Blog – Sida 2

Nov132020 by adminNo Comments

LONDON BOY – DAVID BOWIES TIDIGA ÅR

av Peter Sjöblom (foto: Wikimedia Commons) Många har sin egen David Bowie, men inte lika många ägnar hans sextiotalsår särskilt stor uppmärksamhet. Det faller på Peter Sjöblom att göra det. Ingen vid sunda vätskor skulle komma på tanken att förringa David Bowies plats i musikhistorien. Inte ens horribiliteter som åttiotalets ”Tonight” och ”Never Let Me Down” eller den olyssningsbara drum & bass-övningen ”Earthling” (som är en av få Bowie-skivor som jag aldrig lyckats ta mig igenom i sin helhet) solkar hans geni, lika lite som det faktum att hans sista riktigt bra skiva kom 1980 i form av ”Scary Monsters”. Desto fler kan hävda att Bowies karriär började med ”David Bowie” från 1969, som fick heta ”Man of Words/Man of Music” i USA innan den några år senare döptes om till ”Spa

Nov32020 by adminNo Comments

ELVIS COSTELLO – HEY CLOCKFACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom ELVIS COSTELLO: ”Hey Clockface” (Concord) I de tider som är behövs den idag sextiosexårige Elvis Costello lika mycket som den unge, magre Elvis Costello behövdes under de första åren tillsammans med det svårslagna kompbandet Attractions. Någon som kan formulera frustrationen, besvikelsen, paranoian och ilskan över den värld som tycks befinna sig i fritt fall. Jag brukar inte läsa andras recensioner innan jag skrivit min egen, men i fallet ”Hey Clockface” gjorde jag det efter att ha lyssnat på skivan. Recensionernas sammantagna andemening är att skivan är spretig, saknar en röd tråd och mest handlar om Costello själv. Och jag blir ställd, för det är inte den skiva jag hör. Visst kan man uppfatta den som ”spretig” då den har lite av det mesta som Costello var

Okt292020 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 28: SYL SYLVAIN AND THE TEARDROPS

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom SYL SYLVAIN AND THE TEARDROPS: ”Syl Sylvain and The Teardrops” (RCA, 1981) De må ha skrivit rockhistoria tillsammans i New York Dolls men efter att gruppen upplöstes var det först och främst David Johansen som blev känd (allra mest när han lanserade sin Buster Pointdexter-persona) och Johnny Thunders som blev ökänd genom ett extensivt narkotikabruk med ty åtföljande skandalframträdanden. Särskilt mycket moralpanik väckte Thunders i Sverige med bland annat ett aldrig sänt uppträdande i Måndagsbörsen. (Själv trodde Thunders att det gick ut live till tittarna men det var en fint från programmets producenter för att inte provocera honom.) Ett tag visste alla vilka både Johansen/Poindexter och Thunders var. Färre hade kunnat säga vem Sylvain Sylvain var utan att titt

Okt272020 by adminNo Comments

BRUCE SPRINGSTEEN – LETTER TO YOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom BRUCE SPRINGSTEEN: ”Letter to You” (Columbia) För de flesta verkar det vara en stor grej varje gång Springsteen arbetar med sitt E Street Band. Personligen hoppas jag varje gång istället på att han skulle låst in sig ensam i sin studio och plockat upp tråden från ”Nebraska” och ”Devils & Dust”. Det skulle ha passat särskilt bra för en tillbakablickande och begrundande skiva som ”Letter to You” med en sparsam instrumentering och en insulär, rentav klaustrofobisk stämning. Med fullt band blir ”Letter to You” mest som en bara ännu en typisk Springsteen-platta, och sådana finns det redan tillräckligt gott om. Jag förstår att han som nybliven sjuttioettåring har mycket att säga om hur livet har varit och minnen att se tillbaka på – i några fall i form av gamla lå

Okt222020 by adminNo Comments

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY: ”Bare Bones” (Melvin Litton/Hemifrån) Ena minuten har jag ingen aning om vem Melvin Litton – eller som han kallar sig: The Gothic Cowboy – är, andra minuten håller jag en utgåva med fyra CD med hans musik i handen. Fyra CD fulla med inspelningar gjorda i största enkelhet på en vanlig kassettbandspelare mellan åren 1978 och 1984 (ljudet är dock bra). Sådana här arkivutgåvor brukar vara förbehållna betydligt mer kända artister – visserligen antyder Google att han nog har sina fans, somliga säkert förvärvade medan han var medlem i The Border Band, men är de så många att en kvadrupel-CD är berättigad? Men det är möjligt att jag helt enkelt är okunnig, somliga verkar leva i villfarelsen att jag kan allt om alla, men det gör jag inte, och till exempel had

