torsdag, november 14

KRÖNIKA

OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönströms bästa ögonblick på årets Way Out West är när hennes dotter ler långt inifrån musiken. Men allting har sitt pris, och det priset sätter arrangören snudd på ouppnåeligt högt. Så står jag där, i solskenet bredvid min vackra tonårsdotter, och ser Silvana Imam ge ännu en larger-than-life-spelning på årets Way Out West-festival. Det är stort för oss båda, kanske mest så för mig, att få dela min passion med henne. Jag ser hur hon i publikhavet växer. När en av hennes favoritartister Zara Larsson går på så börjar hon dansa i högen av unga tjejer, försiktigt men med ett leende som är allt annat än försiktigt, jag ser självförtroendet – jag förstår inte musiken som spelas från scenen men jag förstår sannerligen det där leendet. Musiken har alltid varit e
KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom samlar sig för en sista krönika innan semestern och funderar över prinsessor, katter, poddare, Tradera-säljare och ett väldigt högt berg. MONO tar sommarledigt nu – vi är tillbaka i början av september igen. Vi kan behöva lite semester. Det spattiga vädret, med ena stunden ösregn och den andra stunden trettiogradig värme gör en dysfunktionell. I alla fall gör den mig det. Jag har aldrig gillat värme; skallen dricker upp, släcker ner och går hem så fort det kryper över en tjugotre, tjugofyra grader. Kan inte tänka en enda lång tanke. Så därför får detta bli en radda korta tankar istället. Bland annat har jag tänkt kort på det där med Metallica-konserten på Ullevi nyligen. Det var ju trettonårsgräns, för är man inte tretton klarar man inte konsertv
HJÄRNSLÄPP, KLASSIKER OCH HÖRSELKÅPOR – SOMMAREN TAR ÖVER MONO

HJÄRNSLÄPP, KLASSIKER OCH HÖRSELKÅPOR – SOMMAREN TAR ÖVER MONO

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Ska vi tro ”Idas sommarvisa” så blir det faktiskt ingen sommar ifall inte nån sätter fart. På MONO-redaktionen tänker vi göra tvärtom: sänka farten och njuta av lite ledighet. Egentligen ska det stå ”ledighet” för jag vet att Peter Sjöblom kommer att finnas på plats runtom landets loppisar och leta efter skivfynd medan jag själv kommer att pressa in de sista utomhuskonserterna innan höstsäsongen. Några tankar passerar dock när jag försöker knåpa ihop denna sista krönika innan augusti. Be mig inte om att vara med i ert lag när det drar ihop sig till musikquiz – vilket det alltid gör nuförtiden. Dels får jag hjärnsläpp vid tävlingar och dels, kanske viktigare, så kan jag inte svaren. Jag är ledsen men jag är en musikjournalist som inte lyssnar på radions toppli
DR. JOHN 1941-2019

DR. JOHN 1941-2019

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Derek Bridges/Wikimedia Commons) Igår morse avled Dr. John, en av New Orleans-musikens största namn genom tiderna. Peter Sjöblom saknar och hyllar Doktorn. Det finns bara en doktor som jag gått till i alla år, och den ende som gjort mig frisk varje gång: Dr. John. Nu får jag söka mig till någon annan mottagning. Igår mot gryningstimmarna, den 6 juni, avled han av en hjärtattack, 77 år gammal. Han dog i New Orleans, föddes i New Orleans och förkroppsligade New Orleans som ingen annan. Hans karriär var lång, den började redan på femtiotalet när han som Mac Rebennack, då fortfarande i tonåren, började som producent och studiomusiker. (Han fick faktiskt en lokal solohit också, med den Bo Diddley-rullande ”Storm Warning” 1959.) Till en början som gitarrist up
ROKY ERICKSON 1947-2019

