KRÖNIKA – Sida 2

Dec312019 by adminNo Comments

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära

Dec312019 by adminNo Comments

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f

Dec302019 by adminNo Comments

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.

Dec132019 by adminNo Comments

HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

Björn Muda iakttar till den bultande baktakten från ett sound system. av Björn Muda Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan. Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta. Fönstren skallrar av basen från den tyngsta av reggae, den

Dec62019 by adminNo Comments

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse. Jag slog vad med mig själv och förlorade. Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt. Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – do

Sep132019 by adminNo Comments

OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Linda Bönström Linda Bönströms bästa ögonblick på årets Way Out West är när hennes dotter ler långt inifrån musiken. Men allting har sitt pris, och det priset sätter arrangören snudd på ouppnåeligt högt. Så står jag där, i solskenet bredvid min vackra tonårsdotter, och ser Silvana Imam ge ännu en larger-than-life-spelning på årets Way Out West-festival. Det är stort för oss båda, kanske mest så för mig, att få dela min passion med henne. Jag ser hur hon i publikhavet växer. När en av hennes favoritartister Zara Larsson går på så börjar hon dansa i högen av unga tjejer, försiktigt men med ett leende som är allt annat än försiktigt, jag ser självförtroendet – jag förstår inte musiken som spelas från scenen men jag förstår sannerligen det där leendet. Musiken har alltid varit e

Jul192019 by adminNo Comments

KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom samlar sig för en sista krönika innan semestern och funderar över prinsessor, katter, poddare, Tradera-säljare och ett väldigt högt berg. MONO tar sommarledigt nu – vi är tillbaka i början av september igen. Vi kan behöva lite semester. Det spattiga vädret, med ena stunden ösregn och den andra stunden trettiogradig värme gör en dysfunktionell. I alla fall gör den mig det. Jag har aldrig gillat värme; skallen dricker upp, släcker ner och går hem så fort det kryper över en tjugotre, tjugofyra grader. Kan inte tänka en enda lång tanke. Så därför får detta bli en radda korta tankar istället. Bland annat har jag tänkt kort på det där med Metallica-konserten på Ullevi nyligen. Det var ju trettonårsgräns, för är man inte tretton klarar man inte konsertv

Jul192019 by adminNo Comments

HJÄRNSLÄPP, KLASSIKER OCH HÖRSELKÅPOR – SOMMAREN TAR ÖVER MONO

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Linda Bönström Ska vi tro ”Idas sommarvisa” så blir det faktiskt ingen sommar ifall inte nån sätter fart. På MONO-redaktionen tänker vi göra tvärtom: sänka farten och njuta av lite ledighet. Egentligen ska det stå ”ledighet” för jag vet att Peter Sjöblom kommer att finnas på plats runtom landets loppisar och leta efter skivfynd medan jag själv kommer att pressa in de sista utomhuskonserterna innan höstsäsongen. Några tankar passerar dock när jag försöker knåpa ihop denna sista krönika innan augusti. Be mig inte om att vara med i ert lag när det drar ihop sig till musikquiz – vilket det alltid gör nuförtiden. Dels får jag hjärnsläpp vid tävlingar och dels, kanske viktigare, så kan jag inte svaren. Jag är ledsen men jag är en musikjournalist som inte lyssnar på radions toppli

Jun72019 by adminNo Comments

DR. JOHN 1941-2019

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom (foto: Derek Bridges/Wikimedia Commons) Igår morse avled Dr. John, en av New Orleans-musikens största namn genom tiderna. Peter Sjöblom saknar och hyllar Doktorn. Det finns bara en doktor som jag gått till i alla år, och den ende som gjort mig frisk varje gång: Dr. John. Nu får jag söka mig till någon annan mottagning. Igår mot gryningstimmarna, den 6 juni, avled han av en hjärtattack, 77 år gammal. Han dog i New Orleans, föddes i New Orleans och förkroppsligade New Orleans som ingen annan. Hans karriär var lång, den började redan på femtiotalet när han som Mac Rebennack, då fortfarande i tonåren, började som producent och studiomusiker. (Han fick faktiskt en lokal solohit också, med den Bo Diddley-rullande ”Storm Warning” 1959.) Till en början som gitarrist up

Jun12019 by adminNo Comments

ROKY ERICKSON 1947-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom (foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons) Roky Erickson har gått ur tiden. Peter Sjöblom, livslångt Roky-fan, minns honom. Jag har åtminstone en hjälte som jag aldrig ifrågasatt. En husgud vars utstrålning aldrig har blekts ut av ett slags musikateistiskt filter. Nej, Roky Erickson har varit en konstant ända sedan jag upptäckte 13th Floor Elevators i femton-sextonårsåldern och låten ”You're Gonna Miss Me” drabbade mig lika hårt som den drabbat andra när de hörde den för första gången. De hämndlystet framhamrade ackorden; garageackord som i sin fallande tonskala alltid haft en sorts slutgiltighet över sig och som alltid har stått långt över alla andra garageackord. Det blodtörstiga drivet som får det att låta som att låten underkuvar bandet lika mycket som den betvinga