fredag, oktober 30

VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

av Peter Sjöblom

Violent Femmes skeva och krängiga blandning av amerikanska musiktraditioner var inte bara originell när de först dök upp på åttiotalet, den saknar motstycke än idag.

Sexualneuroser har aldrig låtit så bra som på Violent Femmes första platta. Med vem som helst annars skulle ”Add It Up”, ”Prove My Love”, ”Confessions” och ”Promise” ha varit lätta att vifta bort som pinsamma high school-litanior, men när bandets sångare och låtskrivare Gordon Gano sjöng dem lät de så elaka, illvilliga och kallblodiga att man inte tordes annat än att ta dem på allvar. Han lät som en tvättäkta psykopat som med knogarna vitnande kring skaftet på kökskniven bara väntade på en anledning, minsta lilla förevändning, för att få använda hushållsredskapet på ett väldigt dåligt sätt.

Eller lyssna på singeln ”Gimme the Car” som släpptes samma år som LP:n. Textraden ”come on, dad, gimme the car tonight” snäste han ur sig i en sådan svavelstickande ton att man nästan tog för givet att ett fadersmord skulle begås innan låten var slut. Och bilen som han krävde att få låna av farsan skulle inte parkeras i garaget igen, den skulle passera statsgränsen, kanske upp mot Michigan, med strålkastarna skärande genom nattmörkret och den unga kvinna som var föremålet för berättarjagets erotiska uppmärksamhet nersövd och fastbunden i bagageutrymmet.

Undra på att ett par Violent Femmes-låtar användes i en studie om vilken effekt låtar med våldsamma texter har på den som lyssnar.

Men min första, spontana reaktion när jag hörde skivan när den låg pinfärsk på skivdiskarna 1983 var ett stort, ostoppbart gapskratt. För ”Violent Femmes” var så befriande med sitt akustiska jävlar anamma-sound, så olikt allt annat jag hade hört. Alla de tre bandmedlemmarna var musikaliskt sett originella personligheter; Gordon Gano på gitarr och med sin påstridiga och nasala röst som lät som ett lättretligt mellanting mellan Lou Reed och Jonathan Richman, Brian Ritchie som på karaktäristiskt vis trakterade den stora akustiska basgitarren, och den svängige Victor DeLorenzo som attackerade det lilla trumsetet så hårt han kunde med sina vispar. Men man kan nästan säga att de hade en fjärde medlem – den kollektiva intuition, den ofelbara lyhördhet, som de utvecklat som gatumusiker hemma i Milwaukee, Wisconsin.

Som ofta med den bästa musiken ligger spänningen i kontrasterna, hos Violent Femmes mellan den ofta riktigt uppsluppna musiken och Gordon Ganos mörka och stundtals rent störda texter. ”Mycket av den musik som folk gillar har texter som är inåtvända och deprimerade, medan musiken i sig är upplyftande”, förklarade Brian Ritchie för sajten Nothing But Hope and Passion. ”Ta bluesen till exempel, en klagande litania som folk tycker om att dansa till och som ger dem lite lättnad i deras egna bekymmer. Vår musik är ett uttryck för en äkta mänsklighet, inte något som försöker vara coolt eller uträknat. Folk känner igen sig själva i musiken och därför kan de ta till sig den.” Ritchie igen, till Village Voice: ”Gordon måste ha varit en av de allra första som skrev om alla jobbiga och oförställda tonårskänslor utan någon skrytsamhet. Han var otroligt ärlig och jag tror att unga reagerar på det eftersom han sade sånt som de önskade att de hade kunnat säga själva på ett lika direkt sätt om det inte hade varit så pinsamt.”

Omedelbarheten var uppenbar också när jag träffade Gordon Gano i samband med att Violent Femmes spelade på Kolingsborg i Stockholm 1984. Han var öppen, rolig, gladlynt och rent entusiastiskt vänlig. Av någon anledning minns att jag att jag också tyckte att han var betydligt kortare än jag hade föreställt mig honom. Det fanns hur som helst ingenting i hans person som ens antydde att han var nära att få ett psykbryt med kriminella konsekvenser. Men på scenen släppte han, och de andra i bandet, inte bara fram utan också förstärkte den konfliktfyllda intensitet som var premissen för bandets musik. Bandet stod jämlikt på rad, men den gymnastiskt energiske DeLorenzo i mitten och ständigt beredd på att haka på Ganos och Ritchies infall. Lyckligtvis finns ett dokument från den samma turné, ”No, Let’s Start Over”, inspelad på The Lyceum i London, där bandet är i toppform – DVD:n är som en snabbkurs i Violent Femmes storhet.

