fredag, november 16

ARTIKLAR

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt
NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

ARTIKLAR
av Thomas Notini Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara några få takter inspelade med musik framförd av gångna tiders stora: Bach spelande sin Toccata och Fuga; Mozart spelande någon av sina klaverkonserter; Schubert spelande något av sina impromptun; Chopin spelande någon av sina valser… Och – några takter, eller bara några toner, av Jenny Linds sång. Men nej, det finns inte att uppbringa. Vi kan aldrig nå fram till en uttömmande kunskap om hur vår största och mest internationellt kända sångkonstnärinna vid sidan av Birgit Nilsson faktiskt lät när hon sjöng, alla stilhistoriska rekonstruktionsförsök till trots. Möjligen kan vi nå fram till något slags närmevärden, och i det avseendet är vi helt
TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Countrymusiken, bespottad av somliga och upphöjd till den vite mannens blues av andra. Peter Sjöblom går in i mörkret, söker efter musikens märg, hittar Hank Williams och Townes Van Zandt, och kommer ut på andra sidan som en ny människa. För att kunna spela Hank Williams och Townes Van Zandts låtar med mening måste man ha levt ett liv som är hårdare än vad det är schysst att begära av någon. Townes sade en gång att han gärna ville att hans låtar skulle spelas av andra, få ett liv som folksånger, och det har båda deras låtar mer eller mindre blivit. Och inte oväntat, eftersom de är så enkla i formen att vem som helst som bara kan en handfull grundackord kan spela dem. Men, återigen: få har – lyckligtvis – den plågade insiktsfullhet som krävs för att göra dem till
WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Elvis Costello avskydde Willy DeVille men MONOs Peter Sjöblom gillar honom desto bättre. Här tecknar han ett porträtt av en artist vars röst transcenderar tiden. Ibland undrar jag varför så många av de artister jag gillar allra bäst dog i förtid. Varför drev de sig själva till den yttersta kanten för att förstöra sig själva? Är det så enkelt att de bara gick på myten om det skimrande förfallet? Eller var det en smärtsam panikreaktion? Kanske hade de för lite mellan sig själva och världen för att de skulle kunna hantera den – samma sak som förmådde dem komma så nära lyssnaren när de sjöng och spelade. Som om de saknade det där nödvändigaste lagret av skyddande hud, som att de blödde så mycket att de till sist inte kunde blöda mer. Visst låter det klyschigt. Men de
FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons) I mars dog en av rockmusikens allra största legender, Chuck Berry. Få fick det att gunga och svänga som han och få har inspirerat lika många lika mycket som han. Det är ju inte just så att jag måste höra ”Johnny B. Goode” en enda gång till i hela mitt liv. Inte i någon av den halv miljard versioner som finns. Inte ens i Chuck Berrys egen. Man kan väl säga att den var både Chuck Berrys välsignelse och förbannelse. Hade han skrivit enbart den hade han förmodligen ändå varit en legend. Det är så stor låten är, eller i alla fall blev. Men just för att den är så stor skymmer den så mycket annat han har gjort, framför allt för dem som inte gillar Berry (och som ofta inte gör det på grund av, vad det verkar, just den låten). Visst finns det
BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Trots att deras karriär hör till de mest analyserade i världen finns det hörn av Beatles som belysningen sällan riktas mot. Efter att gruppen upplöstes 1970 skaffade sig de fyra medlemmarna egna mer eller mindre omfattande solokarriärer – här tar Mono sig en titt på några av de bortglömda skivor som John, Paul, George och Ringo gjorde i början av sjuttiotalet. Det vore rent beskäftigt att tro att man skulle kunna säga någonting om The Beatles som inte redan har sagts. Deras karriär har beskrivits ur så många perspektiv att den vid det här laget nästan ser ut som en kubistisk målning. Det finns förmodligen fler böcker skrivna om dem än man hinner läsa under en normallång livstid, och vill man därtill hinna se alla filmer och lyssna på alla radioprogram på Beatles-
SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ofta om presentationer ur en specifik synvinkel. Den slovakisk-amerikanske teologen Jaroslav Pelikan – ursprungligen lutheran, senare konvertit till den ortodoxa kyrkan – utgav 1986, ett par år före sin övergång till ortodoxin, en monografi om Johann Sebastian Bach, ”Bach Among the Theologians”. Hans varma kärlek till den lutherska fromhetens store tondiktare, som ibland till och med kallats ”den femte evangelisten”, bleknade dock aldrig efter att han lämnat lutherdomen och reformationskristendomen. I en radiointervju något år före sin död betygade Pe
NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära förtjänster, medan de som glömts bort har mött sitt dystra öde därför att de på något sätt inte hållit måttet. Ett slags rak och enkel darwinsk princip överförd till konstens värld. Men konstnärlig framgång är ett relativt och ganska tänjbart begrepp. Johann Sebastian Bach var under sin levnad en väl etablerad musikalisk hantverkare, anställd vid olika tyska hov, och som sådan förhållandevis känd, men knappast utanför en begränsad krets, vars geografiska gräns utgjordes av de tyska furstendömenas gränser mot omvärlden. Furstehusen ägde med ensamrätt de
LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny. Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de
DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

ARTIKLAR, DEBATT
av Peter Sjöblom Lågprisskivor har i alla tider setts på med visst förakt. Inte sällan med rätta. Men i takt med att många auktoriserade utgåvor blir allt mer påkostade fyller de billiga skivorna en funktion som inte kan negligeras. Skivboxarna blir allt större och priserna allt högre. Vad man väljer att köpa är inte alltid ens ett val utan bestäms av hur tillåtande plånboken är. Hur många har egentligen råd att betala flera tusen kronor på ett bräde för de åtråvärda lyxutgåvorna? Alltid är det någon moralsprängd besserwisser som ska stå och fäkta med sina pekpinnar i pupillerna på folk när ämnet lyssnar- och konsumtionsvanor tas upp till debatt. Nu tänker jag inte på den juridiska eldstriden mellan de mest rabiata och i längden ganska tröttsamma fildelningsivrarna och den halvga