onsdag, maj 22

Författare: admin

KONTRASTER OCH BREDD – ETT PORTRÄTT AV NILS LINDBERG

KONTRASTER OCH BREDD – ETT PORTRÄTT AV NILS LINDBERG

ARTIKLAR, NYHETER
av Björn Gustavsson (Foto: Staffan Eriksson) Björn Gustavsson skissar en bild av Nils Lindberg, tonsättare och musiker med det breda fältet mellan lidelse och intellekt som arbetsområde. Oskar Lindberg, som började sin karriär som 14-årig organist i Gagnef, hade som tonsättare stor bredd i uttrycket. Men denna spännvidd framkommer sällan av nutida framföranden av hans musik. När ska man få höra de symfoniska dikterna ”Från de stora skogarna” (1918) och ”Gesunda”, och orkestersviten ”Tre färdeminnen”? Och vem ska väcka nytt liv i hans opera, ”Fredlös”, baserad på Selma Lagerlöfs roman. Oskar Lindbergs mångsidighet går igen hos Nils Lindberg, som både förvaltar farbroderns arv och vidareutvecklar det. Nils Lindberg, som bor i Gagnef och i år fyller 84, är en internationellt upps
ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

MUSIKALFABETEN, NYHETER, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly! Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer
ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

MUSIKALFABETEN, SERIER
av Peter Sjöblom BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958) Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra s
ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle
ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba
ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.
LARS WINNERBÄCK – VI VAR DÄR

LARS WINNERBÄCK – VI VAR DÄR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
  av Linda Bönström LARS WINNERBÄCK: ”Vi var där” (Universal Music)   Konserthuset i Göteborg 2011, här kunde Lars Winnerbäcks nya live-skiva redan ha kommit till liv. Istället lät den vänta på sig och här i dagarna släpptes kvadrupelvinylen ”Vi var där”. Det krävs fingertoppskänsla att välja ut trettioåtta låtar från Winnerbäcks gedigna samling plattor som fungerar att omvandla till akustiska, kraftfulla spår. Och som vanligt lyckas det – i vissa fall överträffas originalinspelningarna så som med ”Khom loy”, ”Skolklockan” och ”Gå med mig vart jag går”. Trots att två skivor tillkommit sedan turnén 2011, ”Hosianna” och ”Granit och morän”, känns plattan trygg utan att för den sakens skull vara tråkig. Snarare är Winnerbäck här till stor del i sin rätta miljö,
FRÖKEN ELVIS TAR PLATS

FRÖKEN ELVIS TAR PLATS

INTERVJUER, NYHETER
av Thomas Wihlman (Foto: Sabina Donsér) Om någon ännu inte hört talas om Fröken Elvis så är det dags! Och det går förstås utmärkt att också kolla in recensionen som MONO nyligen publicerade. Så här är det, i korthet: Fröken Elvis, fem tjejer med genuin musikalisk bakgrund, erfarenhets- såväl som utbildningsmässigt, debuterade 2015 med succéalbumet ”Elvis på svenska”. Idel Elvis-låtar. Omarrangerade och svensktextade på ett behagligt sätt. Att få till texterna var inte helt enkelt eftersom ett godkännande av rättighetsinnehavaren till originalversioner tar tid, ibland flera år. Men bra har det blivit, att översätta ”Devil In Disguise” med ”Du är en jävla psykopat” lyfter originaltexten. Nu är det 2017 och ett nytt album, ”Kungen och vi”, har precis kommit ut och även om det fortf
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom DEMIS ROUSSOS: ”Fire and Ice” (Philips, 1971) Man får betydligt fler konstiga ansiktsuttryck till svar än vad man får kompisar om man säger att man gillar Demis Roussos. Det spelar ingen roll om man förtydligar sig och säger att det bara är en (1) skiva det handlar om, för i samma ögonblick som man använder ordet ”gillar” i samma mening som ”Demis Roussos” har man straffat ut sig, slösat bort allt sitt förtroendekapital (i den mån man har något från början) och ännu en gång tänkt att man borde lära sig hålla käften, hela käften och ingenting annat än käften. Jag antar att det redan är kört för mig nu för ni fattar ju vart detta barkar. Jag gillar Demis Roussos. En (1) skiva. ”Fire and Ice”. Förmodligen är alltihop de där Ölandsresornas fel. Vi åkte
ELSA NILSSON – SALT WIND

ELSA NILSSON – SALT WIND

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom ELSA NILSSON: ”Salt Wind” (Elsa Nilsson Music) Tvärflöjten är ett egentligen ett rätt märkligt instrument, anpassligt men alltid med en stark integritet. Oavsett om Eric Dolphy eller Roland Kirk tog med sig den in i jazzen, eller om Ian Anderson lät Jethro Tulls progressiva rock få en alldeles egen karaktär genom den, eller om Severino Gazzelloni gav den en sträng skärpa genom både Debussy och Bruno Madernas kompositioner, så kan den aldrig frigöra sig från sina emotionella konnotationer. Även om man pressar klangen till sitt yttersta behåller den sitt romantiska skimmer och färgar musiken den tar del i på ett mycket distinkt vis. Det är både dess tillgång och begränsning. Med tvärflöjten som verktyg försöker Elsa Nilsson knyta samman flera sorters musik. Hon