Kubistisk blues

Även om gruppen både hade en rik palett av influenser och den tekniska skickligheten att på ett ytterst förtjänstfullt sätt omtolka dem till den utpräglat personliga musik som Brian Ritchie brukade kalla kubistisk blues, så hade trioformatet trots allt sina begränsningar. Live löste de problemet med Horns of Dilemma, en blåssektion som bestod av saxofonisterna Peter Balestrieri och Steven Mackay (den sistnämnda känd från Stooges ”Fun House”) samt multiinstrumentalisten med det fantastiska namnet Sigmund Snopek III.

Inlånade musiker gav gruppen en större rörelsefrihet även på skiva. Med tillsatser av banjo, piano, kornett, trombon, klarinett, autoharp och inte minst John Zorns altsax flyttade sig ”Hallowed Ground” obehindrat mellan appalachisk country, gospel, folkmusik och frijazz. Ingen låt är den andra lik och egentligen borde skivan falla isär av den halsbrytande stilvariationen, men den hålls samman av någon sorts inre kraft. Den morbida ”Country Death Song” följs av ”I Hear the Rain” som är en rasande sorts cowboyvisa som leder fram till ”Never Tell” som är den låt på skivan som mest påminner om debuten och vars plågor lättas av ”Jesus Walking on the Waters” syrliga gospel som lämnar plats åt den ömsinta balladen ”I Know It’s True But I’m Sorry to Say” som åtföljs av den majestätiska titellåten vars närmast förebådande tungsinne förbyts i den ironiskt lättsinniga ”Sweet Misery Blues” som pulveriseras av den vildsinta ”Black Girls” i vilken John Zorn tillåts löpa amok med saxofonen innan allting rundas av med en frejdig gospellåt, ”It’s Gonna Rain”. Må vara att debutplattan oftare utnämns till Violent Femmes stora klassiker – för mig är det ”Hallowed Ground” som är deras magnum opus.

Dock hamnade den i moralparoxysmernas skottglugg som oftast är förbehållen hårdrockare och rappare när skallen gått ur led på någon labil yngling. I en intervju för Three Monkeys Online berättade Brian Ritchie att: ”Tydligen låg ‘Hallowed Ground’ på skivtallriken hemma hos någon massmördare eller självmördare vid tiden för brottet. Jag minns inte detaljerna riktigt. Men förr var det ingen som oroade sig för några låttexters skull. Det är löjligt. Popmusiken och i synnerhet dess publik och media ligger hundra år efter i utvecklingen jämfört med bildkonsten och litteraturen. Kan du tänka dig någon klaga idag på att en bok har ett för våldsamt innehåll? Nä. Den striden har redan utkämpats och vunnits. Varför ska vi då vara tvungna att begränsa oss bara för att folk utanför bandet inte har någon fantasi? Men det har påverkat oss. Gordons mamma gillar inte vissa av våra låtar och det har hämmat hans kreativitet.”

Man kan undra vad de amerikanska sedlighetsivrarna skulle säga om de studerade sin egen inhemska musikhistoria. Hur många av de gamla folkliga balladerna är inte fullständigt nerkletade med blodet från alla möjliga fiktiva stackare som bragts om livet på de mest utstuderade och avskyvärda sätt? Det är den traditionen som Gordon Ganos låtar utgår ifrån, och det är ur det perspektivet de bör betraktas. Han står för övrigt mycket närmare den sortens muntligt traderade sångberättelser än många andra som fäktar med armarna och nästan går upp i falsett för att bedyra sin ”autenticitet”. Varför nämndes inte ”Hallowed Ground” oftare när helskäggen växte sig längre och flanellskjortorna blev allt rutigare under det nittiotal när americanan började ses som en egen låt vara amorf genre? Hur många nyinspelade skivor fångar andan i Harry Smiths ”old, weird America” lika bra som ”Hallowed Ground”?

