söndag, augusti 25

Författare: admin

PETER PERRETT – HUMANWORLD

PETER PERRETT – HUMANWORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”Humanworld” (Domino) När före detta Only Ones-ledaren Peter Perrett gjorde solocomeback med ”How the West Was Won” för ett par år sedan hyllades han, men jag är övertygad om att det var mer för återkomsten än musiken i sig. I mina öron var den inget mer än ett trött försök att profitera på hans eget förflutna. Jag hörde få förmildrande egenskaper, och de är inte fler på ”Humanworld”, uppföljaren. Perrett fortsätter att låna av sig själv, fortsätter exekvera gamla grepp som om ingenting har hänt i hans liv sedan åttiotalet. Som han själv sjunger i ”Once Is Enough” – ”the past comes back to haunt you”. Bortsett från det att han aldrig kommit ur sitt förflutna. Samma syndrom som drabbat Dream Syndicate som står för den andra frapperande meningslösa com
DR. JOHN 1941-2019

DR. JOHN 1941-2019

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Derek Bridges/Wikimedia Commons) Igår morse avled Dr. John, en av New Orleans-musikens största namn genom tiderna. Peter Sjöblom saknar och hyllar Doktorn. Det finns bara en doktor som jag gått till i alla år, och den ende som gjort mig frisk varje gång: Dr. John. Nu får jag söka mig till någon annan mottagning. Igår mot gryningstimmarna, den 6 juni, avled han av en hjärtattack, 77 år gammal. Han dog i New Orleans, föddes i New Orleans och förkroppsligade New Orleans som ingen annan. Hans karriär var lång, den började redan på femtiotalet när han som Mac Rebennack, då fortfarande i tonåren, började som producent och studiomusiker. (Han fick faktiskt en lokal solohit också, med den Bo Diddley-rullande ”Storm Warning” 1959.) Till en början som gitarrist up
ROKY ERICKSON 1947-2019

ROKY ERICKSON 1947-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons) Roky Erickson har gått ur tiden. Peter Sjöblom, livslångt Roky-fan, minns honom. Jag har åtminstone en hjälte som jag aldrig ifrågasatt. En husgud vars utstrålning aldrig har blekts ut av ett slags musikateistiskt filter. Nej, Roky Erickson har varit en konstant ända sedan jag upptäckte 13th Floor Elevators i femton-sextonårsåldern och låten ”You're Gonna Miss Me” drabbade mig lika hårt som den drabbat andra när de hörde den för första gången. De hämndlystet framhamrade ackorden; garageackord som i sin fallande tonskala alltid haft en sorts slutgiltighet över sig och som alltid har stått långt över alla andra garageackord. Det blodtörstiga drivet som får det att låta som att låten underkuvar bandet lika mycket som den betvinga
EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom I veckans krönika brottas Peter Sjöblom med sin frigörelse och accepterar förändringen med viss vånda och förvirring. När fan blir gammal blir han religiös. Eller dement. Jag vet att jag uppfattas som en rätt halsstarrig typ som vägrar ändra en militäriskt stark och surt förvärvad åsikt. Det är inte riktigt sant. Det händer kanske inte så ofta att jag ändrar mig, men joho då, det händer visst! Det har hänt nu. Och eftersom jag tror på ärlighet – inte minst gentemot er som MONO-läser mina surt förvärvade åsikter – är det en hederssak att berätta när jag ändrat mig. Även om det innebär en prestigeförlust, att en flisa eller ett stenblock slås ur mitt ego och rentav en smärre identitetskris. Bekänn och bli fri. Det känns alltid bättre efteråt. Jag tror in
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon
LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE MOSES: ”How Much Longer Must I Wait? Singles & Rarities 1965-1972” (Future Days Recordings) Lee Moses hör till de artister som fick vänta länge på sitt erkännande. Han fick inte ens uppleva soulkonnässörernas senkomna hyllningar av hans enda LP ”Time and Place” under det nya millenniet då han avled 1997. När skivan först gavs ut 1971 var det inte särskilt många som brydde sig. Och då hade Moses redan haft en flerårig karriär som likaledes föga framgångsrik singelartist. Det är väl onödigt att påpeka att dessa singlar idag byter ägare för rätt stora summor. Vilket också den över tjugo år gamla nyutgåvan av ”Time and Place” på Castle – med singelspåren tillagda som bonus – gör. Så ”How Much Longer Must I Wait?” fyller verkligen en funktion då den inte bara
DANIEL NORGREN – WOOH DANG

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma) Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom. Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta
EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar
THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”I Am Easy to Find” (4AD) Med tanke på att The National släppte förra årets absolut bästa album, ”Boxer – Live in Brussels” så har jag väntat och väntat på släppet av åttonde studioalbumet från amerikanska indierockarna. Så visar det sig att första lyssningen av ”I Am Easy to Find” gör mig fullständigt ambivalent – är detta ett bra album eller inte? Och jag blir ärligt talat inte klarare på den punkten efter såväl andra som tredje och möjligen fjärde lyssningen. Plattan är helt klart ett nytt tag från The National, man har valt att inte bara ta in Brooklyn Youth Chorus (som bidrar med ett fint inslag) utan även bland andra Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Mina Tindle (Pauline de Lassus Saint-Geniès), Gail Ann Dorsey och This Is the Kit’s (Kate Stabl
MAVIS STAPLES – WE GET BY

MAVIS STAPLES – WE GET BY

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti) Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut. Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket. Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkun