tisdag, juni 19

Författare: admin

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper) Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”. Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för tret
PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PARKER MILLSAP: ”Other Arrangements” (Okrahoma/Thirty Tigers) Elton John lär ha återfått tron på musiken när han hörde Parker Millsap (som inte är släkt med countrysångaren Ronnie Milsap – notera stavningsskillnaden i namnet). Om Eltons åsikt är en bra eller en dålig sak när det gäller americana låter jag vara osagt, men Millsap har i alla fall lite mer ork i musiken än vad många andra i genren har, och lite mer originalitet än vad man annars förknippar med Millsaps Nashville. Emellanåt låter han nästan som Jack White om denne hade haft rötterna i en generöst definierad countryrock istället för i bluesen. Med andra ord påminner sångaren Millsap en del om Robert Plant. Detta är förstås något som besvärar mig en del; likheterna är alldeles för stora för att jag ri
STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström Idag drar Gefle Gas/Indie Sweden Music Festival igång och på programmet står utdelning av Joe Hill Memorial Music Award. I år har Stefan Sundström utsetts som mottagare och innan han själv närvarar för att ta emot priset har MONO fått växla några ord med den prisbelönte. Juryns motivering är verkligen uppskattande, känner du igen dig själv? – Jo… jag blir väldigt glad. Men det är klart att det är ju just de sidorna jag visat upp, det är de sidorna av mig själv jag är stolt över. Min hopplöshet och cynism spar jag åt min ensamhet… om man säger så. Det var ju deppigt sagt men det är reflektionen jag gör. Är du som det står i motviveringen ”väl medveten” om din plats i svensk musikhistoria eller hur ser du själv på din långa karriär? – Jo, jag vill se mig sj
COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström COURTNEY BARNETT: ”Tell Me How You Really Feel” (Mom + Pop Music) Courtney Barnett är indiekunglighet och med ”Tell Me How You Really Feel” bevisar hon det återigen. En av de mest spännande aspekterna av plattan är att Barnett inte är ett dugg rädd för att använda – och bemästra – olika genrer: hon har både punken och rocken i sin ficka. Överlag är hon något så märkligt som en återanvändare av sound men resultatet känns ändå nytt och fräscht. Men en av Barnetts stora styrkor är den som textförfattare. Hon kommer verkligen till sin rätt i koncentrerade berättelser som visar att hon vet vad hon vill med ”Tell Me How You Really Feel”. Ibland kan jag inte låta bli att höra, om än med mindre kraftfull röstlåda, en ung Courtney Love. Plattan är en glad överraskning
PUSHA T – DAYTONA

PUSHA T – DAYTONA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PUSHA T: ”Daytona” (Def Jam) Pusha T gick ut kontroversiellt redan med omslaget till sin tredje platta ”Daytona” när Kanye West, som producerat hela albumet, slängde ut åttiofemtusen dollar för rättigheterna till bilden av megastjärnan Whitney Houstons röriga badrum fyllt med droger. Osmakligt, naturligtvis, men om man håller sig till musiken är plattan helt klart någonting att ha i sin hiphop-samling. Det man kan fråga sig dock är varför Pusha T nöjer sig med sjuspårig platta med en speltid på löjligt korta tjugoen minuter. Det är trots allt tre år sedan förra skivan ”King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude” (Def Jam) släpptes så han har haft gott om tid på sig. Det är inte orimligt att ”Daytona” i stort är Wests verk fastän Pusha T får stå för utförand
SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SHAWN MENDES: ”Shawn Mendes” (Island) Om Charlie Puths ”Voicenotes” som släpptes tidigare i maj (och recenserades här) visade på att popkungen Justin Timberlake borde bli lite nervös så är det ingenting mot vad den blott nittonårige Shawn Mendes drar fram med sitt tredje, självbetitlade album. Jag är imponerad av hur stark plattans helheten är. Jodå, ibland önskar man att Mendes skulle ta i, våga pressa rösten och se vad som händer. Och jag brukar sällan vara nådig mot alla dessa skönsjungande tjejer och killar som massproduceras, men plattan innehåller spår som faktiskt får mina fördomar att smälta en smula.  
CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

ARTIKLAR, NYHETER
Cecilia Thorngren är ingen jazzsångerska. Hon är mycket mer. Bland annat skivdebutant. Thomas Wihlman porträtterar henne personligt. av Thomas Wihlman En gräsänklingsvecka för några år sedan ser jag en affisch vid busshållplatsen, en Cecilia Thorngren ska sjunga musik från Alice Babs till Lundell. Googlar lite, tämligen få träffar, inget Spotify men noterar att en vän i musikbranschen har henne som facebookvän. Nåt att lyssna på frågar jag, visst säger han – hon är bra. Pappa Thorngren sköter kassan och släpper vänligen in mig trots att jag inte förstått att man borde ha föranmält sig. Familjär känsla. Vänner sköter serveringen av vatten, öl och vin. En välfylld lokal, råkar hamna bredvid en äldre, mycket duktig sångerska med meriter från såväl Melodifestival som jazzscen
JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAMES BAY: ”Electric Light” (Virgin/EMI) Att James Bay har dumpat sin hatt har genererat rent av lika mycket tjatter som att han har en ny skiva ute. ”Electric Light” är uppföljaren till det stora genombrottet med debuten ”Chaos and the Calm” (Republic, 2014) där singlarna ”Let It Go” och ”Hold Back the River” sålde platina. Men upplevelsen av den här plattan – hatt eller inte – är att Bay är så fixerad vid att berätta en historia att resultatet blir mycket forcerat. Skivan känns helt enkelt inte organisk, kärlekshistorien som utspelas på fjorton spår går verkligen igenom alla faser en relation möjligen kan göra. Tanken är god men det blir faktiskt mest trist att lyssna på. Som något väckelsemöte man inte orkar engagera sig det minsta i. Förmildrande faktorer ä
TT – LOVELAWS

TT – LOVELAWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TT: ”LoveLaws” (LoveLeaks) Kanske är det den stekande solen som gör att Theresa ”TT” Waymans soloalbum ”LoveLaws” känns som en härligt sval bris. För de flesta är Wayman antagligen mest känd från indiegruppen Warpaint som slog igenom 2010 med albumet ”The Fool” (Rough Trade) och nog kraxade en del olyckskorpar att Wayman skulle få det svårt att ro soloprojektet i land utan gruppens dynamiska helhet. Men Wayman plockade upp basen, gitarren och synten – ja till och med trummorna programmerade hon själv på de flesta spår – och någonstans mellan hemmastudion i London och Warpaints studio i Los Angeles kom plattan till. Wayman är cool – helt enkelt – och med ”LoveLaws” känns det som att hon vet vad hon vill. Därmed inte sagt att alla spår är någon ren njutning (ex
MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ) Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras... ”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han sk