tisdag, september 21

INNERSPÅRET

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström De senaste månaderna har det snurrat, virvlat och nog har jag nynnat en hel del för att formulera för mig själv hur jag vill avsluta Mono anno 2020. Jag tänker börja från början och så får vi se varthän det leder. Där satt vi, Peter Sjöblom och jag, med insikten att platsen för sådana som oss var alldeles för liten. För liten för vad? Jo, vi som vill se musikjournalistiken med en ny blick, för oss som sket fullständigt i getingar och stjärnor, vi som inte imponerades av namn utan av musik. Vart hade självaste hantverket tagit vägen? Och vi hade våra starka misstankar, världen vi mött i musikbranschen skvallrade högt och tydligt om enformigheten. Om att inte våga skriva någonting annorlunda än sina kollegor, inte uppröra utan snarare ägna sig åt patetiska försök
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si
MUSIKMISSIONEN ÄR ÖVER!

MUSIKMISSIONEN ÄR ÖVER!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda Med passion kommer inte sällan mission. Det är något som Björn Muda har erfarit. Passionen har han kvar men missionen har han slutat med. Allt som krävdes var en väns bröllop. "Stäng av din jävla reggae, låt någon annan spela!" Kvinnans ögon lyser av det som jag sett så många gånger förr, den där blandningen av vrede, uppgivenhet, frustration. Men också förvåning: hur kan jag inte förstå att jag går för långt här? Jag bemöter henne med en oberörd blick och återgår omedelbart till skivspelarna. Låten börjar gå mot sitt slut och jag har ännu inte bestämt vilken som ska ta över. Jag är berusad och osorterad, stressad. Söker bland skivorna, fiskar upp en. Det är en obskyr dubskiva som säkert ingen här tidigare hört, basgången kommer att göra dem alla vilda. Jag tittar
SKÄMS PÅ ER!

SKÄMS PÅ ER!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Sommarledigheten har inte gjort mycket för att dämpa Peter Sjöbloms humör. Tvärtom har han hittat en massa saker att härskna till av. Som vanligt när han snear ur måste han bearbeta det i en krönika. Sommar betyder läsning för många, men för mig spelar årstiden ingen större roll. Visserligen läser jag numer inte fullt så mycket som jag gjorde förr, men en hel del blir det nog ändå per år. Nästan alltid någon musikbok eller artistbiografi. Det är med dem som det är med mig och musikdokumentärer, jag kan fastna i sådant som kanske egentligen intresserar mig så mycket men som blir intressant när jag fördjupar mig i det. En gång såg jag en hel dokumentär om Liberace trots att det den smilande, glittriga showpianisten är den platonska idén om vedervärdighet. Men hans
EN SPOTTLOSKA MOT PRETENTIONERNA

EN SPOTTLOSKA MOT PRETENTIONERNA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom orerar inför sommaren som alltid säger nej. Ni kanske har märkt att MONO har gått lite på lågvarv den sista tiden. Sådant händer ibland. Vi är två personer som driver sajten, Linda Bönström och jag, och det helt ideellt (alltså helt utan påtryckningar från skivbranschen vilket jag gärna påpekar så fort jag får chansen), så hur publiceringsfrekvensen blir beror lite på vad annat som kommer emellan i våra respektive liv. Det händer ju att verkligheten skickar på folk en massa saker som måste tas hand om, och det gäller ideellt arbetande redaktörer också, hur hängivna de än är. Inte blir man mindre matt av allt som händer i världen heller. Att läsa tidningarna och hänga på Facebook är ibland som att simma genom kloakerna med öppen mun. I blaskorna s
MONO FYLLER 3 ÅR!

MONO FYLLER 3 ÅR!

INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom & Linda Bönström foto: Pixabay Vi blir alltid lite sentimentala den här dagen på året då vi ser tillbaka på hur vårt skötebarn utvecklats, tidskriften växer och frodas i sin strävan att bedriva oberoende musikjournalistik. Och just detta gör oss extra stolta. Det är en svår tid att verka i och under rådande omständigheter i världen kämpar många frilansare, så även vi. Sanningen är att tidskriften finns enbart för att vi bestämt oss – vi tänker inte förlora vår röst. Det kräver mycket och många gånger det senaste året har vi verkligen fått ta rejäla krafttag för att hålla igång utan att vika en tum på den kvalité vi ser som MONO:s styrka. Varje dag trillar en stor bunt mejl in till redaktionen med nya skivsläpp och musiker som hoppas att vi ska lägga märke til
MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda (foto: Wikipedia) Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen. Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix' skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER, SPELNINGAR VI MINNS
av Björn Muda (foto: Wikimedia Commons) Björn Muda drar sig oväntat till minnet en konsert som var omskakande på fler sätt än bara det positiva. Det händer ibland att jag tar fram min gamla låda med kassettband och botaniserar bland dem. Den här gången får jag syn på kassetten med Jungle Brothers, den ligger där utan sitt fodral, men jag känner igen den direkt. Ljudet är lika härligt dammigt som kassetten; så där perfekt murrigt och varmt. Jag kastas tillbaka till 1990, Hultsfredsfestivalen, och ett minne som för evigt präntats in: På den tiden var jag mycket puritansk i min syn på musik. Det var viktigt för mig att det tydligt framgick för alla i min omgivning exakt vilket musikaliskt uttryck jag ville bli förknippad med. Därför åkte jag till festivalen av en enda anledning,
DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de