söndag, september 27

KRÖNIKA

MUSIKMISSIONEN ÄR ÖVER!

MUSIKMISSIONEN ÄR ÖVER!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda Med passion kommer inte sällan mission. Det är något som Björn Muda har erfarit. Passionen har han kvar men missionen har han slutat med. Allt som krävdes var en väns bröllop. "Stäng av din jävla reggae, låt någon annan spela!" Kvinnans ögon lyser av det som jag sett så många gånger förr, den där blandningen av vrede, uppgivenhet, frustration. Men också förvåning: hur kan jag inte förstå att jag går för långt här? Jag bemöter henne med en oberörd blick och återgår omedelbart till skivspelarna. Låten börjar gå mot sitt slut och jag har ännu inte bestämt vilken som ska ta över. Jag är berusad och osorterad, stressad. Söker bland skivorna, fiskar upp en. Det är en obskyr dubskiva som säkert ingen här tidigare hört, basgången kommer att göra dem alla vilda. Jag tittar
SKÄMS PÅ ER!

SKÄMS PÅ ER!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Sommarledigheten har inte gjort mycket för att dämpa Peter Sjöbloms humör. Tvärtom har han hittat en massa saker att härskna till av. Som vanligt när han snear ur måste han bearbeta det i en krönika. Sommar betyder läsning för många, men för mig spelar årstiden ingen större roll. Visserligen läser jag numer inte fullt så mycket som jag gjorde förr, men en hel del blir det nog ändå per år. Nästan alltid någon musikbok eller artistbiografi. Det är med dem som det är med mig och musikdokumentärer, jag kan fastna i sådant som kanske egentligen intresserar mig så mycket men som blir intressant när jag fördjupar mig i det. En gång såg jag en hel dokumentär om Liberace trots att det den smilande, glittriga showpianisten är den platonska idén om vedervärdighet. Men hans
EN SPOTTLOSKA MOT PRETENTIONERNA

EN SPOTTLOSKA MOT PRETENTIONERNA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom orerar inför sommaren som alltid säger nej. Ni kanske har märkt att MONO har gått lite på lågvarv den sista tiden. Sådant händer ibland. Vi är två personer som driver sajten, Linda Bönström och jag, och det helt ideellt (alltså helt utan påtryckningar från skivbranschen vilket jag gärna påpekar så fort jag får chansen), så hur publiceringsfrekvensen blir beror lite på vad annat som kommer emellan i våra respektive liv. Det händer ju att verkligheten skickar på folk en massa saker som måste tas hand om, och det gäller ideellt arbetande redaktörer också, hur hängivna de än är. Inte blir man mindre matt av allt som händer i världen heller. Att läsa tidningarna och hänga på Facebook är ibland som att simma genom kloakerna med öppen mun. I blaskorna s
MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda (foto: Wikipedia) Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen. Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix' skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER, SPELNINGAR VI MINNS
av Björn Muda (foto: Wikimedia Commons) Björn Muda drar sig oväntat till minnet en konsert som var omskakande på fler sätt än bara det positiva. Det händer ibland att jag tar fram min gamla låda med kassettband och botaniserar bland dem. Den här gången får jag syn på kassetten med Jungle Brothers, den ligger där utan sitt fodral, men jag känner igen den direkt. Ljudet är lika härligt dammigt som kassetten; så där perfekt murrigt och varmt. Jag kastas tillbaka till 1990, Hultsfredsfestivalen, och ett minne som för evigt präntats in: På den tiden var jag mycket puritansk i min syn på musik. Det var viktigt för mig att det tydligt framgick för alla i min omgivning exakt vilket musikaliskt uttryck jag ville bli förknippad med. Därför åkte jag till festivalen av en enda anledning,
DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
MULLRET SOM RULLADE SNETT

MULLRET SOM RULLADE SNETT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär "Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story". Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han. Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överh
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f