tisdag, mars 26

NYHETER

AHMED – NEW JAZZ IMAGINATION

AHMED – NEW JAZZ IMAGINATION

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom AHMED: ”New Jazz Imagination” (Umlaut) Det är svårt att egentligen jämföra Ahmed Abdul-Malik med andra jazzmusiker. En visionär, men kanske för revolutionär för sin samtid. Han spelade visserligen med bland andra Art Blakey, Thelonious Monk och John Coltrane, men hans skivkarriär som bandledare blev inte längre än en dryg handfull skivor i slutet av femtiotalet och en bit in på nästföljande årtionde. Sedan lämnade han musicerande i princip helt och hållet och började istället undervisa. Han har aldrig varit föremål för några braskande återutgivningskampanjer även om det för några år sedan faktiskt kom flera nyutgåvor av hans skivor. Som basist och oud-spelare född i New York med sudanska rötter förenade han på ett banbrytande vis musikaliska tänkesätt från Mel
Å – ÅNYO

Å – ÅNYO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom Å: ”Ånyo” (Å) Ås musik har en betydligt dunklare grundton än vad Finn Öhlunds explosivt färgglada omslag låter påskina – detta är progressiv rock som står närmare jättekast och mörka skogar än daggfriska morgnar och soliga ängar. ”Ånyo” är gruppens andra platta och såsom föregångaren fysiskt utgiven på enbart LP. Precis som på förstlingsverket från 2014 är Å en trio centrerad kring sångaren och gitarristen Joel Öhlund, och precis som sist medverkar blåsarmaestron Roland Keijser som extramusiker. Men det intressanta med ”Ånyo” är inte likheterna med debutskivan utan skillnaderna mot den. ”Å” hade många lovande ansatser men kändes lite trevande och ofärdig. Tre år senare har trion mognat anmärkningsvärt. De har skaffat sig ett helt annat självförtroende vilket o
RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC RARITITES

RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC RARITITES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RICHARD THOMPSON: ”Acoustic Rarities” (Beeswing) Knappt har ”Acoustic Classics II” hunnit svalna efter utgivningen förrän Richard Thompson släpper ännu en skiva med akustiska nyinspelningar av äldre låtar. Men till skillnad från de föregående plattorna i serien fyller ”Acoustic Rarities” en funktion då tonvikten ligger på låtar som han gett bort till andra och sådana som fram tills nu legat outgivna helt och hållet. Med andra ord slipper vi de mest redundanta nyversionerna av låtar som alla Thompson-fans redan har hört hundratals gånger. Visserligen skiftar glöden en aning mellan plattans låtar men generellt sett låter Thompson mer inspirerad här än vad han gjorde på de två föregående delarna i ”Acoustic”-serien. Helt enkelt verkar också han tycka att det är r
LEON RUSSELL – ON A DISTANT SHORE

LEON RUSSELL – ON A DISTANT SHORE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEON RUSSELL: On a Distant Shore (Palmetto) Min relation till Leon Russell är inte okomplicerad. Jag skulle vilja tycka mer om honom än vad jag gör. Eller rättare sagt, jag skulle vilja tycka lika mycket om honom generellt som jag gör om en del av vad han gjort. Han kan vara besjälad och svängig men också för vräkig bräkig. Eller kunde i alla fall; för lite knappt ett år sedan gjorde han sällskap med alla andra legender som lämnat oss de senaste åren. ”On a Distant Shore” är hans postuma avsked. Han jobbade på skivan under året före sin död väl medveten om vad som stundade – det är svårt att inte se textrader som ”I don't feel like living and I'm afraid to die” och ”Sounds like a funeral for some person here and I might be the one” som ögonblick av bister självin
CEMENT – UTMANINGEN

CEMENT – UTMANINGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CEMENT: ”Utmaningen” (Shadoks) Alla älskar ett mysterium. Men ett mysterium som vägrar släppa några ledtrådar till sin lösning blir lätt frustrerande efter ett tag. Under lång tid var Slite Cement just ett sådant. Ha fördragsamhet med mig nu när jag berättar en personlig bakgrundshistoria relaterad till gruppen. För min del började det hela när jag för många år sedan nagelfor Youtube i jakten på obskyr svensk progg. Efter att till största delen fruktlöst tragglat mig igen sida efter sida med å ena sidan uttjatade namn och å andra sidan felkategoriserade skitlåtar snubblade jag över åtta spår med ett band jag aldrig hade hört talas om: Slite Cement. Första låten var fantastisk, andra låten var fantastisk, tredje låten var fantastisk – allihop var fantastiska
DET ÄR JU BARA NATIONALSÅNGEN…

