tisdag, februari 18

KRÖNIKA

NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER, SPELNINGAR VI MINNS
av Björn Muda (foto: Wikimedia Commons) Björn Muda drar sig oväntat till minnet en konsert som var omskakande på fler sätt än bara det positiva. Det händer ibland att jag tar fram min gamla låda med kassettband och botaniserar bland dem. Den här gången får jag syn på kassetten med Jungle Brothers, den ligger där utan sitt fodral, men jag känner igen den direkt. Ljudet är lika härligt dammigt som kassetten; så där perfekt murrigt och varmt. Jag kastas tillbaka till 1990, Hultsfredsfestivalen, och ett minne som för evigt präntats in: På den tiden var jag mycket puritansk i min syn på musik. Det var viktigt för mig att det tydligt framgick för alla i min omgivning exakt vilket musikaliskt uttryck jag ville bli förknippad med. Därför åkte jag till festivalen av en enda anledning,
DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
MULLRET SOM RULLADE SNETT

MULLRET SOM RULLADE SNETT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär "Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story". Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han. Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överh
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f
THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.
HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT

HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
Björn Muda iakttar till den bultande baktakten från ett sound system. av Björn Muda Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan. Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta. Fönstren skallrar av basen från den tyngsta av reggae, den
JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse. Jag slog vad med mig själv och förlorade. Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt. Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – do
OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönströms bästa ögonblick på årets Way Out West är när hennes dotter ler långt inifrån musiken. Men allting har sitt pris, och det priset sätter arrangören snudd på ouppnåeligt högt. Så står jag där, i solskenet bredvid min vackra tonårsdotter, och ser Silvana Imam ge ännu en larger-than-life-spelning på årets Way Out West-festival. Det är stort för oss båda, kanske mest så för mig, att få dela min passion med henne. Jag ser hur hon i publikhavet växer. När en av hennes favoritartister Zara Larsson går på så börjar hon dansa i högen av unga tjejer, försiktigt men med ett leende som är allt annat än försiktigt, jag ser självförtroendet – jag förstår inte musiken som spelas från scenen men jag förstår sannerligen det där leendet. Musiken har alltid varit e
KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom samlar sig för en sista krönika innan semestern och funderar över prinsessor, katter, poddare, Tradera-säljare och ett väldigt högt berg. MONO tar sommarledigt nu – vi är tillbaka i början av september igen. Vi kan behöva lite semester. Det spattiga vädret, med ena stunden ösregn och den andra stunden trettiogradig värme gör en dysfunktionell. I alla fall gör den mig det. Jag har aldrig gillat värme; skallen dricker upp, släcker ner och går hem så fort det kryper över en tjugotre, tjugofyra grader. Kan inte tänka en enda lång tanke. Så därför får detta bli en radda korta tankar istället. Bland annat har jag tänkt kort på det där med Metallica-konserten på Ullevi nyligen. Det var ju trettonårsgräns, för är man inte tretton klarar man inte konsertv