onsdag, april 1

ARTIKLAR

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini (huvudbild: Thomas Notini, övriga Wikimedia Commons) Thomas Notini tecknar ett livfullt porträtt av dirigenten Sergiu Celibidache, tillika mystiker och särling, en stundtals vresig visionär som under sitt färgstarka liv i jakten på äktheten inte lät musiken komprometteras av några halvmesyrer. Min mor blev alldeles märkbart förälskad i honom. I den svartvita svenska televisionens enda kanal på sextiotalet var utbudet av klassiska konserter, operaföreställningar och musikreportage beundransvärt stort, och gamla Radioorkestern, som nyligen bytt namn till Sveriges Radios Symfoniorkester, sände i det nya mediet generöst både konserter, repetitioner och intervjuer med den nye exotiske chefsdirigenten Sergiu Celibidache. Han lyckades med bragden att inom loppet av
TVÅ GÅNGER COPE

TVÅ GÅNGER COPE

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Många känner till ikonen Julian Cope och hans excentriska rockmusik med popmelodier. Färre är bekanta med hans lillebror Joss. Det vill Michael Björn ändra på. Därför intervjuade han honom och hörde honom berätta om musik, klimataktivism, halsbrytande anagram och djupsinnigt nonsens. Cope, Liverpool, åttiotal. Kan du din pophistoria tänker du Teardrop Explodes och Julian. Men detta är artikeln om Julian Copes fem år yngre lillebror Joss. Joss Cope hängde med sin storebror på konserterna, startade snart eget band, bidrog till broderns tidigare soloplattor, var med i kretsen kring Creation Records och Alan McGee och har fortsatt som musiker sedan dess. Men utan att egentligen på allvar släppa fram sin skaparkraft. Förrän nu. I oktober 2017 kom plötsligt hans
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 2: 80-TALET OCH FRAMÅT

DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 2: 80-TALET OCH FRAMÅT

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom I den andra och sista delen av Peter Sjöbloms artikel om hemlösa Bob Dylan-låtar gör han nedslag i först och främst åttio- och nittiotalen. Del ett finns att läsa här. Det är nästan ett stående skämt att Dylan från åttiotalet och framåt helt tappade omdömesförmågan och gav ut skivor som var en skugga av vad de kunde ha blivit. Paradexemplet är "Infidels" där han till förmån för, exempelvis, "Don't Fall Apart on Me Tonight" valde bort, exempelvis, den majestätiska bandversionen av "Blind Willie McTell". Och att skivan i sin råmixade form lät mycket bättre än den välfernissade produkt som nådde skivköparna hösten 1983. Det är lika roligt som det är frustrerande att med utgångspunkt i de låtar som ratats eller förvisats till undanskymda platser fantisera om vad som ku
DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 1: 60- OCH 70-TALET

DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 1: 60- OCH 70-TALET

ARTIKLAR, NYHETER
Peter Sjöblom rotar runt bland Bob Dylan-låtar som trillat bredvid och hittar tio stycken han tycker behöver få mer uppmärksamhet. De fem första, från sextio- och sjuttiotalet redovisar han idag. De resterande fem kommer i en separat artikel. Trots alla ”Bootleg Series” finns det fortfarande så mycket outgivet Dylan-material att fansen kommer att kunna byta icke-officiella inspelningar med varandra i årtionden framåt. Och då inte bara konsertupptagningar från Dylans så kallade Never Ending Tour (som enligt honom själv slutade 1992) gjorda med med en mikrofon gömd under jackan (även om en del av dem faktiskt låter riktigt bra). Studioinspelningar som aldrig hamnat på någon Sony-sanktionerad skiva är knappast svåra att hitta för vem som helst med tillgång till en sökmotor. Lägg till
DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MONO ringer in det nya decenniet med en specialupplaga av Skivor som kom undan, serien där Peter Sjöblom ger upprättelse åt underskattade och förbisedda skivor. Vanligtvis behandlar en skiva i varje del, men i denna volym 25 levererar han ett försvarstal för ett fempack oförtjänt negligerade Dylan-plattor. Bob Dylan har redan varit med i den här serien, med ”Saved”, den ofta nedsablade mittenskivan i hans pånyttfödelsetrilogi från åren 1979-81. Men med sin digra produktion har Dylan naturligtvis fler alster i sin kanon som av en eller annan anledning kommit att förbises och/eller bespottas. Så pass många att det är på sin plats att göra en Skivor som kom undan-special med fem av dessa. Somliga Dylann-skivor är helt omöjliga att försvara, särskilt från hans oin
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f
THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.