söndag, december 16

NYHETER

DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOMNA SAMIOU: ”Music from Greece” (Caprice) Tredje återugåvan ur Caprices folkmusikkatalog i serien ”Music from...” och därtill den hittills bästa. Också den jämnaste vilket egentligen inte är så konstigt då de två tidigare – den ena tillägnad Rumänien och den andra Bulgarien – består av fältinspelningar med olika artister, medan ”Music from Greece” är centrerad kring den pondusrika sångerskan Domna Samiou (som avled 2012). Säger man ”grekisk musik” tänker nog många på en lätt sentimental bouzouki, men det är en lite för turistanpassad förenkling av ett musikarv som är betydligt mer mångsidigt än så – bland annat finns ju rebetikan som har kallats Greklands blues. Samiou har också djupblå smärta i sina inspelningar av traditionella sånger, och och det är tveksam
MUMFORD & SONS – DELTA

MUMFORD & SONS – DELTA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MUMFORD & SONS: ”Delta” (Gentlemen of the Road/Island) Svältfödd efter en ny platta från Mumford & Sons slänger jag mig vilt över ”Delta”! Bandet har inte varit tyst men det är trots allt tre år sedan förra fullängdaren ”Wilder Mind” släpptes så visst är förväntningarna på Marcus Mumford, Ben Lovett, Winston Marshall och Ted Dwane höga. Naturligtvis förväntar jag mig stordåd av Londonbandet som med finess tog folkrocken in i tjugohundratalet med debuten ”Sigh No More” 2009 och efterföljande ”Babel” 2012. För allt är möjligt med den råa talang som varje bandmedlem bidrar med och framför allt på grund av bandets oräddhet för att inte hamna i ett givet fack – varje skiva står med sin egen genrefusion. Och därmed blir den stora frågan – vad tusan hände
EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EMMA AHLBERG EK: ”Hillevi” (Caprice) Emma Ahlberg Ek är en av sin (relativt unga) generations bästa spelmän (eller -kvinnor, om vi ska vara petnoga med genus) och har hörts och synts i ett flertal olika sammanhang genom åren. Själv framhåller jag särskilt gärna trion Ahlberg, Ek & Roswall. Skivan ”Hillevi” är resultatet av Ahlberg Eks efterforskningar om spelkvinnan och biografmusikern Hillevi Öberg, född 1897 och död 1979; research som började i arkivet vid Härnösands länsmuseum och som på snirkliga vägar ledde fram till både denna skiva och den turné som är inbokad till nästa år med Öbergs musik. Att detta är ett hjärteprojekt för Emma Ahlberg Ek är uppenbart; ”Hillevi” är genomarbetad och gjord med stor värme. Men det är något som gör att den inte tala
BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BENGT BERGER BECHES BREW: ”Gothenburg” (Country & Eastern/Naxos) STEFAN BELLNÄS: ”Podunk” (Country & Eastern/Naxos) Förra gången vi hörde av Beches Brew på skiva var det i form av ett indiskt präglat storband på skivan ”Beches Indian Brew”. Men gruppen är i ständig rörelse, och man kan aldrig varit säker på vad som ska komma härnäst. Denna gång är ensemblen slimmad till en kvintett förstärkt med två gästmusiker, och ”Gothenburg” – som förstås är inspelad i Göteborg tidigare i år, dels för Sveriges Radio och dels i Music-A-Matic-studion – bjuder på musik av en annan typ än sist. Tråkigt nog och mycket förvånande är det första gången Beches Brew gör mig lite besviken. Detta beror till största delen på Göran Klinghagen. Inte för att han skulle vara en
RAY BLK – EMPRESS

RAY BLK – EMPRESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström Ray BLK: "Empress" (Island) ”Building Living Knowing” är tjugofemårige Rita Ekweres motto och under namnet Ray BLK vann hon förra året BBC’s Sound of 2017. Nu har studiodebuten landat och ”Empress” är ett åtta spår som lyser av självförtroende. Ray BLK bjuder på en fusion mellan pop och R&B och gör så med känsla. Saken är att ”Empress” passar bra på mainstream-radio samtidigt som hennes röst sänder ut exklusiva vibbar. Född i Nigeria och uppvuxen i London måste sägas påverka ljudbilden så väl som texterna vilka är fokuserade på sociala frågor som ungdomsbrottslighet, att vara ekonomiskt oberoende och på kärlek. Framför allt är ”Empress” en platta som syftar till att peppa kvinnor, självständighet går som en röd tråd genom de åtta spåren. Och just de åtta
TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TENACIOUS D: ”Post-Apocalypto” (Columbia) Redan innan jag lyssnar på duon Jack Black och Kyle Glass fjärde platta, ”Post-Apocalypto”, funderar jag om den verkligen behövs. Svaret är: nja. För visst är det kul att Tenacious D hittat ett nytt multimediakoncept, skivan ingår i en animerad serie i sex delar på YouTube. Och det är kul att bandet är samlat igen, John Konesky (gitarr), John Spiker (bas) och Dave Grohl (trummor) i vanlig ordning, för det är trots allt sex år sedan senaste studioalbumet ”Rize of the Fenix” (Columbia). Men det räcker inte. ”Post-Apocalypto” är tramsig – till och med i Tenacious D-mått mätt – och känns mest löst sammansatt. Kritiken av Trump, KKK och nazister på till exempel spåret ”Turd Whistle” är dock det som känns mer fokuserat än
SPEGLINGAR PÅ UNSOUND I KRAKOW

