lördag, maj 26

ARTIKLAR

SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ofta om presentationer ur en specifik synvinkel. Den slovakisk-amerikanske teologen Jaroslav Pelikan – ursprungligen lutheran, senare konvertit till den ortodoxa kyrkan – utgav 1986, ett par år före sin övergång till ortodoxin, en monografi om Johann Sebastian Bach, ”Bach Among the Theologians”. Hans varma kärlek till den lutherska fromhetens store tondiktare, som ibland till och med kallats ”den femte evangelisten”, bleknade dock aldrig efter att han lämnat lutherdomen och reformationskristendomen. I en radiointervju något år före sin död betygade Pe
NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära förtjänster, medan de som glömts bort har mött sitt dystra öde därför att de på något sätt inte hållit måttet. Ett slags rak och enkel darwinsk princip överförd till konstens värld. Men konstnärlig framgång är ett relativt och ganska tänjbart begrepp. Johann Sebastian Bach var under sin levnad en väl etablerad musikalisk hantverkare, anställd vid olika tyska hov, och som sådan förhållandevis känd, men knappast utanför en begränsad krets, vars geografiska gräns utgjordes av de tyska furstendömenas gränser mot omvärlden. Furstehusen ägde med ensamrätt de
LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny. Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de
DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

ARTIKLAR, DEBATT
av Peter Sjöblom Lågprisskivor har i alla tider setts på med visst förakt. Inte sällan med rätta. Men i takt med att många auktoriserade utgåvor blir allt mer påkostade fyller de billiga skivorna en funktion som inte kan negligeras. Skivboxarna blir allt större och priserna allt högre. Vad man väljer att köpa är inte alltid ens ett val utan bestäms av hur tillåtande plånboken är. Hur många har egentligen råd att betala flera tusen kronor på ett bräde för de åtråvärda lyxutgåvorna? Alltid är det någon moralsprängd besserwisser som ska stå och fäkta med sina pekpinnar i pupillerna på folk när ämnet lyssnar- och konsumtionsvanor tas upp till debatt. Nu tänker jag inte på den juridiska eldstriden mellan de mest rabiata och i längden ganska tröttsamma fildelningsivrarna och den halvga
MUSIKENS DJÄVULSKA MAKT

MUSIKENS DJÄVULSKA MAKT

ARTIKLAR
av Benny Holmberg (Foto: Benny Holmberg) Musiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och vildast i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i strängars och membrans ljuva ljudande och också i sin inre gåta, detta inte bara i god mening då musikens förföriska och näst intill djävulska makt ofta har skildrats. Musikens makt Musikens turer i våra hjärnor har mycket med minnet att göra och är baserat på dess strukturer. Det gåtfulla är att musiken lever ett eget inre liv i våra hjärnvindlingar även utan tillgång till ”ljud”. Ludwig van Beethovens skapande som döv är ju ett excellent exempel på detta där några av de mest uppskattade musikstycken som skapats i historien åstadkommits utifrån hans ”döva” inre musikcenter. Man kan
VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Violent Femmes skeva och krängiga blandning av amerikanska musiktraditioner var inte bara originell när de först dök upp på åttiotalet, den saknar motstycke än idag. Sexualneuroser har aldrig låtit så bra som på Violent Femmes första platta. Med vem som helst annars skulle "Add It Up", "Prove My Love", "Confessions" och "Promise" ha varit lätta att vifta bort som pinsamma high school-litanior, men när bandets sångare och låtskrivare Gordon Gano sjöng dem lät de så elaka, illvilliga och kallblodiga att man inte tordes annat än att ta dem på allvar. Han lät som en tvättäkta psykopat som med knogarna vitnande kring skaftet på kökskniven bara väntade på en anledning, minsta lilla förevändning, för att få använda hushållsredskapet på ett väldigt dåligt sätt. Eller
IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Man kan vara mitt i någonting och samtidigt vara på sidan av det. Det är Fleshtones ett bevis på. De dök upp på precis rätt plats och i rätt tid, just när New York började pulsera av punken, men de var inte godkänt coola för alternativkretsarna. Trettio år senare är det hög tid att återupptäcka deras smittsamma garagerock. ”Partyrock” är det tredje värsta ordet som finns. Bara ”krogshow” och ”firmafest” är värre. Alla orden sätter samma obehagliga bilder i huvudet, med folk som varken har ölsinne eller självaktning och som på bara ett par timmar helt lyckas vända evolutionens gång. Fleshtones musik har kallats partyrock många gånger vilket är lite otäckt. Själva föredrar de ordet superrock. Gruppen finns fortfarande, fyrtio år efter att de drog igång, men dage
RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter publicerade i ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. 2015 samlades allting han skrev för tidningen Sonic i en diger bokvolym av Sonic/Telegram. Nedanstående publicerades första gången som en recension av den boken 7 augusti 2015 i Tidningen Kulturen. Enstaka förlegade formuleringar i originaltexten har ändrats. Mats Olsson må vara den svenska rockjournalistikens fader, men det var Lennart Persson som fullkomnade dess form när han tog den raka vägen in i musikens blödande hjärta. Alla vi som någon gång skriver om någonting som befinner sig inom samma område som det han täckte in står i relation till honom. Tacksamhetsskuld rentav. Vare sig vi vill det eller inte
JEFFREY LEE PIERCE – I BAKHASORNA PÅ DEMONERNA

JEFFREY LEE PIERCE – I BAKHASORNA PÅ DEMONERNA

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons) Människans naturliga instinkt borde vara att hela tiden få det bättre, att optimera omständigheterna. Men somliga gör tvärtom, de söker ytterligheterna, stiger ner i helvetet av fri vilja, utmanar demonerna i en kamp som den dumdristige är dömd att förlora. Jeffrey Lee Pierce sökte den råa utlevelsen och betalade priset för den. När någon säger Jack White tänker jag Jeffrey Lee Pierce. Visst var jag rätt White Stripes-manisk medan de fortfarande höll på, men entusiasmen lade sig med tiden och utvecklades efter hand till likgiltighet. Det Jack White har gjort efter White Stripes har jag praktiskt taget inte brytt mig om alls. Hörde en Raconteurs-platta som mer än något annat var sövande. Men jag respekterar hans djupa kärlek till blues
JOHAN SEGERMAN – PROFESSIONELL FAGOTTIST

JOHAN SEGERMAN – PROFESSIONELL FAGOTTIST

ARTIKLAR, INTERVJUER
av Sebastian Wickström Johan Segerman ger en bredare kunskap i en del av världen som är väldigt intressant ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Jag har fått en inblick i hur han har utvecklats kulturellt och musikaliskt under sin period som student och nu som professionell fagottist. Hur länge har du spelat fagott? – I cirka fjorton år. Kommer du ihåg just varför du fastnade för fagott som instrument? Vad var det som var sådär extra attraktivt med just detta instrument? – Jag tyckte att instrumentet såg väldigt coolt ut. Det stack ut lite sådär extra längre bak i orkestern, det såg ut som skorstenar! Det var lite olika från andra blåsinstrument och den är väldigt snygg då mycket är gjort av trä. Spelade du något instrument innan du lärde dig spela fagott? Hur ser din i