DET ÄR JU BARA NATIONALSÅNGEN…

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Linda Bönström Under sommaren, framför allt runt tiden för studentskivorna och midsommar, hörde jag allt oftare Ultima Thules version av nationalsången dåna: vadå, det är ju bara nationalsången, jag är inte rasist för det… När musiktjänsten Spotify valde att ta bort band som No Remorse och Brigade 96 från sitt utbud var det ett viktigt slag mot spridningen av nationalistisk högerextrem propaganda. Dock fortsätter Ultima Thules album att finnas tillgängliga och på topplistan ligger just låtar som ”Du gamla, du fria” och ”Den blomstertid nu kommer”. Och vad är problemet med det? Bandet välkomnar till en ”nygammal Thule-era” och Nordfront (Nordiska Motståndsrörelsens tidning) menar att bandet kommer att fortsätta ”trollbinda nationalister över hela landet med sin nationalromantis
SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

ARTIKLAR, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Gustavsson En skiva till kaffet för all del, men det går inte upp mot livs levande musiker till en kopp av den åtråvärda drycken. Björn Gustavsson bjuder på en betraktelse av ett allt mer sällsynt musikutövande. Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit. Utomlands är det bättre ställt – ännu. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för några decennier sedan fanns folkliga matställen (”etterems”) i Budapest d
FOO FIGHTERS – CONCRETE AND GOLD

FOO FIGHTERS – CONCRETE AND GOLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström FOO FIGHTERS: ”Concrete and Gold” (Roswell) Det skulle bli ett lugnt år för Foo Fighters frontman David Grohl. Han led fortfarande av svåra smärtor från det att han föll av scenen och bröt benet under en spelning i Sverige och lovade sig att ta ledigt ett helt år från musiken och bara ägna sig åt rehab. Grohl lyckades inte utan började redan efter ett halvår med att skriva på bandets nionde platta ”Concrete and Gold”. I vanlig ordning klarar Foo Fighters utan problem att bära sig själva. Plattan kommer kanske inte att vara den mest minnesvärda men det gör inte så mycket, inte egentligen, eftersom bandet är såväl musikaliskt kunniga som samspelta. Det skulle kunna bli tråkigt men just detta att utforska och erövra nya sound är trots allt Foo Fighters gebit. Vi
CHRIS HILLMAN – BIDIN’ MY TIME

CHRIS HILLMAN – BIDIN’ MY TIME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CHRIS HILLMAN: ”Bidin' My Time” (Rounder) Av de gamla Byrds-medlemmarna är Chris Hillman kanske den som har varit mest aktiv genom åren. Hans rena soloskivor är inte så många men hans medverkan på andras skivor är desto ymnigare. Antingen som fast bandmedlem i bland andra Flying Burrito Brothers och Desert Rose Band, som framträdande del av tillfälliga konstellationer med exempel Stephen Stills, Ritchie Furay och gamla Byrds-kollegor, eller som välrenommerad studiomusiker. Han har alltid rört sig kring bluegrass och countryrock så det är knappast oväntat att det är i dessa environger som den Tom Petty-producerade ”Bidin' My Time” hamnar. Byrds-referenserna som finns här är tydliga – både Roger McGuinn och David Crosby medverkar på skivan och här finns ett par
LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LINDA PERHACS: ”I'm a Harmony” (Omnivore) Det finns vissa skivrariteter som det tycks råda enig skivsamlarkonsensus kring. ”Alla” verkar gilla Damons ”Song of a Gypsy” (1968), Vashti Bunyans ”Just Another Diamond Day” (1970) och Linda Perhacs ”Parallellograms” (1970). Om ni inte känner till dem så gör det inte så mycket för de är allihop brutalt överskattade och vars enda ”kvaliteter” är att de innan de många återutgivningarnas tid var fruktansvärt svåra att hitta. Uppmärksamheten kring nyutgivningarna av nämnda skivor ledde i samtliga fall till att artisterna gjorde mer eller mindre lyckade comebackförsök – Linda Perhacs är med ”I'm a Harmony” inne på sin tredje skiva, efter 2014 års ”The Soul Of All Natural Things”. ”Parallellograms” var en irriterande inneh