måndag, december 16

NYHETER

TACK, ROY LONEY!

TACK, ROY LONEY!

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande. Roy Loney är död. Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock'n'roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”. Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans. Låten är också en av Flamin' Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentli
HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT

HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
Björn Muda iakttar till den bultande baktakten från ett sound system. av Björn Muda Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan. Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta. Fönstren skallrar av basen från den tyngsta av reggae, den
LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LEONARD COHEN: ”Thanks for the Dance” (Columbia/Legacy) Jag är en sent utvecklad Cohen-ist får jag lov att erkänna, plattan ”Popular Problems” från 2014 med låtar som ”Did I Ever Love You”, ”Born in Chains” och ”You Got Me Singing” gjorde mig helt såld. Cohens sista studioalbum ”You Want It Darker” är i mina öron det bästa från 2016 – den är rentav storslagen. Mästerverket med låtar som titelspåret, ”Treaty” och ”Leaving the Table” släpptes blott nitton dagar innan Cohen avled och den är som ett vackert hejdå till oss alla, så när jag först hörde talas om att ett postumt album skulle släppas i år blev jag mycket skeptiskt: varför inte låta ”You Want It Darker” förbli Cohens avsked? ”Thanks for the Dance” har sammanställts av Adam Cohen, sonen som även arbetad
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm
JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse. Jag slog vad med mig själv och förlorade. Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt. Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – do
LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström) THE NATIONAL: Royal Arena, Köpenhamn 29/11 2019 The National kommer sannolikt, mycket sannolikt, gå som vinnare över årets spelningar i min bok. Energin och samspelet är någonting rent fantastiskt från minuten som bandet äntrar scenen till dess att de kliver av. Tidigare i år släpptes albumet ”I’m Easy to Find” och när bandet spelade på Dalhalla i Rättvik i somras följdes det av lysande recensioner. Uppträdandet i Royal Arena är verkligen inte sämre – det är en blandning av exakt allt man kan önska sig som konsertpublik. Det här är bandet som ger järnet och de får det så se okonstlat ut, både i scennärvaro (trots att sångaren Matt Berninger gärna ger sig ut flera gånger bland publiken) och rena musikaliska färdigheter. Syskonen Aaron o
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom EXPRESSOS: ”Promises and Ties” (WEA, 1981) Det spelar ingen roll hur många listor över de bästa powerpopskivorna jag läser, för den engelska kvartetten Expressos – utan bestämd artikel – är aldrig med på dem. Kanske för att powerpopen ofta ses som ett amerikanskt fenomen (en hållning jag aldrig begripit), men jag hittar aldrig ”Promises and Ties” på några andra listor heller. Skivan verkar helt bortglömd av alla utom några enstaka entusiaster. Det är synd, ja mer än synd, för den är smäckfull med snärtiga låtar, fulla av melodiska krokar för minnet och ett slagfärdigt sound som i grunden är new wave-igt nerstrippat men också tillåter sig sina Phil Spector-referenser, som i ”Tango in Mono” (snällt av dem att nämna MONO redan 1981!), ”By Tonight” och den helt underba
LIVE! LARS WINNERBÄCK – KARLSTAD 21/11 2019

LIVE! LARS WINNERBÄCK – KARLSTAD 21/11 2019

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: United Stage/Wikimedia Commons) LARS WINNERBÄCK: Löfbergs Arena, Karlstad 21/11 2019 Från Saab Arena i Linköping till Globen i Stockholm går Lars Winnerbäcks turnévägar denna gång. Torsdagskvällens spelning visar att han vet vad han går för. Faktiskt verkar Winnerbäck mer bekväm på scen än på länge och är ovanligt talför mot sin lojala publik. Efter senaste albumet ”Eldtuppen” förväntar man sig att Winnerbäck ska köra mycket nytt material men istället blir det en härligt nostalgisk blandning av låtar. Det är en schysst resa mellan det sorgligt vackra och glädjefyllda allsångslåtar. Inför den här turnén har Winnerbäck som vanligt handplockat sitt band med hjälp av gamla polaren Jerker Odelholm (bas) och uppställningen fungerar utmärkt med Staffan Johans
GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds
WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom WILL BIRCH: ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” (Constable) Kunde man välja sina släktingar hade jag valt Nick Lowe som min farbror. Det hade varit kul med en farbror Nick som dök upp på födelsedagar och julaftnar med tjockt vitt och uppenbarligen svårstyrt hår, tjockbågade glasögon och ett obegränsat antal ankedoter levererade med en engelskt torr, lågmäld och ytterst självironisk humor. Och en ständigt avväpnande charm. Fast om det hade varit mysigt med en farbror Nick idag, hade det förmodligen inte varit lika mysigt när jag var liten. För dagens Nick Lowe är inte den samma som fanns på sjuttiotalet. Han har periodvist levt hårt. Kanske inte alltid lätt att märka när man hör hans snärtiga poplåtar med välformulerade och ofta lite aparta text