söndag, februari 25

NYHETER

BOBO STENSON TRIO – CONTRA LA INDECISIÓN

BOBO STENSON TRIO – CONTRA LA INDECISIÓN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman Någonstans korsas alla våra vägar. Esbjörn Svensson hette en ung pianist som bodde i samma lilla brukssamhälle, Skultuna, som jag på nittiotalet. Inne i stan bodde Lasse Färnlöf, men Pugh Rogefeldt var ortens stora musikaliska son. Och sen fanns det en annan man som också lirade jazz-piano. Bobo Stenson var hans namn. Med dessa förutsättningar borde man ju någon gång ha tagit sig till någon spelning, men icke. Jazz var inte min grej, och det var i efterhand ungefär lika dumt som när jag och kompisarna 1963 bestämde oss för att spela handboll i stället för att gå på en Beatleskonsert. Nå, det här handlar inte om dumheter jag gjort, det handlar om att lära av erfarenheter. Så nu sitter jag här med en Bobo Stenson-skiva, nyutkommen, och säger bättre sent än aldr
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom ULF LUNDELL: ”Törst” (EMI Harvest, 1976) Jag vet att det är fult att tycka om Ulf Lundell. Särskilt fult blev det i och med debaclet som fortfarande kastar en lång mansgrisskugga över Lundell och som utspelade sig mellan honom och Karolina Ramqvist i slutet av nittiotalet när han skickade ett ytterst plumpt formulerat privat brev till henne som hon sedan lät publicera i boken ”Fittstim”. Genast blev Lundell ett villebråd för den nya generationens feminister; han blev hundhuvudsbäraren framför andra och Manschauvinisten med stort M då han vid det laget var en så stor och etablerad artist – nationalskald enligt somliga – att han mycket enkelt kunde förvandlas till den måltavla som behövdes för att föra ett ideologiskt koreograferat skyttegravskrig. Vad som snabbt
FALL OUT BOY – MANIA

FALL OUT BOY – MANIA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström FALL OUT BOY: ”Mania” (Island) ”Mania” var planerad att ges ut redan i september förra året men försenades – rejält – när sångaren Patrick Stump meddelade att albumet kändes för framhastat och ofärdigt. Så när skivan nu dyker upp i slutet av januari tänker man att den måste vara riktigt bra. För den som vant sig vid att Fall Out Boy helt har lämnat sina rötter som ett alternativt rockband till förmån för popgenren uppskattar möjligen plattan, men problemet är just det att den är så utan att tveka publikfriande. Den är inte särskilt intressant och låtarna glider in och ut ur varandra utan att göra några större intryck. Att halva plattan släppts som singlar tyder på att det behövs luft mellan spåren på ”Mania”. Istället blir den mest en skränig pojkbandsimitation
FIRST AID KIT – RUINS

FIRST AID KIT – RUINS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström FIRST AID KIT: ”Ruins” (Columbia) Det är självklart svårt för indie-countryduon Johanna och Klara Söderberg att leva upp till gigantiska hits som ”Lion’s Roar” och ”Emmylou” från 2012. Fjärde plattan ”Ruins” har låtit vänta på sig och med det kommer stora förväntningar. Första spåret ”Rebel Heart” är en över fem minuter lång skränig plåga och det är faktiskt inte förrän med tredje låten som skivan får upp farten. Den mer naturliga känslan börjar infinna sig med en riktig countrylåt som ”Postcard” och vemodiga ”To Live a Life”. Den avslutande ”Nothing Has to Be True” är en vacker och stark ballad men allsången i slutet på ”Hem of Her Dress” är smått pinsam. ”Ruins” är en vikig skiva för First Aid Kit, sommarturnén är redan inplanerad, men tyvärr saknar den spänn
WILMER X OCH JURTJYRKOGÅRDEN

WILMER X OCH JURTJYRKOGÅRDEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Jörgen Johansson) Wilmer X gör ett återtåg i sommar och Peter Sjöbloms kärlek till bandet prövas ännu en gång. Sweden Rock är musikens Jurtjyrkogård. Det är dit som föredettingar åker för att få ytterligare lite tid, förlänga ett förbrukat artistliv, som hålögda pösmunkar zombiefierade av applåderna från nostalgiker som i vild panik har fått för sig att de kan återerövra en sorglig strimma av sin egen överskattade ungdom genom att gå och titta på relikerna. Det är i alla fall så det ser ut utifrån när jag läser bokningslistorna till Sweden Rock, år efter översvämmande av band som jag använt årtionden åt att förtränga. Jag har kanske fel, jag erkänner att jag har aldrig varit på just den där Jurtjyrkogården, men hela konceptet ger mig kväljningar och får m
ERIKA RISINGER – RIKSSPELMAN VID VÄRLDSMUSIKENS KORSVÄG

