söndag, februari 25

Författare: admin

U.S. GIRLS – IN A POEM UNLIMITED

U.S. GIRLS – IN A POEM UNLIMITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström U.S. GIRLS: ”In a Poem Unlimited” (4AD) Jag vill verkligen tycka om ”In a Poem Unlimited”, och varför skulle jag inte göra det? De positiva recensionerna regnar över Meghan Remy/U.S. Girls. Men jag hör det inte, det experimentella som är hennes kännemärke och lika litet lyckas jag att placera vad jag lyssnar på. För bara några år sedan, 2016, var Remy med i racet för Polarpriset men med ”In a Poem Unlimited” är det som hon dragit upp något från nittiotalet som borde ha fått dö där och då. För det är som att det finns något i nästan varje spår som skaver och känns obekvämt. Vill man vara något positiv bidrar ”Poem” med ett popsyntsound eller ”Incidental Boogie” som åtminstone hänger ihop i text och musik. I det stora hela hittar jag inte några förmildrande omstä
MGMT – LITTLE DARK AGE

MGMT – LITTLE DARK AGE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MGTM: ”Little Dark Age” (Columbia) Efter framgången med debutplattan ”Oracular Spectacular” 2007 satsade skivbolaget Columbia ytterligare på amerikanska synthpopbandet MGTM. Tyvärr genererade det enbart floppar som ”Congratulations” (2010) och ”MGMT” (2013) och detta innebär att bandets fjärde platta, ”Little Dark Age” onekligen behöver leverera. Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser säger sig ha gjort plattan som en reaktion på president Trumps valseger och att samhället i stort genomgår en mörk tid. Med ”Little Dark Age” är det skönt att höra en mer renodlad platta än vad som annars brukar vara fallet med nyare indiesynt. Inledningsspåret ”She Works Out Too Much”, med Ariel Pink, Cellars och på saxofon Danny Meyer, är ett härligt ironiserande över samtiden
MIKAELA FINNE – COUNTRY SOM ÄR PÅ RIKTIGT

MIKAELA FINNE – COUNTRY SOM ÄR PÅ RIKTIGT

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
Av Thomas Wihlman (foto: Rodrigo Parras) Ung finlandssvensk tjej, från den lilla byn Sundom, utanför Vasa i svenska Österbotten, kommer till Stockholm för att gå i gymnasiet, på Fryshuset. Musikalisk som bara den och med en vurm för country som kommer från pappa. Första uppträdandena redan som liten, i en barnkör. – Att jag fick gå på Fryshuset i Stockholm. det blev min räddning, konstaterar Mikaela Finne. Jag fick syssla med det jag tyckte var roligt, det hade jag inte fått annars. Det syntes på mina betyg att det var så, andra ämnen var jag usel i. Språk borde hon i alla fall inte varit dålig i, tänker jag. Hon sjunger country och enbart på engelska. Dessutom med egna texter. Det är förstås en fördel att ha en amerikansk pojkvän, men Mikaela Finne låter inte som en svensk ar
KENDRICK LAMAR – BLACK PANTHER: THE ALBUM

KENDRICK LAMAR – BLACK PANTHER: THE ALBUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström KENDRICK LAMAR: ”Black Panther: The Album Music from and Inspired By” (Top Dawg/Aftermath/Interscope) Sountracket till Marvels senaste film ”Black Panther”, vanligen benämnt som ”The Album”, är naturligtvis inte enbart ett resultat av hiphoparen Kendrick Lamars insats. Likaväl är det tydligt att han som huvudproducent tillsammans med Anthony ”Top Dawg” Tiffit sätter sitt märke på ”The Album”. Och det är ett rätt snyggt paket! Blandningen av musiker från SZA (”All the Stars”) till Vince Staples (”Oops”) fungerar som en fin helhet. Men att få The Weeknd (”Pray For Me") att låta intressant skulle vara helt kört utan Lamars inhopp, och Travis Scott (”Big Shot”) bara svider i öronen. Nyfiken blir man på ”King’s Dead” som är ett samarbete mellan Lamar, Jay Rock, Future
FRANZ FERDINAND – ALWAYS ASCENDING

