tisdag, april 24

NYHETER

CECIL TAYLOR 1929-2018

CECIL TAYLOR 1929-2018

AKTUELLT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom En sann utforskare och världsomseglare i sinnet har gått ur tiden. Pianisten Cecil Taylor avled i förrgår vid 89 års ålder och med honom försvann en av de främsta symbolerna för frijazzen. Och då menar jag den verkligt fria jazzen, den som inte erkänner några gränser alls. Cecil Taylor pressade pianoklangerna till det allra yttersta med stora explosiva tonsjok, och sedan när man inte trodde att det gick att komma längre tog han musiken en bit till in på sinnesutvidgande territorier. Om det krävdes att han improviserade sammanhängade i timmar så gjorde han det, för att verkligen bryta ner både det mentala och tonala motståndet. Han var för pianot vad John Coltrane var för saxofonen och Sunny Murray var för trummorna och liksom dem en unik legend som lämnar efter sig
BETTY DAVIS – NASTY GAL

BETTY DAVIS – NASTY GAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BETTY DAVIS: ”Nasty Gal” (Light in the Attic) Deras relationsgräl kan inte ha varit nådiga. De gifte sig 1968 men äktenskapet kan närmast beskrivas som titanernas kamp och upplöstes efter ett år. Miles och Betty Davis var två alldeles för starka personligheter med alldeles för stora egon för att de skulle kunna samsas under ett och samma sak någon längre tid. Droppen kom när Miles fick för sig att Betty hade vänstrat med Jimi Hendrix, något som hon förnekade eftertryckligt. Hur som helst hann Betty med att väcka Miles intresse för sextiotalets nya musik, funken och psykedelian, och starkt påverkad av bland andra Sly & The Family Stone skapade han sin banbrytande ”Bitches Brew” och sådde därmed fröet till hela fusionjazzen. Det kan man hylla eller anklag
DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DUNGEN & WOODS: ”Myths 003” (Mexican Summer) Storheten hos Dungen går mig envist förbi, och gudarna ska veta att jag försökt förstå den. Jag har till och med velat intala mig själv att jag kanske trots allt gillar de svenska neoproggarna med Gustav Ejstes i spetsen, men hur mycket välvillig ihärdighet jag än har investerat i det hela har det alltid slutat med att jag tyckt det jag tyckte redan från början: att de är urtrista. Som bäst har de låtit som ett näringsfattigt avkok på Mikael Ramels lysande sjuttiotalsplattor. Så när Dungen slår sig ihop med det i alla fall mikroskopiskt mer intressanta Brooklyn-bandet Woods hade jag hoppats att resultatet skulle bli åtminstone aningens bättre. Men se icke. Under sju låtar och trettio minuter såsar denna ”superko
FRIDA SELANDER – NÄR DU GÅR PÅ KÄNSLA ÄR DU ALLTID I TID

FRIDA SELANDER – NÄR DU GÅR PÅ KÄNSLA ÄR DU ALLTID I TID

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Janzon FRIDA SELANDER: ”När du går på känsla är du alltid i tid" (Imperiet Recordings) Lockande och avslöjande, intim och sensuell – Frida Selander uppvisar alla de bästa egenskaperna hos den begåvade singer/songwritern. Och allt hon gör är därtill fyllt av hundra procent kvinnlig känslighet och oförutsägbarhet. Själva grundförutsättningarna för kärlek. Redan titeln på hennes nya album berättar mycket om hennes stil och uttryck: ”När du går på känsla är du alltid i tid”. Ibland humoristiskt-ironiska, ibland naket ömhetslängtande, dröjer sig hennes sånger sig kvar i hjärtat. För att skapa starka sånger måste en singer/songwriter göra omedelbart berörande, igenkännbar och oemotståndlig musik. En dyrbar gåva som sannerligen inte alla har fått, men som både utövare och
ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson ELISE EINARSDOTTER: ”Suites for Solo Piano 1–4” (Mistral Music) Vi möts av ljuvt vemodiga klanger och pregnanta toner med fingrarna i styr på tangenterna. Pianisten och kompositören Elise Einarsdotter har satt samman fyra löst sammankopplade sviter, lätta att lyssna till, lätta att tycka om. Låt dig sväva bort på mjuka bekanta moln av ”Rapsfält”, ”Solljus” och "Liljekonvalj", låt dig milt bländas as "Kristallen den fina". Men det finns skärpa i anslaget och en skavande svärta som mullrar vid några tillfällen, men håller sig på avstånd. De balanserar sötman i till exempel "Song for My Brother". Genomtänkt och med lätt och fast hand improviserar hon kring sina teman, omväxlande och sammanhållet, och toner i hög fart rinner fram precist. Några riktigt genomtrö
EASTER EVERYWHERE

