lördag, februari 16

ARTIKLAR

KONTRASTER OCH BREDD – ETT PORTRÄTT AV NILS LINDBERG

KONTRASTER OCH BREDD – ETT PORTRÄTT AV NILS LINDBERG

ARTIKLAR, NYHETER
av Björn Gustavsson (Foto: Staffan Eriksson) Björn Gustavsson skissar en bild av Nils Lindberg, tonsättare och musiker med det breda fältet mellan lidelse och intellekt som arbetsområde. Oskar Lindberg, som började sin karriär som 14-årig organist i Gagnef, hade som tonsättare stor bredd i uttrycket. Men denna spännvidd framkommer sällan av nutida framföranden av hans musik. När ska man få höra de symfoniska dikterna ”Från de stora skogarna” (1918) och ”Gesunda”, och orkestersviten ”Tre färdeminnen”? Och vem ska väcka nytt liv i hans opera, ”Fredlös”, baserad på Selma Lagerlöfs roman. Oskar Lindbergs mångsidighet går igen hos Nils Lindberg, som både förvaltar farbroderns arv och vidareutvecklar det. Nils Lindberg, som bor i Gagnef och i år fyller 84, är en internationellt upps
FRÖKEN ELVIS TAR PLATS

FRÖKEN ELVIS TAR PLATS

INTERVJUER, NYHETER
av Thomas Wihlman (Foto: Sabina Donsér) Om någon ännu inte hört talas om Fröken Elvis så är det dags! Och det går förstås utmärkt att också kolla in recensionen som MONO nyligen publicerade. Så här är det, i korthet: Fröken Elvis, fem tjejer med genuin musikalisk bakgrund, erfarenhets- såväl som utbildningsmässigt, debuterade 2015 med succéalbumet ”Elvis på svenska”. Idel Elvis-låtar. Omarrangerade och svensktextade på ett behagligt sätt. Att få till texterna var inte helt enkelt eftersom ett godkännande av rättighetsinnehavaren till originalversioner tar tid, ibland flera år. Men bra har det blivit, att översätta ”Devil In Disguise” med ”Du är en jävla psykopat” lyfter originaltexten. Nu är det 2017 och ett nytt album, ”Kungen och vi”, har precis kommit ut och även om det fortf
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls
J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt
NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

ARTIKLAR
av Thomas Notini Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara några få takter inspelade med musik framförd av gångna tiders stora: Bach spelande sin Toccata och Fuga; Mozart spelande någon av sina klaverkonserter; Schubert spelande något av sina impromptun; Chopin spelande någon av sina valser… Och – några takter, eller bara några toner, av Jenny Linds sång. Men nej, det finns inte att uppbringa. Vi kan aldrig nå fram till en uttömmande kunskap om hur vår största och mest internationellt kända sångkonstnärinna vid sidan av Birgit Nilsson faktiskt lät när hon sjöng, alla stilhistoriska rekonstruktionsförsök till trots. Möjligen kan vi nå fram till något slags närmevärden, och i det avseendet är vi helt
TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Countrymusiken, bespottad av somliga och upphöjd till den vite mannens blues av andra. Peter Sjöblom går in i mörkret, söker efter musikens märg, hittar Hank Williams och Townes Van Zandt, och kommer ut på andra sidan som en ny människa. För att kunna spela Hank Williams och Townes Van Zandts låtar med mening måste man ha levt ett liv som är hårdare än vad det är schysst att begära av någon. Townes sade en gång att han gärna ville att hans låtar skulle spelas av andra, få ett liv som folksånger, och det har båda deras låtar mer eller mindre blivit. Och inte oväntat, eftersom de är så enkla i formen att vem som helst som bara kan en handfull grundackord kan spela dem. Men, återigen: få har – lyckligtvis – den plågade insiktsfullhet som krävs för att göra dem till
WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Elvis Costello avskydde Willy DeVille men MONOs Peter Sjöblom gillar honom desto bättre. Här tecknar han ett porträtt av en artist vars röst transcenderar tiden. Ibland undrar jag varför så många av de artister jag gillar allra bäst dog i förtid. Varför drev de sig själva till den yttersta kanten för att förstöra sig själva? Är det så enkelt att de bara gick på myten om det skimrande förfallet? Eller var det en smärtsam panikreaktion? Kanske hade de för lite mellan sig själva och världen för att de skulle kunna hantera den – samma sak som förmådde dem komma så nära lyssnaren när de sjöng och spelade. Som om de saknade det där nödvändigaste lagret av skyddande hud, som att de blödde så mycket att de till sist inte kunde blöda mer. Visst låter det klyschigt. Men de
FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons) I mars dog en av rockmusikens allra största legender, Chuck Berry. Få fick det att gunga och svänga som han och få har inspirerat lika många lika mycket som han. Det är ju inte just så att jag måste höra ”Johnny B. Goode” en enda gång till i hela mitt liv. Inte i någon av den halv miljard versioner som finns. Inte ens i Chuck Berrys egen. Man kan väl säga att den var både Chuck Berrys välsignelse och förbannelse. Hade han skrivit enbart den hade han förmodligen ändå varit en legend. Det är så stor låten är, eller i alla fall blev. Men just för att den är så stor skymmer den så mycket annat han har gjort, framför allt för dem som inte gillar Berry (och som ofta inte gör det på grund av, vad det verkar, just den låten). Visst finns det
BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Trots att deras karriär hör till de mest analyserade i världen finns det hörn av Beatles som belysningen sällan riktas mot. Efter att gruppen upplöstes 1970 skaffade sig de fyra medlemmarna egna mer eller mindre omfattande solokarriärer – här tar Mono sig en titt på några av de bortglömda skivor som John, Paul, George och Ringo gjorde i början av sjuttiotalet. Det vore rent beskäftigt att tro att man skulle kunna säga någonting om The Beatles som inte redan har sagts. Deras karriär har beskrivits ur så många perspektiv att den vid det här laget nästan ser ut som en kubistisk målning. Det finns förmodligen fler böcker skrivna om dem än man hinner läsa under en normallång livstid, och vill man därtill hinna se alla filmer och lyssna på alla radioprogram på Beatles-
SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ofta om presentationer ur en specifik synvinkel. Den slovakisk-amerikanske teologen Jaroslav Pelikan – ursprungligen lutheran, senare konvertit till den ortodoxa kyrkan – utgav 1986, ett par år före sin övergång till ortodoxin, en monografi om Johann Sebastian Bach, ”Bach Among the Theologians”. Hans varma kärlek till den lutherska fromhetens store tondiktare, som ibland till och med kallats ”den femte evangelisten”, bleknade dock aldrig efter att han lämnat lutherdomen och reformationskristendomen. I en radiointervju något år före sin död betygade Pe