Men även om Violent Femmes på sina håll inte har fått det erkännande de förtjänar, lyckades de ändå att hela tiden förnya sin anhängarskara och rentav få den att växa. ”Vi har inte ändrats så mycket men tiden har kommit ikapp oss. Vi var tjugo eller trettio år före vår tid så vi passar bättre in i tiden nu än vad vi gjorde när vår första platta kom”, fastslog Brian Ritchie för Three Monkeys Online men uppgav också till Nothing But Hope and Passion att ”vi gjorde musiken för att den skulle vara tidlös. När vi gjorde första plattan undvek vi helt avsiktligt alla produktionsverktyg som skulle ha fått skivan att i efterhand låta föråldrad. Vi ville att den skulle låta som att den hade kunnat ha spelats in på femtio-, sextio-, åttiotalet eller någon gång i framtiden. Nu är framtiden här och folk gillar fortfarande plattan, så strategin måste ha funkat.”

Dessvärre sålde Violent Femmes ut tidlösheten i samma ögonblick som de blandade in Talking Heads gitarrist och klaviaturspelare Jerry Harrison. Det såg kanske bra ut på papperet att använda honom som producent på ”The Blind Leading the Naked”, men istället för att berika Violent Femmes musik lyckades han effektivt kväva skivan med ett sound som är så typiskt 1986 att den idag inte går att lyssna på med någon större behållning. Kanske var Harrison omdömesskadad av Talking Heads egen ”Little Creatures” som visserligen var en kommersiell framgång men också ett artistiskt magplask. Hans försök att förvandla Violent Femmes till någon sorts popband skämde ut dem – allra värst är övergreppet på T. Rex’ ”Children of the Revolution”, som dränkt i syntar är lika kall som en bricka med steriliserade kirurginstrument. Den hade inte kunnat låta värre ens om Harrison hade förstört den på rent jävelskap.

Dubbel upplösning

Men även om Jerry Harrison var huvudansvarig för förödelsen så låg en del av skulden faktiskt hos Violent Femmes själva. Bortsett från ”I Held Her in My Arms” och kanske någon enstaka låt till är Gordon Ganos låtar fadda och texterna slappa och oengagerade. Samma intryck gjorde bandet när jag såg dem för andra gången i Stockholm kring den här tiden. Gano verkade uttråkad och tillbringade flera av instrumentalpartierna lutad mot en scenstolpe.

Inte långt därefter upplöstes bandet. Man kan spekulera i orsakerna. Personligen tror jag att de insåg att de hade hamnat helt snett, även om Brian Ritchie har hävdat att det egentligen var för att Gordon Ganos dåvarande flickvän ville att han skulle lämna bandet och istället starta ett nytt ”gospelpunkband” med henne, The Mercy Seat. Brian Ritchie själv gjorde ett par skivor i eget namn, medan Victor DeLorenzo hoppade in lite här och var där hans trumslagartjänster behövdes.

Där kunde historien ha tagit slut om det inte var så att Gano kände sig ångerköpt när The Mercy Seat kom av sig efter bara en, och dessutom rätt dålig, skiva. ”Han ville tillbaka till Femmes”, konstaterade Ritchie. ”Victor och jag var nöjda med det vi höll på med på vårt håll men vi kände samtidigt att Femmes var en oavslutad affär och att vi fortfarande hade kapacitet att göra bra musik.”

