torsdag, oktober 1

NYHETER

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog
NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NISSE HELLBERG: "Goda tider rullar in" (Gamlestans Grammofonbolag/Border) Wilmer X var ett av de allra bästa svenska rockbanden, ända tills "Teknikens under" gjorde dem hej och du med alla. I och med den förvandlades de från ett skitigt rotrockband till ett välproducerat - läs: överproducerat - rockband som visserligen var fullt medvetna om sina rötter men som genom det fläskiga soundet tvärtemot intentionerna avlägsnade sig från dem. Deras sista, möjligtvis senaste platta (beroende på vad den nyliga återföreningen leder till) kom för femton år sedan i form av "13 våningar upp"; det var gruppens bästa på många år då den lyckades att kombinera det genomarbetade soundet med den klassiska Wilmer-attityd som de i mångt och mycket förlorade på skiva när de blev allmäng
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BRIGHT EYES: “Down in the Weeds, Where the World Once Was” (Dead Oceans) För många är ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” en comeback utan dess like på indiescenen när Bright Eyes efter ett decennium släpper sin tionde platta. Ändå, hur ska man beskriva den timmes lång plåga bandet knåpat ihop? Redan vid introspåret “Pageturners Rag” försöker jag förstå sammanhanget, sceneriet känns mest som någon typ av salong i vilda västern där någon sköka pratar om rosor: ”And so I always buy red roses at the Dundee florist 'cause they/If you buy two roses in there, they're a little spendy, but they last, like, two weeks and they're pretty”. Redan där är jag misstänksam, och naturligtvis – det blir inte så mycket bättre. Förlåt Nebraska, men er indiescen känns skum om vi ska utgå ifrån
ATT SÖKA DET OUPPNÅELIGA – OM DEN GÅTFULLE CARLOS KLEIBER

ATT SÖKA DET OUPPNÅELIGA – OM DEN GÅTFULLE CARLOS KLEIBER

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini Thomas Notini berättar om den gåtfulle dirigenten Carlos Kleibers livsöde, ett omvälvande sådant som innehåller faderskomplex, märkliga dödsfall, panikkänslor av plågad otillräcklighet och ett magiskt lillfinger. ”Jag tror att konst och kultur är som vatten och luft, men när det gäller Carlos Kleibers musik känner jag, att när man blir berörd av den, gläds man över att leva.” - Tadatsugu Sasaki Berlin 1930. Elva år har gått sedan Versaillesfreden undertecknades, och Tyskland kämpar fortfarande för att resa sig ur spillrorna efter den förödelse som ett totalt meningslöst krig åstadkommit och leva med en krigsskuld som landet aldrig kommer att kunna gälda. Men trots allt detta har den tyska huvudstaden behållit sin ställning som ett av Europas viktigaste centr
CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CANTONA GUT SYSTEM: "Yoko: The Best Beatle" (Fanfar!/Border) Skivan med den underbart provokativa titeln "Yoko: The Best Beatle" (förutsatt att man är lättprovocerad) är Cantona Gut Systems första, men duon är inte så okänd som det kanske kan tyckas. Både Robert Johnson och Johan Skugge kommer från relativt nyligen nerlagda Robert Johnson & Punchdrunks, och detta nya projekt kan ses som den naturliga utvecklingen av vad det hyllade instrumentalbandet gjorde framför allt mot slutet. Soundtracks till gamla italienska skräckfilmer som aldrig gick upp på bio är förstås en given referens, men Cantona Gut System lägger till ännu mer dystopiska schatteringar. Skräcken har inte längre Dario Argentos starka färger utan går i blåsvarta, nästan monokroma svårdifferentie
THE MOMMYHEADS – NEW KINGS OF POP

