tisdag, augusti 14

KRÖNIKA

SÄNK MUSIKEN!!!

SÄNK MUSIKEN!!!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström gillar julen men oroar sig för vad framtida arkeologer ska säga när de hittar femton miljoner julskivor med Mariah Carey. Då är tiden på året kommen, eller nåväl, vissa strebrar och andra tokstollar började ju packa in paket redan i september som någon sorts tröstande snuttefilt efter semesterns slut. Men dagarna rusar på, lite svettig i pannan börjar man allt bli. Det skrynkliga pappret med saker att bocka av innan den tjugofjärde blir bara längre istället för kortare. För man måste väl ha lite jäkla koll på situationen, runt dagen före dopparedagen är vi alla fullfjädrade generaler – ta inga fångar, bästa skinkan är vår! Fast om sanningen ska fram så är jag mer likt en vapenvägrare som ändå gärna vill få del av segerns sötma, jag gömmer mig i mi
PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tycker inte om julen. Han tycker så illa om julen att han var tvungen att bearbeta sin neuros i en krönika. Nu är det dags för det perenna traumat igen. Skränets, den ondskefulla risgrynsgrötens och den tillkämpade frikostighetens högtid. Varför ska man vara särskilt generös just på julen? Kan man inte vara det jämt? Vara lite hygglig mot sina nära året om och ge saker av kärlek utan att det står i almanackan? Dessutom finns det tomtar på julen. Redan flera veckor i förväg går de omkring på gatorna helt öppet och alla accepterar det som om det inte vore ett dugg konstigt. Tänk på saken: det handlar om vuxna maskerade män (för jag förmodar att majoriteten av tomtarna fortfarande är män, det låter i alla fall så när de skrockar sitt ho-ho-ho) som l
NITTIONIO OCH EN HALV RÄCKER INTE

NITTIONIO OCH EN HALV RÄCKER INTE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom I en krönika letar Peter Sjöblom efter sig själv och hamnar som alltid i sin skivsamling. Vilket inte är så konstigt eftersom han fortfarande inte har lärt sig att se skillnad på den och sin person. Nyligen var en god vän förbi och vi nördade ner oss i musik som vi brukar göra när vi träffas och sedan med en logik som i alla fall vi själva förstod började vi prata om vad man hinner och inte hinner med att göra här i livet. Han frågade lite skämtsamt om jag ville höra all musik som någonsin har gjorts och jag svarade inte utan ett visst allvar att det ville jag göra fram till den dagen jag hörde Rihanna. Dagen jag hörde Rihanna insåg jag att det var förknippat med direkt hälsofara att höra all musik för om jag skulle göra det – förutsatt att det ens vore möjligt –
BOWERY VID MIDNATT

BOWERY VID MIDNATT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom får ett ryck igen och fastnar framför några dokumentärer om livet på och kring den legendariska New York-klubben CBGB's och funderar över varför han inte gillar den engelska punken. Ibland letar jag upp både gamla och nya dokumentärer om den amerikanska punkens tidiga år. Om New York-klubben CBGB's och banden som spelade där. Jag har nyligen haft ett sådant ryck och trots att jag sett flera av dokumentärerna tidigare känner jag mig lika upplivad av dem som alltid när jag får ett av mina ryck. Det var verkligen något speciellt med den tiden och den platsen. CBGB's var ett sunkigt hak bebott av ohyra och skadedjur i det nergångna Bowery-kvarteret men musiken som åstadkoms där hade en kärnfull renhet som kvarstår oanfrätt idag bevarad inte minst
THE LAST SCHMALTZ

THE LAST SCHMALTZ

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in
SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

ARTIKLAR, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Gustavsson En skiva till kaffet för all del, men det går inte upp mot livs levande musiker till en kopp av den åtråvärda drycken. Björn Gustavsson bjuder på en betraktelse av ett allt mer sällsynt musikutövande. Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit. Utomlands är det bättre ställt – ännu. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för några decennier sedan fanns folkliga matställen (”etterems”) i Budapest d
DEN BÄSTA DAGEN ÄR EN DAG AV CRAMPS

DEN BÄSTA DAGEN ÄR EN DAG AV CRAMPS

ARTIKLAR, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns ingen dag som inte kan bli ännu lite bättre och Peter Sjöblom förklarar hur man ska bära sig åt för att gör den det. Bästa dagen i mitt liv var när jag upptäckte The Cramps och näst bästa dagen i mitt liv var när jag återupptäckte The Cramps. Det är naturligtvis en överdrift som jag drog till med för att få till en klatschig inledning på den här krönikan men det är ingen överdrift att säga att The Cramps har gjort mitt liv mycket roligare än vad det hade varit utan dem. De fyller en funktion som inga andra band egentligen kan fylla. Eller det är i alla fall få andra band som lyckas roa och ruska lika mycket liv i mig som dem. Alex Chilton kallade dem för världens bästa rockband och han kan ha haft rätt. De extraherade det värdefullaste – om det
JOHN LEE HOOKER FÖR ETT LIV

JOHN LEE HOOKER FÖR ETT LIV

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Idag skulle John Lee Hooker ha fyllt hundra år och Peter Sjöblom firar jubiléet med en personlig betraktelse av blueslegenden. När jag gick i gymnasiet och alla andra hade bilder på sina flick- och pojkvänner i plånböckerna hade jag istället en bild på John Lee Hooker som fläppade fram varje gång jag visade busskortet. Oss emellan var mina amorösa framgångar begränsade så det fanns helt enkelt inga fotograferade flickvänner att ha i pluskan. Jag visste knappt vad en flickvän var men å andra sidan visste ingen annan i min klass vem John Lee Hooker var heller så jag antar att det på något sätt jämnade ut sig. Det här hände sig på den tiden när Hooker ännu inte hade lierat sig med Santana, Bonnie Raitt och Robert Cray och blivit topplistevara med den utslätade sk
FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Många låtar är den bästa som gjorts för sådant är ju subjektivt och kan inte mätas. Men Peter Sjöblom tror sig i alla fall veta vilken som han tycker är världens bästa låt. Jag har aldrig varit i London och sett solen gå ner över stadsdelen Waterloo men jag har sett det på plats många, många gånger. Jag har bländats av taxibilarnas skyltar, sett folk svärma som flugor vid tunnelbanestationens mynning, sett Terry och Julie gå över bron som de gör varje fredagskväll för att tillsammans kasta av sig veckan som gått med en helg där bara de själva existerar i varandras oavslutade blickar. Jag har sett solen gå ner över Waterloo och varit i paradiset. Att jag sett detta gång på gång trots att jag inte ens varit i London är naturligtvis Ray Davies förtjänst. Så levan
I MUSIKENS ANTIKRUNDA

I MUSIKENS ANTIKRUNDA

KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman MONO riktar sina blickar både mot nutidens musik, framtidens men också mot äldre musik. I dag vevar vi i vår antikrunda tillbaka till det estniska sjuttiotalet. Ibland blir tillbakablickandet en rejäl déjà vu-upplevelse. När jag sitter och zappar på min Apple TV väljer jag denna gång den estniska televisionens, ETV, app. Bara dessa appar med livesändningar från rysk teve, fransk teve, tysk teve, turkisk teve och så vidare kan innebära musikaliska upplevelser i sig! Det finns skäl att gå till ETV-appen. Här kan man hitta vacker körmusik, klassisk musik, parodier på åttiotalets sovjetockuperade estniska samhälle och mycket annat. Naturligtvis underlättas det av att jag förstår lite av språket, kunskaper som jag skaffade mig i slutet av sjuttio- och under åttiotalet