torsdag, januari 18

KRÖNIKA

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kryper i återupptäckandets namn nästan hela vägen till Springsteen-korset men vägrar styvnackat bli Bossen-religiös. Det hela är komplicerat. Vi måste prata om det här med Bruce Springsteen för det är komplicerat. Det blev komplicerat 1984 när han släppte ”Born in the U.S.A.”. Jag var förmodligen den enda recensenten på den här sidan Jupiter som sågade plattan men jag står än idag fast vid att det är en bicepssvällande skitskiva för evigt tagen som gisslan av åttiotalets vedervärdiga ljudideal. Även om jag har hela världen emot mig på den punkten och framför allt alla grabbgubbs som än idag rapar blaskigt öl när de tar i från tårna för att skråla med i knytnävspumparrefrängerna och snyftar lite till de yuppiedekorerade balladerna. ”Born in t
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto Herbert Blomstedt: Thomas Notini) Peter Sjöblom sammanfattar 2017 och presenterar listan över årets bästa skivor. Faktiskt sina två listor. Det var ju också ett jävla år. Allsköns kryp har under 2017 krälat fram från både höger och vänster och ja, jag menar det också politiskt, kanske i synnerhet politiskt för den ena sidan har visat sig exakt lika usel och förståndslös som den andra och jag har inte orkat med det. Jag har bara velat klättra in i en stor trattgrammofon och gömma mig i tratten och skrika NEJ! så fort som någon har kommit i närheten och tjatat om att jag ska ha en åsikt om vad som händer i världen och hemmavid. Kalla det feghet eller ansvarslöshet eller vad ni vill och jag kontrar med självbevarelsedrift. Som tur är har den där tra
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto Regina Spektor: Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar året och presenterar listan över årets bästa skivor. Nytt å nytt… Det verkar som att vi kommer att klara oss! Inte för att ta ut alltför mycket i förskott men året rusar fram mot sitt slut med samma hastighet som försäljningen av seglarmössor när Håkan Hellström ska spela på Ullevi. Om man någon gång upplevt ett skitår i sin sanna bemärkelse är det inte svårt att veta när det inte är ett skitår. Åtminstone inte så här på slutspurten, inte när man har möjligheten att sitta med sina hörlurar, dricka kaffe och ägna sig åt det nödvändiga klockan fyra en måndagsmorgon. Inte visste väl jag att vi faktiskt skulle genomföra det! Inte att det som började som en gemensam klagosång om illsinnade reda
LEIF JANZONS ÅRSKRÖNIKA

LEIF JANZONS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Leif Janzon (foto Aniara: Malin Arnesson) Leif Janzon sammanfattar det svenska operaåret. Inom musikens värld sker numera en ständig "disruption", framför allt vad gäller distributionsformerna. Allt från fantasifull promotion, med "streaming catfights" och festivalernas löften om gemenskap bortom skärmlivet, till den sobra vinylens återkomst. Men artistiskt är det i pop och rock samma ständigt uppvärmda halvfabrikat som serveras. När en Broadway-produktion som "Hamilton" (2016-17) fusionerade musikal med hiphop åstadkom det ett publikfrosseri utan dess like; familjen Obama infann sig förstås, den kristelige vicepresidenten Pence lämnade salongen förstås. Kan denna – enda – "rebelliska" crossover-produktion rädda den svårt hotade, inte minst i Sverige ganska så utsvultna m
SÄNK MUSIKEN!!!

SÄNK MUSIKEN!!!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström gillar julen men oroar sig för vad framtida arkeologer ska säga när de hittar femton miljoner julskivor med Mariah Carey. Då är tiden på året kommen, eller nåväl, vissa strebrar och andra tokstollar började ju packa in paket redan i september som någon sorts tröstande snuttefilt efter semesterns slut. Men dagarna rusar på, lite svettig i pannan börjar man allt bli. Det skrynkliga pappret med saker att bocka av innan den tjugofjärde blir bara längre istället för kortare. För man måste väl ha lite jäkla koll på situationen, runt dagen före dopparedagen är vi alla fullfjädrade generaler – ta inga fångar, bästa skinkan är vår! Fast om sanningen ska fram så är jag mer likt en vapenvägrare som ändå gärna vill få del av segerns sötma, jag gömmer mig i mi
PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tycker inte om julen. Han tycker så illa om julen att han var tvungen att bearbeta sin neuros i en krönika. Nu är det dags för det perenna traumat igen. Skränets, den ondskefulla risgrynsgrötens och den tillkämpade frikostighetens högtid. Varför ska man vara särskilt generös just på julen? Kan man inte vara det jämt? Vara lite hygglig mot sina nära året om och ge saker av kärlek utan att det står i almanackan? Dessutom finns det tomtar på julen. Redan flera veckor i förväg går de omkring på gatorna helt öppet och alla accepterar det som om det inte vore ett dugg konstigt. Tänk på saken: det handlar om vuxna maskerade män (för jag förmodar att majoriteten av tomtarna fortfarande är män, det låter i alla fall så när de skrockar sitt ho-ho-ho) som l
NITTIONIO OCH EN HALV RÄCKER INTE

NITTIONIO OCH EN HALV RÄCKER INTE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom I en krönika letar Peter Sjöblom efter sig själv och hamnar som alltid i sin skivsamling. Vilket inte är så konstigt eftersom han fortfarande inte har lärt sig att se skillnad på den och sin person. Nyligen var en god vän förbi och vi nördade ner oss i musik som vi brukar göra när vi träffas och sedan med en logik som i alla fall vi själva förstod började vi prata om vad man hinner och inte hinner med att göra här i livet. Han frågade lite skämtsamt om jag ville höra all musik som någonsin har gjorts och jag svarade inte utan ett visst allvar att det ville jag göra fram till den dagen jag hörde Rihanna. Dagen jag hörde Rihanna insåg jag att det var förknippat med direkt hälsofara att höra all musik för om jag skulle göra det – förutsatt att det ens vore möjligt –
BOWERY VID MIDNATT

BOWERY VID MIDNATT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom får ett ryck igen och fastnar framför några dokumentärer om livet på och kring den legendariska New York-klubben CBGB's och funderar över varför han inte gillar den engelska punken. Ibland letar jag upp både gamla och nya dokumentärer om den amerikanska punkens tidiga år. Om New York-klubben CBGB's och banden som spelade där. Jag har nyligen haft ett sådant ryck och trots att jag sett flera av dokumentärerna tidigare känner jag mig lika upplivad av dem som alltid när jag får ett av mina ryck. Det var verkligen något speciellt med den tiden och den platsen. CBGB's var ett sunkigt hak bebott av ohyra och skadedjur i det nergångna Bowery-kvarteret men musiken som åstadkoms där hade en kärnfull renhet som kvarstår oanfrätt idag bevarad inte minst
THE LAST SCHMALTZ

THE LAST SCHMALTZ

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in
SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

SONOR FÖRPLÄGNAD – OM CAFÉERNAS LEVANDE MUSIK

ARTIKLAR, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Gustavsson En skiva till kaffet för all del, men det går inte upp mot livs levande musiker till en kopp av den åtråvärda drycken. Björn Gustavsson bjuder på en betraktelse av ett allt mer sällsynt musikutövande. Är man på restaurang eller café kan levande musik i lokalen förhöja stämningen – eller rentav skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på svenska restauranger; en tradition som sedan decennier i stort sett försvunnit. Utomlands är det bättre ställt – ännu. I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för några decennier sedan fanns folkliga matställen (”etterems”) i Budapest d