torsdag, maj 24

NYHETER

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VIOLENT FEMMES: ”2 Mics & The Truth: Unplugged & Unhinged in America” (Pias America) Ju högre man klättrar desto längre blir fallet om man tappar taget. Den som inte tror på det kan ägna en dag åt att lyssna igenom Violent Femmes kompletta utgivning i kronologisk ordning. Jämföra de tidiga åttiotalsplattornas vildsinta vitalitet med senare skivors klumpiga collegerock. Det är på samma gång en snabbkurs i vad meningsskiljaktigheter, medlemsbyten och illvillig harm kan göra med ett band. Men jag är väl inte bättre själv som tagit Violent Femmes förfall nästan personligt. Så mycket tid som jag har skänkt dem, så mycket kärlek, så mycket hängivenhet och så har de mage att komma dragandes med skivor som ”Freak Magnet” (1998) och förra årets lögnaktigt betit
WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström WAXAHATCHEE: ”Out in The Storm” (Merge Records) Vid de första genomlyssningarna är fjärde studioalbumet från Waxahatchee befriande. Det är både indierock som inte räds att använda gitarrerna och äkta countryrock som visar framfötterna. Letar man efter ett album med ärliga texter om hjärta och smärta är ”Out in The Storm” bra, här finns inget som låter plastigt eller påklistrat. Katie Crutchfields självsäkra stämma tycks gjord för genren och hon står för mycket av skivans driv, och förutom att hon sjunger spelar hon bas, gitarr, keyboard och slagverk. Tvillingsystern Allison Crutchfield bidrar med keyboard och slagverk medan Ashley Arwine (även känd som turnerande musiker för Sleater-Kinney) sitter bakom trummorna. Att få John Agnello att producera plattan är
ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ALAN VEGA: ”IT” (Fader) MARTIN REV: ”Demolition 9” (Atlas Réalisations) New York-duon Suicide gjorde ett antal skivor sporadiskt spridda över fyra decennier, men bara den allra första hade sprängkraften att förändra musiken i stort. Den var lika sakligt brutal och konfrontativ till musiken som till skivomslaget. Låtarna liksom gruppnamnet på konvolutet var som ett snitt över pulsådern och känslorna och rädslorna som rann ur musiken var som blodet som sipprade fram ur omslagets söndriga bokstäver. Med sina primitiva syntar och taktmaskiner bultade Martin Rev fram ett skelettartat, överstyrt beat som gav samma känsla som ett foto som man vridit upp kontrasten på så mycket att allt man kan se är de skarpa krockarna mellan de hårda, överdrivet mättade färgfälten. Ov
ATT LUTA SIG UT UR HUVUDET – OM ROBERT BROBERGS ENGELSKA SKIVOR

ATT LUTA SIG UT UR HUVUDET – OM ROBERT BROBERGS ENGELSKA SKIVOR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Robert Broberg är en av Sveriges mest kända artister och många kan nog nynna med i ett par av hans låtar även om de kanske inte ens vet att det är han som har gjort dem. Men bakom den folkkära spralligheten ruvar ett mörker som då och då letade sig ut på ett inte lika känt sätt. MONO gör ett nedslag bland Robert Brobergs engelskspråkiga skivor. PATIENTEN: I want to get out. LÄKAREN: Out of here, or out of yourself? PATIENTEN: Yes. Meningsutbytet ovan lär ha ägt rum på sjuttiotalet på en amerikansk psykiatrisk klinik. Att patienten ifråga några år senare skulle ställa sig med en ettrigt turkos gitarr inför ett fullsatt Globen är svårt att föreställa sig. Eller inte, eftersom de tvära kasten är typiska för den som lider av bipolär sjukdom. Vilket Robert Broberg gj
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17: THE CHARLATANS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17: THE CHARLATANS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THE CHARLATANS: ”The Charlatans” (Philips, 1969) Historien uppfyller inte alltid sina löften. Det som på plats är avgörande får inte alltid sitt rättmätiga erkännande i efterhand. Det kan amerikanska Charlatans gå i god för. De missade sin chans, spelade in sin enda LP för sent och har straffats sedan dess. Är det inte hög tid för upprättelse nu? När engelska Charlatans på nittiotalet slog igenom med sin indiepop med säckiga brallor fick de inför en USA-turné lägga ett förklarande UK till namnet eftersom det redan fanns ett amerikanskt band med samma namn. Nu kanske man inte ska klandra britterna för sin okunnighet eftersom det var – och i viss mån fortfarande är – få som överhuvudtaget kände till de jänkare som redan hade lagt beslag på namnet. Särskilt som de la
HARRY STYLES – HARRY STYLES

