söndag, maj 19

KRÖNIKA

VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Den femte maj för två år sedan så tryckte Peter Sjöblom och jag på knappen – publicera. Och i samma stund fanns MONO för andra än oss själva, efter månader av huvudbry, tveksamheter och ren arbetsglädje. Idag har jag tänkt att visst var det galet, varför skaffa sig fler deadlines här i livet? Ansvar och nervspänningar, sena kvällar och plågsam skrivkramp. Så inser jag plötsligt att jag har förlorat mig i musiken, inte sitter jag och tänker på förpliktelser. Jag tänker på musik. Det är allt. När vi känner oss överväldigade - för det gör vi ibland - när texter saknas, när vi är förkylda eller när såväl recensionsskivorna och mejlen svämmar över, ja då påminner vi varandra om vad det hela handlar om. Vi startade MONO som en del av er redan vet för att vi vill
SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (bild: Radio Nattsudd) Nöjesmångsysslaren Svante Grundberg avled hastigt i helgen, 75 år gammal. Peter Sjöblom saknar och minns honom. Det raljeras ofta över hur Sverige förr bara hade två tevekanaler innan reklamkanalerna exploderade ut ur rutan med en kaskad av ständiga avbrott för allsköns meningslösa produkter. Värre var väl att det på åttiotalet egentligen bara fanns ett program att titta på, om man nu inte vill Kryzza med Arne Hegerfors och Björn Skifs, Nöjesmaskinera och -massakrera med Sven Melander, eller få pupill-infarkt av Jacob Dahlins och Malena Ivarssons visuella slipprighet. Programmet hette Nattsudd och gick av och till under sex år och var den bästa lågbudgetteve som gjorts sedan barnprogrammet Tårtan i början av sjuttiotalet. Det enkla koncept
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström sammanfattar sitt 2018 med ett vitt papper och en djup suck. Men känner tillförsikt. Det är dags igen, det tomma vita pappret framför mig, den djupa sucken. Året där allt det där skulle hända rinner ut, borta i ett kick, och för att vi inte ska tro att det bara är måndag som glider in i tisdag har vi årskrönikan. Denna styggelse till efterkonstruktion där vi drar ihop små tåtar till omkring tretusenfemhundra ord för att täcka sådant vi egentligen glömt men googlat oss till. Världen 2018. Kan någon vänlig själ trycka ner några årets bästa-listor i halsen på vederbörande kulturredaktioner – vän av ordning tycker att det inte vore mer än rätt för den plågsamt dåliga kulturjournalistiken vi sett vräka ut sig. Men jag är inte bitter, snarare tvärtom, j
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser sig om i vrede när MONO sammanfattar 2018. Den här årssammanfattningen är nog inte särskilt bra. Men så var det inte heller ett särskilt bra år. Utan att bli påträngande personlig och generande privat kan jag säga att jag många gånger tänkt på både Jim Carroll och Reverend Gary Davis det gångna året. Det gör jag visserligen då och då även andra år, men jag gör det helst av betydligt trevligare anledningar än vad jag haft i år. Som sagt, vi ska inte gå in närmare på det (låttitlarna ger ledtrådar så det räcker), men det har gjort att resten av världen känts rätt fjärran. Till exempel har jag inte brytt mig särskilt mycket om turerna kring Svenska Akademien. Kulturprofilens tölpaktiga beteende är förstås skandalöst, men övriga ledamöters upp
SPEGLINGAR PÅ UNSOUND I KRAKOW

SPEGLINGAR PÅ UNSOUND I KRAKOW

KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER
av Curt Lundberg (text och foto) Jag har nyligen varit på min femte festival i Krakow. Unsound alltså, mitt i den nya polska politiska verklighet där ett styrande parti sakta förvrider demokratin mot intolerans i alla dess former. Där står Unsound för raka motsatsen: ett gränslöst konstnärligt internationellt projekt med musik, konst och samtal i centrum. I år är temat Presence, närvaro, och det i mångbottnande betydelser. Inte minst personligt eftersom du dagligen kan råka stå framför en spegel från festivalen, spontant uppsatt på en husvägg bredvid ett av de många caféer och barer som översvämmar centrum och de judiska kvarteren i Kazimierz. Under årets festival promenerar jag bland valaffischer där fotoshoppade PiS-politiker allvarligt och uppfordrande blickar ner på oss frå
EN INJEKTION RHYTHM & BLUES

EN INJEKTION RHYTHM & BLUES

BÖCKER & FILM, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har sent omsider läst en bok om en rätt okänd skivbolagspionjär och vill återevröra musikens mystik. Eller så vill han inte det. Eller så vill han det. Jag läste nyligen Jan Kotschacks bok ”Resan mot rockens rötter: Mr R&B räddar ett musikaliskt musikarv”. Den kom för något år sedan (på Premium Publishing, om någon är betjänt av den informationen) men det är inte förrän nu som jag kommit mig för att läsa den. Boken handlar om titelns Mr R&B, Jonas Bernholm, svensken som på sjuttiotalet började återutge gammal rhythm & blues på egna etiketter som Route 66. Titlarna han gav ut fick en hel del uppmärksamhet utomlands; hemmavid var det väl Expressens Mats Olsson som bar fanan högst och tydligast för den lätt excentriske entreprenörens utgå
DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget. Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu. Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker
THE WINNER FAKES IT ALL

THE WINNER FAKES IT ALL

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom ABBA återförenas. Peter Sjöblom känner sig kränkt. ABBA har återförenats. De har spelat in två nya låtar. Möjligen är jag den ende i hela världen som inte jublar åt det. Det finns redan på tok för mycket ABBA i universum, alldeles för många ”The Winner Takes It All”, ”Happy New Year” och ”Waterloo”. ”Waterloo”, som dessutom klonats till miljarders miljarder små-Waterloos av miljarders miljarders dansband. Mycket av vad ABBA gjort låter ju för övrigt precis som dansbandsarketyper. De nyinspelade låtarna ska tydligen släppas i höst och åtföljas av en så kallad avatarturné. Det betyder att de ska ut och turnera som hologram så att medlemmarna, i sina biologiska upplagor, kan stanna hemma och diska, om de nu gör sådant, eller gå ut med hunden, om de har hund
EASTER EVERYWHERE

EASTER EVERYWHERE

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Storhelgsförnekaren Peter Sjöblom låter tankarna vandra mellan påskgodis, flourtanter, Bach-oratorier och psykedelia. Kanske eller kanske inte hänger det ihop. Påsken har aldrig varit någon större högtid för mig. Det var lite kul när man var liten och man fick ett påskägg fullproppat med godis (minns särskilt ett jag fick som var stort som en bäver och så fullt med godsaker att de vällde ut när jag öppnade det – jag måste ha haft IBS i månader efter det), men alltid var det någon förnumstig släkting som grumlade glädjen genom att menande stoppa med en tandborste i ägget. Jag vet inte om den seden fortfarande förekommer, att man ska ge ungarna dåligt samvete med en kulört gaddfejare från Jordan, men jag är helt säker på att den där förnumstigheten på min tid var