FRANZ FERDINAND – ALWAYS ASCENDING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström FRANZ FERDINAND: ”Always Ascending” (Domino) Indieskottarna Franz Ferdinand har inte hörts i samlad grupp sedan 2013 med fullängdaren ”Right Thoughts, Right Words, Right Action” och 2015 års ”FFS” där man slog sig ihop med Sparks. Men i skuggan har de sannerligen aldrig varit då framför allt engelska tidningar haft en förkärlek för bandet. Saken är bara att bandet aldrig nått upp till framgången med ”You Could Have It so Much Better” som 2005 var ett nyskapande och rockigt album. Åtminstone inte i mina ögon och ingenting med ”Always Ascending” får mig att tro att det kommer att hända igen. Trots Alex Kapranos drivande och utmärkande röst, känns det som att bandet har fastnat i en gammal idé om hur de ska låta och som lyssnare väntar man på det där som borde fast
MONO spelar… februari 2018

MONO spelar… februari 2018

INNERSPÅRET, MONO SPELAR
Lyssna med MONO! Det här spelar redaktionen i februari: Linda Bönström har valt Blur x2, Ruth Brown x3 och Graham Coxon x2. Peter Sjöblom har valt John Cage x4, Bobb Trimble, Robert Earl Keen Jr och Sly & The Family Stone. (Förklaringen till Sjöbloms något udda val av "låtar" kan ni läsa i denna krönika.) https://open.spotify.com/user/monomagasin/playlist/2bQMErRdR5adIuXgIV3Mm8?si=jrBY2x7NR1aS2GyQ2l9CqQ
NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling. Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv. Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den h
ANNA BURCH – QUIT THE CURSE

ANNA BURCH – QUIT THE CURSE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ANNA BURCH: ”Quit the Curse” (Polyvinyl) Anna Burchs debut, indiepattan ”Quit the Curse”, är en absolut snoozefest. Stentråkig rent av. Det är ett försök att få en röst att låta originell som bara slutar i katastrof, ett helt blasé uttryck som knappast maskerar att sångerskan inte behärskar högre tonarter för fem öre – trots envetna försök. Och inte hjälper soundet till att ro projektet i hamn, snarare är det en enda radda med toner som går in och ur varandra så pass att man knappt märker att skivan har hoppat ett spår. ”Quit the Curse” är en strax över trettio minuter lång plåga och hamnar rakt i papperskorgen.  
GRAHAM COXON: THE END OF THE F***KING WORLD

GRAHAM COXON: THE END OF THE F***KING WORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström GRAHAM COXON: ”The End of the F***ing World” (Graham Coxon) Om någon hade påstått att skivan jag skulle lyssna oftast till den här sidan av nyårsskiftet var både ett soundtrack och med Graham Coxon hade jag sannolikt viftat bort det. Helt felaktigt! ”The End of the F***ing World” är en ny mörk komediserie producerad av Channel 4 och Netflix och tidigare Blur-gitarristen Coxon var tillfrågad att skriva och spela in soundtracket. Precis som serien går humöret upp och ned på plattan, alltifrån lättsamma inledningsspåret ”Walking All Day” till ”On The Prowl” med Iggy Pop-känsla, till sköra ”There’s Something in the Way That You Cry” och ”Angry Me” där gamla Blur-soundet bryter igenom. ”The End of the F***ing World” är en mycket charmig platta på många sätt. Em
JUSTIN TIMBERLAKE – MAN OF THE WOODS

JUSTIN TIMBERLAKE – MAN OF THE WOODS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JUSTIN TIMBERLAKE: ”Man of the Woods” (RCA) Femte plattan av popstjärnan Justin Timberlake måste vara en besvikelse även för hans mest hängivna fans. Timberlake har med ”Man in the Woods” letat upp varenda urvattnad popklyscha och satt ihop en över en timme lång platta som borde komma med tillhörande skämskudde för lyssnaren att begrava sig i. Varför Timberlake trots sina framgångar nu missat målet så totalt är en bra fråga. Lättja eller tillfällig sinnesförvirring? ”Man in the Woods” är i alla fall både ytlig och energilös. Med sig har Timberlake fått Alicia Keys (”Morning Light”) och Chris Stapleton (”Say Something”) men de känns snarare som oanvända möjligheter att lyfta skivan då de försvinner i den långa radan av spår. Man får lov till att hoppas att