THE MOMMYHEADS – NEW KINGS OF POP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MOMMYHEADS: "New Kings of Pop" (Fanfar!/Border) The Mommyheads är ett amerikanskt band som lilla Stockholms-etiketten Fanfar! lyckades knyta till sig till gruppens förra platta, den finfina "Future You" som kom förra året. Gruppen har funnits i decennier och nya plattan är Brooklyn-kvintettens tolfte! Kanske verkar titeln "New Kings of Pop" storvulen men banne mig om de inte har fog för sina anspråk. Mommyheads har järnkoll på pophistorien och har med svårsviklig känsla inkorporerat de bästa delarna ur den i sin egen musik. Delarna kan heta Idle Race, Michael Brown (Left Banke/Montage/Stories/Beckies) Big Star, Michael Penn, Posies eller egentligen vad som helst som betecknar smart pop som aldrig blir för smart för sitt eget bästa. Inte sällan med förledet po
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
VILMA: ”Andra ställen” (egen produktion/Hemifrån) Boråsaren Vilma Snygg begår skivdebut med en skiva som antingen kan ses som en lång EP eller som ett kort album. Hon har redan uppmärksammats av P4 och hennes musik har beskrivit som ett mellanting mellan Melissa Horn och First Aid Kit. Hon tillhör alltså den yngre generationen singer/songwriters med allt vad det innebär. Självutlämnande sånger på både svenska och engelska men med en affekterad diktion. Det är mycket luft kring vokalerna och vagt uttalade konsonanter vilket gör att det är svårt att höra vad hon sjunger. Med andra ord delar Vilma den moderna uppfattningen om känslighet som inte alls funkar på mig. Även om låtarna som sådana är rätt bra i sin genre så tröttnar jag redan i första låten på det klagande och självömkande u
JULY – SVARTSYNT POP FRÅN PSYKEDELIANS SISTA VETERANER

JULY – SVARTSYNT POP FRÅN PSYKEDELIANS SISTA VETERANER

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Monos utsände videokonferenskorrespondent Michael Björn träffar Pete Cook och Tom Newman från legendariska psykpopbandet July på neutral digitalmark för att diskutera hur det är att leka tonåring och drömma om att bli rockstjärna när tankar på döden blivit vardag. Julys platta från 1968 räknas idag som en av de stora psykedeliska popklassikerna. Men på tiden det begav var det ingen som kände till gruppen; låtarna spelades in hastigt av en sättning som uteslutit främste låtskrivaren Pete Cook, skivbolaget Major Minor gick i konkurs direkt efter att skivan släppts och bandet splittrades kort efteråt. En av bandets medlemmar, Tom Newman, startade snart därefter The Manor Studio med den unge entreprenören Richard Branson och blev kompis med Mike Oldfield, vars meg
SKÄMS PÅ ER!

SKÄMS PÅ ER!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Sommarledigheten har inte gjort mycket för att dämpa Peter Sjöbloms humör. Tvärtom har han hittat en massa saker att härskna till av. Som vanligt när han snear ur måste han bearbeta det i en krönika. Sommar betyder läsning för många, men för mig spelar årstiden ingen större roll. Visserligen läser jag numer inte fullt så mycket som jag gjorde förr, men en hel del blir det nog ändå per år. Nästan alltid någon musikbok eller artistbiografi. Det är med dem som det är med mig och musikdokumentärer, jag kan fastna i sådant som kanske egentligen intresserar mig så mycket men som blir intressant när jag fördjupar mig i det. En gång såg jag en hel dokumentär om Liberace trots att det den smilande, glittriga showpianisten är den platonska idén om vedervärdighet. Men hans
BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways” (Columbia) Det finns ingenting som är svårare att skriva om än en ny Dylan-platta. Hur man än gör känner man trycket från den status andra har gett honom genom piedestalplacering, anspråksfulla analyser och ett publikfriande nobelpris. Ibland har det varit lättare att frigöra sig från ikoniseringen – artistens julskiva och plågsamma evergreen-plattor kan inte räddas ur avgrunden med några som helst helgonförklaringar. Men med ”Rough and Rowdy Ways” blir det genast mer komplicerat då det är Dylans första skiva med eget material sedan ”Tempest” 2012. Inte minst ligger det inbyggt i förväntningarna på den att den ska förklara hela det omskakade världsläget och ge en närmast prästerlig tröst åt mänskligheten i dess rasistiskt dödliga o