ROKY ERICKSON 1947-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons) Roky Erickson har gått ur tiden. Peter Sjöblom, livslångt Roky-fan, minns honom. Jag har åtminstone en hjälte som jag aldrig ifrågasatt. En husgud vars utstrålning aldrig har blekts ut av ett slags musikateistiskt filter. Nej, Roky Erickson har varit en konstant ända sedan jag upptäckte 13th Floor Elevators i femton-sextonårsåldern och låten ”You're Gonna Miss Me” drabbade mig lika hårt som den drabbat andra när de hörde den för första gången. De hämndlystet framhamrade ackorden; garageackord som i sin fallande tonskala alltid haft en sorts slutgiltighet över sig och som alltid har stått långt över alla andra garageackord. Det blodtörstiga drivet som får det att låta som att låten underkuvar bandet lika mycket som den betvinga
EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom I veckans krönika brottas Peter Sjöblom med sin frigörelse och accepterar förändringen med viss vånda och förvirring. När fan blir gammal blir han religiös. Eller dement. Jag vet att jag uppfattas som en rätt halsstarrig typ som vägrar ändra en militäriskt stark och surt förvärvad åsikt. Det är inte riktigt sant. Det händer kanske inte så ofta att jag ändrar mig, men joho då, det händer visst! Det har hänt nu. Och eftersom jag tror på ärlighet – inte minst gentemot er som MONO-läser mina surt förvärvade åsikter – är det en hederssak att berätta när jag ändrat mig. Även om det innebär en prestigeförlust, att en flisa eller ett stenblock slås ur mitt ego och rentav en smärre identitetskris. Bekänn och bli fri. Det känns alltid bättre efteråt. Jag tror in
VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Den femte maj för två år sedan så tryckte Peter Sjöblom och jag på knappen – publicera. Och i samma stund fanns MONO för andra än oss själva, efter månader av huvudbry, tveksamheter och ren arbetsglädje. Idag har jag tänkt att visst var det galet, varför skaffa sig fler deadlines här i livet? Ansvar och nervspänningar, sena kvällar och plågsam skrivkramp. Så inser jag plötsligt att jag har förlorat mig i musiken, inte sitter jag och tänker på förpliktelser. Jag tänker på musik. Det är allt. När vi känner oss överväldigade - för det gör vi ibland - när texter saknas, när vi är förkylda eller när såväl recensionsskivorna och mejlen svämmar över, ja då påminner vi varandra om vad det hela handlar om. Vi startade MONO som en del av er redan vet för att vi vill
SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (bild: Radio Nattsudd) Nöjesmångsysslaren Svante Grundberg avled hastigt i helgen, 75 år gammal. Peter Sjöblom saknar och minns honom. Det raljeras ofta över hur Sverige förr bara hade två tevekanaler innan reklamkanalerna exploderade ut ur rutan med en kaskad av ständiga avbrott för allsköns meningslösa produkter. Värre var väl att det på åttiotalet egentligen bara fanns ett program att titta på, om man nu inte vill Kryzza med Arne Hegerfors och Björn Skifs, Nöjesmaskinera och -massakrera med Sven Melander, eller få pupill-infarkt av Jacob Dahlins och Malena Ivarssons visuella slipprighet. Programmet hette Nattsudd och gick av och till under sex år och var den bästa lågbudgetteve som gjorts sedan barnprogrammet Tårtan i början av sjuttiotalet. Det enkla koncept
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström sammanfattar sitt 2018 med ett vitt papper och en djup suck. Men känner tillförsikt. Det är dags igen, det tomma vita pappret framför mig, den djupa sucken. Året där allt det där skulle hända rinner ut, borta i ett kick, och för att vi inte ska tro att det bara är måndag som glider in i tisdag har vi årskrönikan. Denna styggelse till efterkonstruktion där vi drar ihop små tåtar till omkring tretusenfemhundra ord för att täcka sådant vi egentligen glömt men googlat oss till. Världen 2018. Kan någon vänlig själ trycka ner några årets bästa-listor i halsen på vederbörande kulturredaktioner – vän av ordning tycker att det inte vore mer än rätt för den plågsamt dåliga kulturjournalistiken vi sett vräka ut sig. Men jag är inte bitter, snarare tvärtom, j