ”Timeless” (Cabal Entertainment/Roc Nation) Den trettiofemåriga nigerianskan Omawumi Megbeles musikkarriär tog fart när hon kom på andra plats i teveprogrammet Idols West Africa. Här skulle man kunna dra öronen åt sig men Omawumi är inte ett one hit wonder. ”Timeless” är ett starkt bevis på detta. Den är hennes tredje fullängdare och en ren glädje att lyssna på, från den vackra balladen ”Butterflies” och den jazziga ”Dolapo” till medryckande ”The Matter”, den high life-inspirerade ”E Don Loss (If God Does Not Will It)” och den catchiga ”Africa” (med Salif Keita och Uhuru). Omawumi använder ett brett register samtidigt som ”Timeless” håller som helhet.  
PETER ROWAN – MY ALOHA!

PETER ROWAN – MY ALOHA!

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER ROWAN: ”My Aloha!” (Omnivore) Peter Rowan är en grand old man som har varit verksam ända sedan tiden i grupperna Earth Opera och Sea Train, vilket kalendariskt betyder sedan skiftet sextio/sjuttiotal. Trots det och trots samarbeten med ett antal namnkunniga artister därefter (inklusive Jerry Garcia) har hans karriär mestadels ägt rum strax utanför den bredare allmänhetens synfält. Bryr man sig inte om amerikansk rotmusik är risken att man inte känner till honom alls. Vanligtvis hittar man honom i bluegrass-sammanhang, men på ”My Aloha!” tar han sig – precis som titeln signalerar – med ett knippe mestadels originallåtar till Hawaii. Både bildligt och bokstavligt; skivan är inspelad i Honolulu med lokala musiker. Och där tappade han 99% av lyssnarna och ja
LANA DEL REY – LUST FOR LIFE

LANA DEL REY – LUST FOR LIFE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LANA DEL REY: ”Lust For Life” (Polydor/ Interscope) Lana Del Rey fortsätter envist med att bevisa hur en fantastisk röst kan drunkna i en överproducerad skiva, de utslätade slingorna frambringar mycket litet mer än en längtan tillbaka till Lizzy Grants coola, oslipade ljud. ”Lust For Life” är fjärde studioalbumet som Grant släpper under namnet Lana Del Rey och innehåller hela sexton spår och en bunt gästartister som Stevie Nicks, Sean Ono Lennon, Playboi Carti, och The Weeknd. Tyvärr känns vare sig skivans längd eller alla samarbeten som givande, ”Lust For Life” blir enkelt uttryckt långtråkig och man bara väntar på att Del Rey ska bryta igenom det pålagda filtret och faktiskt höras ordentligt. Märkliga spår som ”Summer Bummer” (A$AP Rocky), ”Groupie Love” och s
THE MONKS – HAMBURG RECORDINGS 1967

THE MONKS – HAMBURG RECORDINGS 1967

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom THE MONKS: ”Hamburg Recordings 1967” (Third Man) The Monks bara måste vara ett av de märkligaste banden som någonsin verkat inom ett inte särskilt märkligt idiom. Fem rekryter utstationerade i Tyskland i början av sextiotalet som vände ut och in på beatmusiken – även med rena garagerockmått mätt är deras enda riktiga platta ”Black Monk Time” från 1966 primal. Det är inte långsökt att tro att just den sådde fröet till sjuttiotalets tyska krautrock som den framfördes av exempelvis Neu! och Faust. Monks rudimentära men efterhängsna låtar skrapades rena från alla insmickrande finesser men skapade därigenom helt nya sådana som helt byggde på den resoluta rytmen. Som om Monks, ända ut i den kuriösa banjon, var en enda stor sammanhållen rytmsektion. Att det karga stångj