Det hade de. Under tiden de hade varit ifrån varandra hade de samlat tillräckligt med kraft för att göra en ny platta. Bäst av allt var att de demonstrativt tog avstånd från Harrison-katastrofen när de gav sin fjärde platta titeln ”3”. Den har ett mycket ledigare sound och Ganos låtar har en avsevärt starkare lyster än på föregångaren, både till text och musik. Den nerviga ”Just Like My Father” kunde ha varit med på någon av deras två första skivor, ”Dating Day” och ”Telephone Book” är två bitar tvetydigt uppsluppen neurosgospel som balanseras mot den oroliga ”See My Ships”. Ännu mer gripande var den kolsvarta ”Nothing Worth Living for” som måste få mellangärdet att knyta sig på varje empatisk människa. Tyvärr tycktes den omdömeslösa föregångaren ha åstadkommit en irreparabel skada på Violent Femmes trovärdighet. Recensionerna av ”3” var fickljumma och Allmusics Chris Woodstra drog sig inte för att avfärda den som slentrianmässig och kraftlös. Fast det känns som att denna surmulna missunnsamhet inte har så mycket med ”3” att göra som med en långsint besvikelse över fiaskot med ”The Blind Leading the Naked”. ”3” var den verkliga uppföljaren till ”Hallowed Ground” och är en liten guldklimp som bara väntar på att bli upptäckt och omvärderad.

Violent Femmes tog en väldigt stor risk när de kallade in Michael Beinhorn som producent till nästa platta. Han hade tidigare jobbat med Red Hot Chili Peppers och nog fanns det en risk för att han skulle förvandla ”Why Do Birds Sing?” till en ”The Blind Leading the Naked, Part 2”. Så illa blev det lyckligtvis inte. Här och där fungerar det tyngre soundet till och med riktigt bra, som i ”Make Money Tonight” som kanske eller kanske inte är Gordon Ganos självbiografiska uppgörelse med och hämnd på mobbarna i skolkorridoren och gympasalens omklädningsrum. Det finns fler bra låtar på albumet men också ett par riktiga stinkare. ”Life Is a Scream” hade inte ens Beastie Boys velat ertappas med, medan halvhiten ”American Music” är lättköpt strunt. ”Out My Window” hade varit bättre om den inte bara var en omskrivning av ”Kiss Off” från första plattan, och med tanke på vilken bedrövlig bottenskrapstext ”Girl Trouble” har kan man misstänka att Ganos kreativitet befann sig i niptid igen. Och den där krystade covern på Culture Clubs charterreggae ”Do You Really Want to Hurt Me”, sen…

”Why Do Birds Sing?” kom ut 1991 och ett par år senare lämnade Victor DeLorenzo gruppen. Eller om han blev fockad. Eller om det, som han sade vid ett tillfälle, var en kombination av bägge. I tidningen Modern Drummer såg han drygt tio år senare tillbaka på avhoppet: ”Vi var alla lite frustrerade, inte bara över varandra utan också över vårt skivbolag, och i vilken riktning vi tre var för sig ville att bandet skulle gå i. Jag kände att det bästa jag kunde göra antagligen var att lämna bandet.”

Det enda vettiga hade varit om Gano och Ritchie därmed hade accepterat faktum och förklarat Violent Femmes upplösta, men istället fattade de det ödesdigra beslutet att ersätta DeLorenzo – som var en oerhört viktig del för bandets sound och identitet – med en annan trummis. Stångjärnshammaren Guy Hoffman förvandlade omedelbart ett av epokens allra fyndigaste band till ett hart när outhärdligt collegerockband som jag inte ens orkar fara ut i smädelser över. Jag önskar bara att de hade gått från att vara Violent Femmes till Silent Femmes…

Det absolut smidigaste sättet att upptäcka Violent Femmes om man inte redan har gjort det är att skaffa den 5CD-box där Rhino samlat alla skivor som originalsättningen gjorde. Alla är inte lika förtjusta i ”Original Album Series” enkla utförande, men jag gillar det. För det första låter skivorna bra då det verkar som att man använt sig av gamla icke sönderremastrade varianter, och dels är de platta, anspråkslösa pappomslagen trevliga att hålla i. Dessutom går den att få tag på ny för under hundringen om man tittar på rätt ställe. Enda nackdelen är att singeln med ”Gimme the Car” inte är med, men den har i gengäld återutgivits på samtliga av de best of-liknande samlingar som släppts med gruppen genom åren.

Och apropå ”Gimme the Car” – om farsan överlevde och fick tillbaka bilen, eller om polisen hittade en oidentifierbar kropp och det någonstans i Michigans skogar står en rostande skrotbil med skelettet efter en ung kvinna i kofferten överlämnar jag till er fantasi…