ERIKA RISINGER – RIKSSPELMAN VID VÄRLDSMUSIKENS KORSVÄG

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Jenny Franke Jenny Franke träffar och porträtterar Erika Risinger, riksspelmannen som rör sig på flera fält samtidigt och genom tiderna från Hjort Anders till Stefan Andersson. Erika Risingers främsta gebit är världsmusik och folkmusik. Hon är uppvuxen med sin moster Ninni Carr, riksspelman, som förebild och har därför stått folkmusiken nära sedan barnsben. Vi sitter på Degeberga spelmansstämma och samtalar en stund om hennes musik. Hon spelar de flesta stilar och har bland annat spelat violin i kammarmusikaliska uppsättningar på Göteborgsoperan som avbräck till folk och världsmusiken. Vintern 2017 samarbetade hon med Stefan Andersson, viskompositör och sångare, med ett historiskt visprojekt. ”Made in China” heter föreställningen och handlar om skeppet Götheborg och dess
BØRNS – BLUE MADONNA

BØRNS – BLUE MADONNA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström BØRNS: ”Blue Madonna” (Interscope) Garrett Borns släpper sitt andra album ”Blue Madonna”, en alternativ electropop-platta med ett inhopp av Lana Del Rey som höjdpunkt. Børns har verkligen inte hållit tillbaka utan släppt hela fyra av skivans tolv låtar som singlar vilka genererade ett tämligen stort intresse inför albumsläppet: ”Faded Heart”, ”Sweet Dreams”, ”I Don't Want U Back” och ”God Save Our Young Blood” (med Del Rey). Glamrocken går inte obemärkt förbi på ”Blue Madonna” och kanske är det där som skivan tappar mitt intresse, det blir liksom inget av det hela. Texterna är tunna och variationen mellan låtarna liten. Dock ska medges att anlita Tommy English som producent är smart, för att ljudet och melodierna är lockande. Men som helhet finns inget som tillt
CAMILA CABELLO – CAMILA

CAMILA CABELLO – CAMILA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström CAMILA CABELLO: ”Camila” (Syco) Vissa saker gör mig alltid lika nervös inför att lyssna på en ny platta. Som att artisten har slagit igenom på teveprogrammet X-Factor eller att albumomslaget hänvisar mer till vad som finns mellan benen än något annat. Sådana faktorer har Camila Cambello emot sig när hon släpper sitt första soloalbum ”Camila”. Första spåret, ”Never Be the Same”, är ett nasalt väsande som gör att jag stålsätter mig inför resten. Men på något sätt lyckas skivan att charma mig med sina rytmer, denna blandning av pop och influenser från Havanna. Själv är jag inte helsåld på hiten ”Havana” (med Young Thug), men Cabello har någonting på gång här. Men det är snarast låten ”Real Friends” som är skivans behållning och det är i den riktningen jag hoppas ho
BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP, NYHETER, SERIER
av Thomas Renhult I serien Beatles under lupp tar Thomas Renhult sig en titt på Paul McCartneys soloplatta ”Off the Ground”. ”Off the Ground” kom ut 1993 och var den sista skiva Paul McCartney gjorde innan han kom in i en ny fas full av inspiration och kreativitet som har resulterat i ett flertal lysande album sedan slutet av nittiotalet (kan speciellt rekommendera ”Flaming Pie” från 1997 och ”Electric Arguments”, som han gjorde tillsammans med musikern Youth under bandnamnet The Fireman och som gavs ut 2008). Om McCartneys belackare vill få sin ensidiga bild av honom bekräftad är ”Off the Ground” ofta lysande för det ändamålet. Den är nämligen slickt välproducerad, musiken känns ofta oinspirerad och många av texterna handlar om hur man ska förbättra världen och att det är dum
VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kryper i återupptäckandets namn nästan hela vägen till Springsteen-korset men vägrar styvnackat bli Bossen-religiös. Det hela är komplicerat. Vi måste prata om det här med Bruce Springsteen för det är komplicerat. Det blev komplicerat 1984 när han släppte ”Born in the U.S.A.”. Jag var förmodligen den enda recensenten på den här sidan Jupiter som sågade plattan men jag står än idag fast vid att det är en bicepssvällande skitskiva för evigt tagen som gisslan av åttiotalets vedervärdiga ljudideal. Även om jag har hela världen emot mig på den punkten och framför allt alla grabbgubbs som än idag rapar blaskigt öl när de tar i från tårna för att skråla med i knytnävspumparrefrängerna och snyftar lite till de yuppiedekorerade balladerna. ”Born in t