söndag, januari 20

NYHETER

LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LINDA PERHACS: ”I'm a Harmony” (Omnivore) Det finns vissa skivrariteter som det tycks råda enig skivsamlarkonsensus kring. ”Alla” verkar gilla Damons ”Song of a Gypsy” (1968), Vashti Bunyans ”Just Another Diamond Day” (1970) och Linda Perhacs ”Parallellograms” (1970). Om ni inte känner till dem så gör det inte så mycket för de är allihop brutalt överskattade och vars enda ”kvaliteter” är att de innan de många återutgivningarnas tid var fruktansvärt svåra att hitta. Uppmärksamheten kring nyutgivningarna av nämnda skivor ledde i samtliga fall till att artisterna gjorde mer eller mindre lyckade comebackförsök – Linda Perhacs är med ”I'm a Harmony” inne på sin tredje skiva, efter 2014 års ”The Soul Of All Natural Things”. ”Parallellograms” var en irriterande inneh
THE KILLERS – WONDERFUL WONDERFUL

THE KILLERS – WONDERFUL WONDERFUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE KILLERS: ”Wonderful Wonderful” (Island) Femte studioalbumet från det amerikanska rockbandet The Killers har landat. ”Wonderful Wonderful” försöker bevisa att The Killers är mer än arenarock, men vad? Hur frontmannen Brandon Flowers lyckats leda en studioinspelning med ett band på upphällningen är också en bra fråga, soloprojekt drar numera medlemmarna ständigt åt olika håll. Men ”Wonderful Wonderful” är något av en snooze, bandet lyckas inte riktigt förmedla den energi de försöker att uppbåda och texterna är egentligen ingenting som får lyssnaren att engagera sig i. Inte ens att skådespelaren Woody Harrelson dyker upp i låten ”The Calling” och läser ett stycke ur Bibeln får en att höja på ögonbrynen.  ...
MACKLEMORE – GEMINI

MACKLEMORE – GEMINI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MACKLEMORE: ”Gemini” (Bendo) Ben ”Macklemore” Haggerty beskriver sin nya soloplatta ”Gemini” bäst själv: ”Det är musik som jag ville lyssna på i bilen”. Medan samarbetet med Ryan Lewis ligger i dvala har Macklemore för första gången på närmare tolv år stigit in själv i studion – nåja, ”Gemini” har fullt av gästartister så som bland andra Skylar Grey (”Glorious”), Ke$ha (”Good Old Days), Lil Yachty (”Marmalade”) och Offset (”Willy Wonka”). Det är bara låten ”Ten Million” av sexton spår som Macklemore ensam står för, och den hör faktiskt till de bättre på skivan. ”Ain't Gonna Die Tonight” (Eric Nally) är som en popdänga men med lite mer gung och kommer onekligen spelas på dansgolvet. Tyvärr. ”Firebreather” (Reignwolf) däremot lutar sig mot klassiskt rocksound blan
GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR – LUCIFERIAN TOWERS

GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR – LUCIFERIAN TOWERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR: ”Luciferian Towers” (Constellation) De radikala kanadensarna Godspeed You! Black Emperor har höjt sin näve mot samhälleliga missförhållanden i ett par decennier. Med sin mäktigt melankoliska musik blev de kring millennieskiftet fixstjärnor inom postrocken med EP:n ”Slow Riot for New Zero Kanada” och den kritikerrosade dubbeln ”Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven”. Medlemmar har kommit och gått genom åren men GY!BE – alltid med runt tio personer i besättningen – kretsar idag kring samma kärntrio som i början. Och musiken kretsar kring samma sociala ilska som i början. En ilska som de formulerar på samma sätt som de alltid gjort, i samma två oftast helt instrumentala lägen; det sprödare mer genomsiktliga och det maffigt vä
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom NEIL DIAMOND: ”Gold – Recorded Live at The Troubadour” (UNI/MCA, 1970) Det är lätt att förstå varför så många rynkar på näsan åt Neil Diamond. Han har sig själv att skylla med sin hårsprejade look, årliga Las Vegas-shower, den kväljande patriotballaden ”America” och andra slippriga popschlagers som man aldrig blir av med. Blotta namnet Neil Diamond ger visioner av strass och pråliga teveshower men det kan vi inte lasta honom för eftersom han faktiskt heter Neil Leslie Diamond på riktigt. Men det fanns en tid när han var en relativt nykläckt låtskrivare som till synes utan ansträngning fick ur sig trovärdig ädelpop. Ingen kan ta ifrån honom äran av den snärtiga ”I'm a Believer” som gav The Monkees en jättehit (och som senare även spelades in av den oefterhärmli
ANTIBALAS – WHERE THE GODS ARE IN PEACE

