söndag, november 17

NYHETER

KREPT & KONAN – REVENGE IS SWEET

KREPT & KONAN – REVENGE IS SWEET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KREPT & KONAN: ”Revenge Is Sweet” (Virgin) Det tycks aldrig riktigt ha velat sig för Cayso Johnson (Krept) och Karl Wilson (Konan), trots att det är sex år sedan duon skrev på för Virgin är ”Revenge Is Sweet” blott deras andra studioalbum. Men publiken har alltid funnits där för Krept & Konan och mixarna utgivna på egna skivbolaget Play Dirty är antagligen en stor anledning till att det finns inget på ”Revenge Is Sweet” som antyder att de skulle vara nykomlingar. Själv har jag en svaghet för Croydon, platsen där det bästa av dagens brittiska musik föds i en oändlig ström av influenser, och Krept och Konan är en naturlig del av utvecklingen. På den här plattan möter hiphopen jamaicansk danechall tillsammans med schysst London underground-sound - med en
TORY LANEZ – CHIXTAPE 5

TORY LANEZ – CHIXTAPE 5

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TORY LANEZ: ”Chixtape 5” (Mad Love/Interscope) Rapparen Tory Lanez (Daystar Peterson) fick en i mitt tycke briljant idé – en platta som samplar alla stora R&B-hits från 00-talet – som han dessutom lyckades att ro i land med. Lanez är på inga vis okänd i branschen men trots allt är ”Chixtape 5” enbart hans fjärde album så det måste ha tagit en god portion självförtroende och jäkla mycket tur att få stjärnor som Snoop Dogg, Chris Brown, Ludacris, Lil Wayne, Mýa och Ashanti för att bara nämna några att skriva på för projektet. Till skillnad från tidigare i Chixtape-serien har Lanez inte nöjt sig med att enbart sampla sina idoler, han har nu lyckats få in dem i studion för att lägga nya spår – sanslöst otippat i min bok! En omskriven episk period i R&B-vä
VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline) När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You're Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.
AYA NAKAMURA – NAKAMURA

AYA NAKAMURA – NAKAMURA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström AYA NAKAMURA: ”Nakamura – Deluxe Edition” (Parlophone/Rec 118) Aya Nakamuras hyllade album ”Nakamura” från 2018 har nu släppts i en deluxe-utgåva och den vinner över mig trots att jag brukar sky alla dessa kassakor till nyutgåvor. Kanske har det också att göra med att Nakamura haft den goda smaken att faktiskt låta originalalbumet göra sitt först, något som blivit alltmer sällsynt då deluxe-utgåvorna ofta kommer bara någon månad efter originalplattan, och bjuder på fem tidigare outgivna låtar. Endast tjugofyra år gammal har Nakamura – vars riktiga namn är Aya Danioko – gett den afrikanska urbanpopen ett rejält lyft sedan debuten för två år sedan med ”Journal intime”. I Sverige gled ”Nakamura” in på plats 72 på Sverigetopplistan förra året vilket inte är illa
ALLISON MOORER – BLOOD

ALLISON MOORER – BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ALLISON MOORER: ”Blood” (Autotelic) När jag lyssnar på Allison Moorer får jag alltid bilden i huvudet hur hon bara stiger in i studion och spelar in hela plattan i en enda perfekt tagning, ”Blood” är inget undantag. Och ändå är just ”Blood” ett stort undantag, eller snarare en stor förändring för Moorer som alltid undvikit att prata offentligt om sin och systern Shelby Lynnes barndom, och då särskilt om hur hennes far mördade hennes mor och sedan sköt sig själv. I samband med nya plattan släpper Moorer också sin första självbiografi med samma namn. Låtarna är skrivna ur olika perspektiv. En av mina favoriter är den rockiga ”The Rock and the Hill” som Moorer sjunger som om hon vore sin mamma och hennes syn på livet i ett svårt äktenskap, medan ”Set My Soul Fre
JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS: ”Intergalactic Sailor” (Moorland) Och här utdelas priset för årets mest missvisande skivomslag. ”Intergalactic Sailor” låter inte alls som omslaget ser ut. Musiken är sommarlätt, kravfritt dåsande på en soldisig äng. Lite grann påminner den om engelska sjuttiotalsgruppen Herons plattor med sin skira, lätt folkanstrukna sprödhet. Till och med en gnutta Dan Hicks & His Hot Licks i deras mer reflekterande stunder. Eller varför inte Gorky's Zygotic Mynci? James McArthur har lite mer än sitt walesiska ursprung gemensamt med just dem. Och den fina, lätta Canterbury-anstrykningen som hela plattan har förmodar jag är en påverkan från halvt psykedeliska, halvt progpoppiga gänget Syd Arthur som lånat ut ett par av sina medlemmar
TWELFTH DAY – FACE TO FACE

TWELFTH DAY – FACE TO FACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TWELFTH DAY: ”Face to Face” (Orange Feather) Det är säkert tjugo år sedan jag senast tänkte på gruppen Blackgirls, tre amerikanskor som gav ut att par skivor på Hannibal Records för två decennierskiften sedan. Problemet är väl att inte så många andra heller har gjort det på ungefär lika länge. Och kanske var det inte många fler som brydde sig när Blackgirls debuterade med sin skiva ”Procedure” 1989 heller. Jag har faktiskt ingen aning. Men när jag hör skotska Twelfth Day, bestående av Catriona Price på fiol och Esther Swift på harpa, ploppar referensen fram som den självklaraste i världen. Bägge grupperna angriper folkmusiken från en oväntad punkt, i tvärt vinklade låtar. Det som skiljer Blackgirls och Twelfth Day åt är att de senare inte låter lika konfrontativa s
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom I tredje och sista sektionen av musikalfabetet med sextiotalets garagerock behandlar Peter Sjöblom bokstäverna Q till Z. Sektion A-F kan ni läsa här, och G-P finns här. Och nu blir det alltså ännu mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas! THE QUID: ”Crazy Things” (1965) Det vanliga är att band inleder en låt lite mer försiktigt för att sedan öka intensiteten mot slutet. Låter den stegras och explodera. Så ej kanadensarna i The Quid. De startar på en hög växel och låter den ligga i praktiskt taget genom hela ”Crazy Things”. Utgiven 1965 – och därmed alfabetets tidigast utgivna låt – är en ettrig rhythm & blues-baserad låt som lånar idéer från Thems ”Mystic Eyes”. Med ett envetet riff byggt på låtens enda
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER, SERIER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P. THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966) Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles. HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967
ISABELLA LUNDGREN – OUT OF THE BELL JAR – A TRIBUTE TO BOB DYLAN

ISABELLA LUNDGREN – OUT OF THE BELL JAR – A TRIBUTE TO BOB DYLAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ISABELLA LUNDGREN: ”Out of the Bell Jar – A Tribute To Bob Dylan” (Naxos) ”Man kan undra varför någon, likt jag själv, är dum nog att ta sig an en av musikhistoriens största ikoners alster, eftersom att göra det bättre än han gjort det, är en omöjlighet. Att göra det annorlunda däremot, det är en möjlighet!”, säger Isabella Lundgren om albumet ”Out of the Bell Jar”. Och jag tycker att det är en bra inställning. Jag är svårflörtad när det gäller Bob Dylan-covers, men det måste ges cred till Lundgren som så grundligt studerat folkmusikens största ikon – och som artonåring drog hon till New York för att följa i hans fotspår. Så nu är det alltså dags att blotta både sitt kunnande och sin talang på en och samma platta, det är svår uppgift och ibland vinglar hon på rep