Okt202020 by adminNo Comments

THE RED LIGHTS (JEFFREY LEE PIERCE) – THE RED LIGHTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom THE RED LIGHTS: ”The Red Lights” (In The Red) MONO brukar inte skriva som om singlar och EP, men för den här femspåriga tolvtummarna krävs ett undantag då den har en sådan historisk tyngd. I alla fall om man som jag hyser en livslång kärlek till Jeffrey Lee Pierces musik. Dessa fem demos härrör från tiden innan han dekonstruerade bluesen med våld och rekonstruerade den med trollkonst till något djupt personligt och demonridet i de stormande Gun Club. Fem demos som aldrig tidigare ens har cirkulerat bland fansen och som legat ohörda för de flest. Det är med andra ord ett rockhistoriskt fynd. Pierces uppsåt med The Red Lights var nog så allvarligt men deras existens var kort, så kort att man inte ens kan kalla den en karriär. Hela deras livstid inföll under 1978

Okt202020 by adminNo Comments

MAGNUS WIIK – RAD / TRAD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom MAGNUS WIIK: ”Rad” (Just For The Records) MAGNUS WIIK: ”Trad” (Just For The Records) Till vardags spelar Magnus Wiik det mesta med strängar på i norska Open String Department vars hittills två skivor bättre än det mesta manifesterar beteckningen progressiv bluegrass i sin striktaste form. Han har också spelat med bland andra Julie & The New Favorites, Haley's Comet och i duo med Laura Ellestad, men tanken på en soloskiva har funnits länge. Det uppdämda behovet av att få stoltsera med sin snudd på oberörbara talang helt eget namn har nu resulterat i att Wiik nu gör sin solodebut med två stycken skivor samtidigt. ”Rad” består helt och hållet av Wiik-komponerad musik; som han själv uttrycker det bygger den delvis på den hastigt inspelade idéer som går tre Ipho

Okt162020 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom KAREN BETH: "The Joys of Life" (Decca, 1969) Den mest träffsäkra jämförelsen man kan göra med Karen Beth är med en annan Karen – Dalton. Bägge har röster som är sötbeska som anis och oliver, men där Dalton sjunger med ett märkligt sprucket läckage, som en glappande respirator, har Beths stämma en större hållfasthet. Dalton lider men av sina förebilder, inte minst Billie Holiday, medan Beth sjunger oanfrätt av ideal. Kanhända som ett arv från jazzen låter Dalton självmedveten och -belåten, medan jag hör motstridig sorts plågad aningslöshet i Beths klang. ”Den strömmar genom mig som energin strömmar genom jorden och upp i trädet”, har hon en gång sagt om sin sång. Dalton står jag bara inte ut med men Beth kommer nära mitt hjärtat. Men det är Karen Dalton som fåt

Okt92020 by adminNo Comments

DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

ARTIKLAR, NYHETER

av Peter Sjöblom Kalifornien förknippas med sextiotalet, solsken, hippies och psykedelia. Men lysergiskt anstruken musik gjordes i delstaten även senare. Följ med när Peter Sjöblom gör en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet och den alldeles för försummade Paisley Underground-scenen! Länkar till valda låtar finns i slutet av artikeln. Prince skrev ett brev till True West och berömde Russ Tolmans gitarrljud, skrev ”Manic Monday” till Bangles och blev ihop med deras sångerska Susanna Hoffs. Han döpte sitt skivbolag till Paisley Park som en hyllning till Paisley Underground-scenen, men när den var aktiv under några tidiga åttiotalsår, grovt räknat mellan 1980 och 1987, var det i övrigt bara de mest inbitna musiklyssnarna som hade riktig koll på den. På det hela taget var de

Okt82020 by adminNo Comments

KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

KELLY'S LOT: ”Another Sky” (egen produktion/Hemifrån) Låt inte det new age-iga omslaget vilseleda er: Rutinerade Kelly Zirbes har en fin countrybetonad röst som har en viss klädsam kärvhet. Hon gör dessutom bra låtar som hon är noga med att inte låta överarrangera eller överproducera. Hellre för lite än för mycket men oftast alldeles precis så mycket som behövs för största effekt. Ibland låter hennes låtar som en korsning av Tarnation och Walkabouts, som den tremologitarrsmyckade ”Took It Back” och den helt suveräna ”Simple Man” – båda två höjdpunkter på ”Another Sky”. De invändningar jag rör två helt andra låtar, ”Tangled” som låter som Sinatra-Dylan skulle kunna ha gjort med hjälp från en trött Tom Waits, och ”The Irish Luck” som är alldeles för ärtig för sammanhanget. Men två botte