HARRY STYLES – HARRY STYLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HARRY STYLES: ”Harry Styles” (Erskine/Columbia) Softrock låter kanske inte allt för tilltalande men Harry Styles har på sin första, självbetitlade soloplatta lyckats få med både det ena och det andra som klassisk brittpop, indie och 1970-talsrockballader. Styles fans från tiden med One Direction har antagligen dreglat över det här skivsläppet länge och kan nog inte bli besvikna. Det plattan mest saknar är en tydlig riktning och med tanke på spridningen mellan olika producenter (Jeff Bhasker, Alex Salibian, Tyler Johnson och Kid Harpoon) är det inte förvånande att resultatet blir något splittrat. Balladen ”Sign of the Times”, Blur-aktiga ”Carolina” och klassiska rocklåten ”Kiwi” visar att Styles har valmöjligheter. Frågan är bara om han ska lyckas att pricka i
RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RICHARD THOMPSON: ”Acoustic Classics II” (Proper) Första volymen av Richard Thompsons ”Acoustic Classics” kom för några år sedan men var inte särskilt imponerande. Med enbart en akustisk gitarr gav han ett tvärsnitt av sin solokarriär, vilket inte var ett långsökt tilltag eftersom han under alla år med framgång gjort konserter i det intima formatet. Men vad ”Acoustic Classics” allra tydligast visade är hur viktig just publiken är för situationen. Skivan simulerade en Richard Thompson-konsert men saknade dess spänning. Det samma gäller för ”Acoustic Classics II”. Tidsspannet är större denna gång; Thompson har inte bara valt låtar från skivorna i eget namn och dem tillsammans med före detta frun Linda utan går längre bakåt, till tiden med de stilbildande folkroc
STAX RECORDS – 60 ÅR AV EVIGT LIV

STAX RECORDS – 60 ÅR AV EVIGT LIV

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns inte många skivbolag som är lika legendariska och stilbildande som Stax Records, det från början lilla Memphis-bolaget som knöt till sig artister som för evigt står inskrivna i soulens, och populärmusikens, historieböcker. I år firar de sin sextioårsdag och hyllas med en rad nyutgåvor. Peter Sjöblom bidrar till hurraropen. I år fyller Stax Records sextio år. Men musiken de gav ut under sextio- och sjuttiotalets glansperiod har inte blivit en sekund äldre. Det är rentav så att den låter ännu vitalare idag när de samtida produktionsidealen och budgetprioriteringarna förskjuts från musiken och mot det förkvävande kringverket. Titta bara på den där filmen från när paketturnén The Stax/Volt Revue kom till Oslo 1967 och där flera av Stax' starkast lysande stj
LORDE – MELODRAMA

LORDE – MELODRAMA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LORDE: ”Melodrama” (Universal) Efter debuten i inspelningsstudion 2013 med albumet ”Pure Heroine” slog nyzeeländska Lorde (Ella Marija Lani Yelich-O'Connor) igenom stort: Billboardplaceringar, två Grammisar, en Brit Award och hela tio New Zealand Music Awards. För att inte tala om hur Times Magazine utsett henne till en av de mest inflytelserika tonåringarna i världen! Och hur lever uppföljaren ”Melodrama” upp till det? Tillsammans med Jack Antonoff har Lorde producerat en platta med en snygg blandning av alternativpop, soul och elektroniska tongångar. Texterna är uppfinningsrika och Lorde låter hela skivan bli en sammanhängande beskrivning om hur det är att vara en ung kvinna. Visst finns det några spår som ”Melodrama” klarat sig utan och man önskar att Lord
DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”Sings Hank Williams” (Capitol) Hur man än gör är det svårt att hålla isär Doug Seegers, artisten och Doug Seegers, livsödet. När Jill Johnson tillsammans med Magnus Carlson upptäckte den hemlöse sångaren under inspelningen av SVT:s serie ”Jills veranda” hade de en tvättäkta Askungesaga i sina händer. Att mötet så som det visades i teve var regisserat för största möjliga känsloutfall döljer inte det faktum att Seegers faktiskt är en innerlig sångare och riktigt hygglig på att knåpa ihop låtar. Och det sätter ljuset på ett av den här skivans problem. Då världen lider större brist på bra låtskrivare än på Hank Williams-tolkningar är det svårt att förstå vad den här skivan egentligen ska vara bra för. Jag tvivlar inte på att Seegers kärlek till Hank