ANTIBALAS – WHERE THE GODS ARE IN PEACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANTIBALAS: ”Where the Gods Are in Peace” (Daptone) Man kan fnysa ”retro” bäst man vill, men det är skivbolag som Daptone som behövs om man överhuvudtaget ska få någon motvikt mot all blodfattig broilersoul och ihjäldesinficerad vakuumpop. Lyckligtvis stod och föll inte Daptone med deras klarast lysande stjärna Sharon Jones som ju gick bort för mindre än ett år sedan. Daptone har ju trots allt alltid haft ett stall av flera band och artister som målmedvetet strävat bort från den fluffiga intigheten. Sedan några år tillbaka har de även Brooklyn-bandet Antibalas som innan de hittade till Daptone flyttade runt mellan olika bolag som Anti, Ninja Tune och egna etiketten Afrosound. Och ett afrosound är precis vad det handlar om. Bandets musik är ett oanfrätt utskott
TONY ALLEN – THE SOURCE

TONY ALLEN – THE SOURCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TONY ALLEN: ”The Source” (Blue Note) Tony Allen kommer för evigt att vara en legend då hans trumspel var ett fundamentalt element i afrofunkkungen Fela Kutis fysiska, militanta sväng. Dessutom har den idag sjuttiosjuårige Allen haft en egen bana som bandledare sedan mitten av sjuttiotalet, en karriär där han varit öppen för nya och samtida intryck utan att för den skull förlora sin integritet. Han har spelat in tillsammans med Doctor L, Jimi Tenor, Rich Medina, Charlotte Gainsbourg och Damon Albarn (som för övrigt spelar piano på en låt på ”The Source”) men har på senare tid skarpare fokuserat på sin tidigaste musikkärlek, jazzen. Tidigare i år släppte han en hyllnings-EP till Art Blakey på Blue Note, och på ”The Source” tar han ännu ett steg utmed jazzvägen.
SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SOPHIA MARSHALL: ”Bye Bye” (Sophia Marshall) Sophia Marshall drog under nollnolltalet till sig uppmärksamhet som ena halvan av The HaveNots men det är inte förrän nu som hon ar det första riktiga steget mot en solokarriär i och med ”Bye Bye” (hon har tidigare gett ut en EP). Skillnaden är inte så stor mot HaveNots; ”Bye Bye” bjuder på samma typ av popamericana, den är bara lite mindre producerad och glesare i soundet. Marshalls röst har sagts ligga mellan Mazzy Stars Hope Sandoval men det är fel och Emmylou Harris men det är oförskämt. Hon vill visserligen så väl men har ingenting av Harris emotionella tyngd; hon började som ett popsnöre som lyckades flörta in sig hos den liknöjda americana-skaran och det är vad hon har förblivit. Musiken lunkar fram genom någ
DEN BÄSTA DAGEN ÄR EN DAG AV CRAMPS

DEN BÄSTA DAGEN ÄR EN DAG AV CRAMPS

ARTIKLAR, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns ingen dag som inte kan bli ännu lite bättre och Peter Sjöblom förklarar hur man ska bära sig åt för att gör den det. Bästa dagen i mitt liv var när jag upptäckte The Cramps och näst bästa dagen i mitt liv var när jag återupptäckte The Cramps. Det är naturligtvis en överdrift som jag drog till med för att få till en klatschig inledning på den här krönikan men det är ingen överdrift att säga att The Cramps har gjort mitt liv mycket roligare än vad det hade varit utan dem. De fyller en funktion som inga andra band egentligen kan fylla. Eller det är i alla fall få andra band som lyckas roa och ruska lika mycket liv i mig som dem. Alex Chilton kallade dem för världens bästa rockband och han kan ha haft rätt. De extraherade det värdefullaste – om det
THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE REMEDY CLUB: ”Lovers, Legends & Lost Causes” (High Flying Disc) Kanske gäller det även för musik att man får en bättre blick för något om man står en bit ifrån det. Åtminstone verkar det gälla americanan för mycket av den bästa amerikanska rotmusiken görs idag av icke-amerikaner; skandinaver, engelsmän och – som i det här fallet – irländare. Kärnan i The Remedy Club utgörs av äkta paret KJ McEvoy och Aileen Mythen. Med debuten ”Lovers, Legends & Lost Causes” ville de hylla hjältar som Tom Waits, Django Reinhardt och Hank Williams, men i Mythens röst hör jag mer av Emmylou Harris och jag kan svära på att hon kan varenda låt utantill som Carla Torgersson sjöng i numer nerlagda Seattle-bandet Walkabouts. Mythen utstrålar kanske inte samma erfarenhet s