torsdag, maj 24

NYHETER

JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAMES BAY: ”Electric Light” (Virgin/EMI) Att James Bay har dumpat sin hatt har genererat rent av lika mycket tjatter som att han har en ny skiva ute. ”Electric Light” är uppföljaren till det stora genombrottet med debuten ”Chaos and the Calm” (Republic, 2014) där singlarna ”Let It Go” och ”Hold Back the River” sålde platina. Men upplevelsen av den här plattan – hatt eller inte – är att Bay är så fixerad vid att berätta en historia att resultatet blir mycket forcerat. Skivan känns helt enkelt inte organisk, kärlekshistorien som utspelas på fjorton spår går verkligen igenom alla faser en relation möjligen kan göra. Tanken är god men det blir faktiskt mest trist att lyssna på. Som något väckelsemöte man inte orkar engagera sig det minsta i. Förmildrande faktorer ä
TT – LOVELAWS

TT – LOVELAWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TT: ”LoveLaws” (LoveLeaks) Kanske är det den stekande solen som gör att Theresa ”TT” Waymans soloalbum ”LoveLaws” känns som en härligt sval bris. För de flesta är Wayman antagligen mest känd från indiegruppen Warpaint som slog igenom 2010 med albumet ”The Fool” (Rough Trade) och nog kraxade en del olyckskorpar att Wayman skulle få det svårt att ro soloprojektet i land utan gruppens dynamiska helhet. Men Wayman plockade upp basen, gitarren och synten – ja till och med trummorna programmerade hon själv på de flesta spår – och någonstans mellan hemmastudion i London och Warpaints studio i Los Angeles kom plattan till. Wayman är cool – helt enkelt – och med ”LoveLaws” känns det som att hon vet vad hon vill. Därmed inte sagt att alla spår är någon ren njutning (ex
MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ) Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras... ”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han sk
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BROKEN FILTERS: ”Broken Filters” (Rhythm Ace Recordings) Mats Grönmark har gjort skivor tidigare men detta är den första som medlem i Broken Filters. Som sologitarrist är han rätt anmärkningsvärd – hans solon är inte linjära utan kastar sig spastiskt framåt i skrapande dissonanta attacker. Hans spel påminner emellanåt om Lou Reed; Velvet Underground-referensen är särskilt giltig i den instrumentala och suveränt betitlade ”Frontalkollaps” som inleder skivan med en upptoning, som om låten redan hade pågått tjugo minuter innan den kortades ner till några minuter för att få plats på skivan. Det är överhuvudtaget de instrumentala insatserna som bär ”Broken Filters”, för lika tilltalande som Grönmark är som gitarrist, lika irriterande är han som sångare. Han ligger nå
MY WAY – NEVER LOSE THAT FEELING

MY WAY – NEVER LOSE THAT FEELING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MY WAY: ”Never Lose That Feeling” (Rhythm Ace Recordings) My Way hör inte till dem som vräker ut skivor i tid och otid – ”Never Lose That Feeling” är deras första sedan ”Älta” gavs ut för ungefär åtta år sedan. Stilen är dock ungefär den samma som sist, ett slags atmosfäriskt skramlig indierock-americana som inte gör sig till. Och det är My Ways största styrka, att deras tonfall och -läge känns så pass naturligt som det gör. Låtarna sticker inte nödvändigtvis ut men de är väl avvägda och trots allt bättre konturerade än vad åtskilliga andra musikaliskt besläktade band har. Jerker Bergkvist är för övrigt en sångare med många röster – ena stunden påminner han mig om Lädernunnans Jonas Almqvist (av alla människor), den andra om salig Olle Ljungström.  
PLAYBOI CARTI – DIE LIT

PLAYBOI CARTI – DIE LIT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PLAYBOI CARTI: ”Die Lit” (AWGE/Interscope) Playboi Carti, som egentligen heter Jordan Carter, är i sann mening inte en debutant men ”Die Lit” beskrivs ändå på sina ställen som hans första platta. Oavsett är den definitivt ett genombrott, Playboi Carti tog dessutom alla på sängen genom att tillkännage albumet dagen före släppet, och skivan som andas självsäkerhet. Han liksom valsar in som om hans plats i hiphopvärlden är självklar, ”Die Lit” försöker inte att övertyga någon utan är behaglig– i positiv mening. Förvisso med gäster som Nicki Minaj, Young Thug, Lil Uzi, Travis Scott och många fler kan man inte säga att plattan är på något sätt eller vis anspråkslös. Playboi Carti däremot är inte en superstark rappare i min mening, han har ett mumlande för sig som gör
CHARLIE PUTH – VOICENOTES

CHARLIE PUTH – VOICENOTES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström CHARLIE PUTH: ”Voicenotes” (Atlantic/Artist Partner) Att jag haft problem med popgenren i många år är knappast en hemlighet. Men det beror inte på att jag inte gillar den i sig utan helt enkelt för att popen trasats sönder av mängden artister som alla är likadana med sitt pustande, stönande och kassa wailande. Så att Charlie Puth ens registreras på min radar betyder mycket. Att han har själv producerat ”Voicenotes”, hans andra platta i ordningen, är både vågat och lyckat; resultatet är en fin helhet som jag tycker representerar Puth som musiker på ett tydligt vis. Med sig har Puth fått Kehlani, Boys II Men och James Taylor så självklart får skivan starka inslag av romantik, även om Puth själv menar att han inte ville ha kärleksballader den här gången. Jag tänke
ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ARCTIC MONKEYS: ”Tranquility Base Hotel & Casino” (Domino) Det hela är så planlöst. Jag får inget grepp om Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”, sångaren Alex Turner tar upp hela skivan som om det inte behövs läggas någon energi på att skapa ett starkt sound – och det blir så trist. Turner är till exempel inte Brett Anderson, mest känd från bandet Suede, eller The Verves Richard Ashcroft och verkligen inte Coldplays Chris Martin eller Nick Cave: för någonstans där emellan verkar Turner i villfarelse tro att hans röst ligger. Men det är inte en särskilt intressant röst, åtminstone inte på den här fyrtiominutersplattan. Texterna kommer inte fram ur allt gnällande som Matt Helders, Jamie Cook och Nick O’Malley tvingar fram.  Arctic Monkeys har tr
ROYCE DA 5’9 – BOOK OF RYAN

ROYCE DA 5’9 – BOOK OF RYAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ROYCE DA 5'9: ”Book of Ryan” (Entertainment One/Heaven Studios) För knappt två månader sedan förutspådde jag att ”PRhyme 2” med Royce da 5´9 och DJ Premier skulle ligga kvar som ett av årets bästa album. Royce da 5'9 tycks vara ute efter att stå högst på prispallen när han nu släpper ”Book of Ryan”, denna efterlängtade platta som hängt i luften på grund av förseningar. Vad Royce da 5'9 kan ha ändrat på ”Book of Ryan” sedan 2016 när albumet sades vara så gott som färdigt vet jag inte, men oavsett så fungerar det. Riktigt bra till och med. Vi får personliga och rättframma historier i klassisk Detroit-stil och Royce da 5'9 har ju som välkänt något av magiska fingrar när det gäller att producera och tillsammans med Mr. Porter och S1 är spåren riktigt tajta. Jag k