EASTER EVERYWHERE

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Storhelgsförnekaren Peter Sjöblom låter tankarna vandra mellan påskgodis, flourtanter, Bach-oratorier och psykedelia. Kanske eller kanske inte hänger det ihop. Påsken har aldrig varit någon större högtid för mig. Det var lite kul när man var liten och man fick ett påskägg fullproppat med godis (minns särskilt ett jag fick som var stort som en bäver och så fullt med godsaker att de vällde ut när jag öppnade det – jag måste ha haft IBS i månader efter det), men alltid var det någon förnumstig släkting som grumlade glädjen genom att menande stoppa med en tandborste i ägget. Jag vet inte om den seden fortfarande förekommer, att man ska ge ungarna dåligt samvete med en kulört gaddfejare från Jordan, men jag är helt säker på att den där förnumstigheten på min tid var
JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man) När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om. För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen
JERRY WILLIAMS 1942-2018

JERRY WILLIAMS 1942-2018

AKTUELLT, ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Igår avled Erik Färnström, mest känd som rocklegendaren Jerry Williams, hastigt efter en kort tids sjukdom. Peter Sjöblom minns en underhållare med integritet. För mig var han musikaliskt sett ofta bara ett tuppfjät från Kenneth & The Knutters och tre tuppfjät från Eddie Meduza men i ett större perspektiv är det orättvist av mig att kategoriskt avfärda Jerry Williams. Han hade ju en längre och mer gedigen historia än så. Och han var till sin själ och sitt artisthjärta en knegare med yrkesheder. Så pass benhårt stolt över sitt arbetarursprung och sin politiska övertygelse att till och med några av sjuttiotalets mer oresonliga proggfalanger gav honom ett slags politisk asyl trots att han var, alltid hade varit och alltid förblev en av den amerikanska, ”imperial
BAND OF GOLD – WHERE’S THE MAGIC?

BAND OF GOLD – WHERE’S THE MAGIC?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BAND OF GOLD: ”Where's the Magic?” (Jansen Plateproduksjon) 2016 belönades Nina Mortvedt och Nikolai Hængsle i Band of Gold med Nordic Music Prize, ett pris som sedan början av tiotalet delas ut till årets bästa nordiska platta. Därmed snuvade de både Björk och Anna von Hausswolff på utmärkelsen. På uppföljarskivan frågar sig duon var magin finns och det undrar jag också. Musiken rör sig nellan åttiotalets MTV-pop och nittiotalets klubbmusik med rötterna i dränerad disco. Förutom då att den egentligen inte rör sig alls. De försöker ge musiken skjuts framåt med plötsliga utbrott av fuzzgitarr och ge den atmosfär med enstaka svävande folktoner men hur de än försöker blir det inte mer än på stället marsch. Det är statiskt och osvängigt, lika kliniskt och utstuderat
COVER STORIES

COVER STORIES

ARTIKLAR, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström plockar i sin skivsamling och jämför originalinspelningar och coverversioner av några gamla favoriter.  Första singeln från Bob Dylans ”Time Out of Mind”, en riktig pärla från 1997, var den smått melankoliska och ståtliga ”Not Dark Yet”. Exakt tio år senare valde countrysystrarna Allison Moorer och Shelby Lynne att ta sig an en drös med klassiska låtar och däribland denna som också blev plattans titelspår (och om den kan du läsa mer här.) https://open.spotify.com/user/monomagasin/playlist/06t3Eki77t7balxvtrDe37?si=pBhmljiAQ_-dcZqWGvnkxw Den mest mest kända covern på en U2-låt är nog ”One” från ”Achtung Baby” 1991 med Mary J. Blige och U2 själva, men den version som förtjänar all uppmärksamhet är snarare den av legenden Johnny Cash. Förtjust