onsdag, juni 26

NYHETER

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma) Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom. Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta
EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar
THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”I Am Easy to Find” (4AD) Med tanke på att The National släppte förra årets absolut bästa album, ”Boxer – Live in Brussels” så har jag väntat och väntat på släppet av åttonde studioalbumet från amerikanska indierockarna. Så visar det sig att första lyssningen av ”I Am Easy to Find” gör mig fullständigt ambivalent – är detta ett bra album eller inte? Och jag blir ärligt talat inte klarare på den punkten efter såväl andra som tredje och möjligen fjärde lyssningen. Plattan är helt klart ett nytt tag från The National, man har valt att inte bara ta in Brooklyn Youth Chorus (som bidrar med ett fint inslag) utan även bland andra Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Mina Tindle (Pauline de Lassus Saint-Geniès), Gail Ann Dorsey och This Is the Kit’s (Kate Stabl
MAVIS STAPLES – WE GET BY

MAVIS STAPLES – WE GET BY

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti) Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut. Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket. Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkun
THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”These Times” (Anti) Andra gången gillt för det återupplivade Dream Syndicate och frågan jag ställer när jag hör ”These Times” är den samma jag ställde mig när ”How Did I Find Myself Here?” kom för ett par år sedan: Är detta verkligen relevant? Visserligen låter ”These Times” inte fullt så mycket som att Steve Wynn och hans mannar försöker låtsas som att de aldrig hade upplösts, men de fåtaliga försöken att ta sin Velvet Underground-mörka rock mot – för Dream Syndicate – delvis andra soundhorisonter lyckas inte heller så väl. En låt som ”Bullet Holes” förutsätter till exempel att R.E.M. fortfarande är det största på den amerikanska collegeradion. Och när gruppen inte ens orkar låtsas som att de tänker utveckla sig, hamnar de i slentrian med
BOBBY OROZA – THIS LOVE

BOBBY OROZA – THIS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown) Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.
DEXTER ROMWEBERS HEMSÖKELSER

DEXTER ROMWEBERS HEMSÖKELSER

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Kenneth Bachor/Bloodshot Records promobild) Bakom det anslående namnet Dexter Romweber hittar Peter Sjöblom en artist med ett djupgående mörker och en explosiv utlevelse. Vi kan se Dexter Romweber men det är inte alldeles säkert att han kan se oss. Dexter Romweber lever mitt bland oss men i en annan tid, i en parallell. När han upptäckte Elvis Presley blev tiden bakåt oändlig men tiden framåt orimlig. Därför visste han ingenting om att det fanns samtida som hyllade honom som en hjälte. Neko Case. Cat Power. Och inte minst Jack White. Det var Romwebers musik som fick White att starta White Stripes med samma sättning som Flat Duo Jets. Gitarr och trummor. Och en ambition att kanalisera en mäktig energi som tycktes evigt förlorad till det förflutna. Men
HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Med en nyutgåva av samlingsplattan ”Out to Hunch” i antågande passar Peter Sjöblom på att hylla en av rockmusikens största excentriker, Hasil Adkins. Det var Hank Williams som tände stubinen åt Hasil Adkins karriär, fast det hade Hank Williams förmodligen ingen som helst aning om. Det är dessutom tveksamt om den upphöjde countrysångaren hade sett det som en fjäder i cowboyhatten. Boone County ligger i West Virginias sydvästra delar och är inte större än drygt en kvadratmil till ytan. Idag har samhället en folktäthet på tio personer per kvadratkilometer. Jag antar att det inte var mycket större på femtiotalet. Mycket kunde alltså hända utan att någon såg det. Exakt vad Hasil Adkins, fattigt uppvuxen under den stora depressionen och utan skor tills det att han kom
SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.) Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”. - Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o