SPEGLINGAR PÅ UNSOUND I KRAKOW

KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER
av Curt Lundberg (text och foto) Jag har nyligen varit på min femte festival i Krakow. Unsound alltså, mitt i den nya polska politiska verklighet där ett styrande parti sakta förvrider demokratin mot intolerans i alla dess former. Där står Unsound för raka motsatsen: ett gränslöst konstnärligt internationellt projekt med musik, konst och samtal i centrum. I år är temat Presence, närvaro, och det i mångbottnande betydelser. Inte minst personligt eftersom du dagligen kan råka stå framför en spegel från festivalen, spontant uppsatt på en husvägg bredvid ett av de många caféer och barer som översvämmar centrum och de judiska kvarteren i Kazimierz. Under årets festival promenerar jag bland valaffischer där fotoshoppade PiS-politiker allvarligt och uppfordrande blickar ner på oss frå
EN MIL OPERA KLOCKAN SJU  

EN MIL OPERA KLOCKAN SJU  

ARTIKLAR, NYHETER
av Leif Janzon Leif Janzon skriver om en operaföreställning som inte liknar någon annan. Är inte klockan sju på kvällen en stund som gjord för opera?  I övergångens timme, mellan dag och kväll, mellan arbete och familjeliv? Med tusen medverkande sångare bland vilka publiken vandrar fram och stannar upp när man vill? Där den gratis får lyssna till en skatt av personliga berättelser ur vanliga människors liv, omsatta i musik och text och körsång, framförda av dem som levat dem? Mitt i New York löper en gammal nedlagd järnvägslinje, The High Line, där ångtågen en gång tuffade fram några meter ovanför marken, numera omgjord till ett populärt promenadstråk. På denna upphöjda arena förverkligades i början av oktober 2018 ett sant folkligt och analogt projekt, omfattande hela New Yor
BELLY – IMMIGRANT

BELLY – IMMIGRANT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BELLY: ”Immigrant” (Roc Nation) Den elvaspåriga ”Immigrant” är inget mindre än en pärla! För elva år sedan studiodebuterade den kanadensiska rapparen Belly – Ahmad Balshe – med hitalbumet ”The Revolution” och prisregnet tydde på att hiphophimlen fått sig en ny stjärna. Men någonting hände, eller snarare visade sig ”The Revolution” vara svårslagen för Belly själv, och de stora rubrikerna uteblev. I slutet av 2015 plockades han dock upp av Jay-Z och skrev under för Roc Nation vilket satte saker i rörelse. Det tog sin tid men det ska också påpekas att Belly med ”Immigrant” exempelvis slår urvattnade nysläpp från veteranerna Lil Wayne (”Tha Carter V”) och T.I. (”Dime Trap”) med hästlängder. Varför? ”Immigrant” rör sig med all aktualitet som går att åstadkomma. I si
FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom FRANKIE DAVIES: ”Wherever I Go” (FD Music) En EP för några år sedan och ett par singlar ifrån den ledde till att Frankie Davies både fick mediauppskattning och turnera med The Shires och Ward Thomas. ”Wherever I Go” är hennes fullängdsdebut och blandar tyngre och sprödare låtar. De rockigare spåren låter för mycket som typisk modern Nashville-rock (dessutom med vissa otäcka spår av Bonnie Raitt), så det är i de skirare låtarna som Davies kommer bäst till sin rätt. Vilket också är när hon låter sina Emmylou Harris-influenser lysa igenom som mest. Här finns talang, men Frankie Davies skulle vinna mycket på att renodla melankolin. Det är i de mer längtande och dämpade låtar som hennes fina country-röst framträder mest fördelaktigt.