måndag, mars 30

NYHETER

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda (foto: Wikipedia) Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen. Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix' skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag
PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAVEY ARK: ”Close Your Eyes and Think of Nothing” (Pavey Ark) Engelska Pavey Ark – de kommer närmare bestämt från Hull – begår fullängdsdebut i en folk- och singer/songwriter-inspirerad anda. Som infuenser nämner de Jackson C.Frank, Michael Chapman, Love och – förstås Nick Drake. I den egenkomponerade låten ”Cuckoo” skönjer jag spår också efter R.E.M. då refrängen är klart lik deras ”(Don't Go Back To) Rockville”. Som kan utläsas av inspirationerna spelar Pavey Ark, centrerade kring sångaren och låtskrivaren Neil Thomas, i en softare anda. Hans rätt tilltalande men något för luftläckande röst och de akustiska gitarrerna är ryggraden i arrangemangen, de understödjande elektriska har ett rent ljud, och stråkarrangemangen lämnar gott om utrymme till cello. Men den
THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE UNTHANKS: ”Diversions Vol 5: Live and Unaccompanied” (Rabble Rouser Music) När The Unthanks debuterade spetsade jag öronen och gladdes åt deras folkmusik som lät sannare än den mesta engelska folkmusik som kom i samma veva. Följde dem ett par plattor, men sedan började jag tröttna. Det började bli alldeles för eteriskt, som om musiken när som helst skulle sväva till väders. Vilket den också gjorde för mig. Efter det har jag bara gjort sporadiska lyssningar på deras senare skivor. Serien ”Diversions”, som nu är inne på sin femte volym, utgör ett slags parallelldiskografi till Unthank-systrarna reguljära utgivningar. De har ofta ett speciellt tema, och temat här är a capella-sång, hämtad ur en film om trion. Jag har i princip ingenting emot den saken, men det
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini (huvudbild: Thomas Notini, övriga Wikimedia Commons) Thomas Notini tecknar ett livfullt porträtt av dirigenten Sergiu Celibidache, tillika mystiker och särling, en stundtals vresig visionär som under sitt färgstarka liv i jakten på äktheten inte lät musiken komprometteras av några halvmesyrer. Min mor blev alldeles märkbart förälskad i honom. I den svartvita svenska televisionens enda kanal på sextiotalet var utbudet av klassiska konserter, operaföreställningar och musikreportage beundransvärt stort, och gamla Radioorkestern, som nyligen bytt namn till Sveriges Radios Symfoniorkester, sände i det nya mediet generöst både konserter, repetitioner och intervjuer med den nye exotiske chefsdirigenten Sergiu Celibidache. Han lyckades med bragden att inom loppet av
TVÅ GÅNGER COPE

TVÅ GÅNGER COPE

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Många känner till ikonen Julian Cope och hans excentriska rockmusik med popmelodier. Färre är bekanta med hans lillebror Joss. Det vill Michael Björn ändra på. Därför intervjuade han honom och hörde honom berätta om musik, klimataktivism, halsbrytande anagram och djupsinnigt nonsens. Cope, Liverpool, åttiotal. Kan du din pophistoria tänker du Teardrop Explodes och Julian. Men detta är artikeln om Julian Copes fem år yngre lillebror Joss. Joss Cope hängde med sin storebror på konserterna, startade snart eget band, bidrog till broderns tidigare soloplattor, var med i kretsen kring Creation Records och Alan McGee och har fortsatt som musiker sedan dess. Men utan att egentligen på allvar släppa fram sin skaparkraft. Förrän nu. I oktober 2017 kom plötsligt hans
LIL WAYNE – FUNERAL

LIL WAYNE – FUNERAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic) Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lån
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
FESTIVAL FOR ADVENTUROUS MUSIC AND ART 2020 – EN BLICK NER I UNDERJORDEN

FESTIVAL FOR ADVENTUROUS MUSIC AND ART 2020 – EN BLICK NER I UNDERJORDEN

LIVE!, NYHETER
av Curt Lundberg (foto: Kim Hiorthoy [Deathprod ovan andra raden t.v.], Levente Kozma [Jacob Kirkegaard ovan nederst t.v.], CTM [Kamaal Williams och Andy Stott] Festival for Adventurous Music and Art, 24/1 - 2/2 2020, Berlin CTM Festival. Bara så. Om man måste förklara vad förkortningen står för säger man: Det är en festival för experimentell musik och konst som är den bästa värdemätaren idag på var den scenen befinner sig. Eller så kan man skrocka åt det de tre bokstäverna står för i vissa sammanhang: ”Chuckling To Myself”. Eller som underskriften lyder: Festival for Adventurous Music and Art, en vecka lång festival i Berlin med så många event, utställningar och workshops att det är omöjligt att hinna med allt, eller något över huvud taget, känns det som. Dessutom är allt utsp
MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ: ”The bäst band lajv 2019” (Paraply/Hemifrån) Liveplattor är ofta rätt onödiga föremål. Ibland är de inte mer än ett sätt att släta över kreativa svackor när artisten inte har något meningsfullt att komma med till en studio men ändå vill hålla sig kvar i publikens medvetande. Särskilt meningslösa liveplattor är ingenting mer än en räcka studiotrogna versioner med lite publikskrik mellan låtarna. Kanske med någon avslutande cover som är kul om man är på plats i publiken men som inte överlever överföringen till skiva. För att en liveplatta ska vara relevant krävs det att den berättar någonting om artisten som studioalstren inte redan sagt. Radikalt omarbetade versionerna av bekanta låtar, helt eller mestadels nytt material, eller särsk