tisdag, augusti 11

RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

av Peter Sjöblom

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter publicerade i ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. 2015 samlades allting han skrev för tidningen Sonic i en diger bokvolym av Sonic/Telegram. Nedanstående publicerades första gången som en recension av den boken 7 augusti 2015 i Tidningen Kulturen. Enstaka förlegade formuleringar i originaltexten har ändrats.

Mats Olsson må vara den svenska rockjournalistikens fader, men det var Lennart Persson som fullkomnade dess form när han tog den raka vägen in i musikens blödande hjärta. Alla vi som någon gång skriver om någonting som befinner sig inom samma område som det han täckte in står i relation till honom. Tacksamhetsskuld rentav. Vare sig vi vill det eller inte. Vare sig vi är medvetna om det eller inte.

Ändå var Lennart Persson inte musikjournalist, inte i den vanliga meningen. Och detta är egentligen ingen recension. Inte så mycket som det är en hyllning som försöker undvika omvägarna över intellektets avmätta klentrogenhet. Jag kan inte göra på något annat sätt än att med hjärtat förhålla mig till Lennart Persson. Eller kort och gott Lennart, för även om jag aldrig träffade honom – de gånger jag besökte hans skivaffär i Malmö var han inte där – så känns det som att jag kände honom. Hans tilltal i texterna var så personligt och direkt och som läsare kom man honom så nära att det känns helt okej att kalla honom vid förnamn. Han var – Lennart.

Från början trodde han att han skulle bli lärare. Han gick till och med på lärarhögskolan men, som han själv förklarade en gång, gav upp de planerna i samma ögonblick som han klev in där. Hade han trots allt blivit skollärare skulle han förmodligen ha blivit en fenomenal sådan – få har kunnat entusiasmera till kunskap som han. Denna förmåga genomsyrade hela hans värv. Både som föreståndare – tillsammans med Peter Thulin – för skivaffären Musik & Konst och som skrivande musikälskare.

Hans första texter publicerades i Arbetet i början av sjuttiotalet men det dröjde inte länge förrän dagspressen inte räckte till. Lennart startade det idag legendariska fanzinet Larm. Som fanzine (en hemmagjord tidning, av fans, för fans) var den tidigt ute – Larm brädade till och med den mytomspunna brittiska Sniffin’ Glue vars första nummer inte skulle komma ut förrän flera månader senare under sommaren 1976. När arbetsbördan växte Lennart över huvudet hoppade han av Larm och drog istället igång den, diplomatiskt uttryckt, oregelbundet utkommande Feber. Som senare naturligtvis lämnade över namnet till den musiksajt som han drev tillsammans med Mats Olsson, Jan Gradvall och Andres Lokko.

Men för många är Lennart mest förknippad med tidningarna Pop och Sonic. För mig var han den enda anledningen till att jag överhuvudtaget läste strödda nummer. Jag tyckte aldrig särskilt mycket om någon av dem. Det låg något slags tung, fuktig dävenhet av Henrik Schyffert över dem. Jag uppfattade någon sorts diffus ängslan som rastlöst irrade mellan sidorna i bägge tidningarna och som man till varje pris försökte dölja bakom en Stockholmsbelåten självgodhet, bäst personifierad av Andres Lokko. När jag läste artiklarna och recensionerna skymdes alltid texten av uppblåsta egon som allra helst ville sitta och spänna sig i det skitstora skyltfönstret på det hippaste caféet i rättaste stadsdelen. Förutom när jag läste vad Lennart hade skrivit. Hans bidrag till Pop och Sonic var motvikten till den flåsiga självupptagenhet som gjorde dem så till största delen olidliga. Han saknade all sådan självförhävelse, trots att han var den som hade flest och störst skäl att vara nöjd med sig själv.

Hans ämneskunskaper tycktes vara outtömliga men han koketterade aldrig med dem som om de vore ett svindyrt märkesplagg. Han använde dem som ett medel för att kärleken till och passionen för musiken skulle kunna flöda fritt genom hans förmodligen tusentals publicerade texter. Just denna passion var det som de flesta slogs och inspirerades av. Den rika mängd hyllningstexter och minnesrunor som följde i tidningar och på nätet när Lennart dog 2009 är om något ett kvitto på detta.

Ingen förutsåg hans bortgång. Han var bara 58 år, men levercancerns förlopp var explosivt. Mellan diagnos och nådlöst faktum gick det inte lång tid. Inte lång tid alls. Plötsligheten gjorde bortgången ännu svårare att hantera och den utlöste vad som närmast kan kallas landssorg hos kollegor, musiker och läsare. Knattret från Lennarts tangentbord tystnade så tvärt och lämnade efter sig ett eko som fortfarande växer. Som blir allt ihåligare. Saknaden efter honom är fortfarande enorm, och den kommer inte att bli mindre. ”Tyvärr innebär epitetet ‘bäst’ inte lika mycket som det gjorde för en vecka sedan”, skrev en bloggare insiktsfullt om tomrummet som Lennart lämnade efter sig. För den som är bäst nu, vem det nu än är, är oerhört långt från Lennarts nivå av bäst.

Han stod undantagslöst till musikens förfogande. Och han var alltid öppen för nya intryck, hade öron för genrer som till synes stod långt från den musik han helst skrev om. Han gillade inte allt men han gav det en chans. För man vet ju aldrig. Det bästa man någonsin hört kan dölja sig var som helst. Särskilt där man inte tänker på att leta.

Men han var i sitt esse när han skrev om soul, country, blues och gammal rock’n’roll. Han stod inte ut med det förljugna och förkonstlade, och avskydde hur musiken förytligades av branschens kortsiktighet framåt och ointresse bakåt. Han sökte efter det genuina, oavsett om det fanns i den där enda singeln som någon för alla andra bortglömd soulsångare från den amerikanska södern gjorde i början av sextiotalet, eller i The Cramps kärleksfullt vanställda rockabillyskrammel. Han lät sig villigt slungas handlöst in i musikens kärna. Det var där han fann berättelserna.

Var Lennart någonting var det just en berättare. Och samma sak som han skrev om countrysångaren Billy Joe Shaver kan man säga om Lennart själv: ”Han är som allra, allra bäst när han stirrar kärleken och hatet och de mänskliga känsloyttringarna däremellan rakt i ögonen.” Han sökte människorna bakom musiken och han hade ett utpräglat intresse för dem som snavade sig genom livet. För dem som inte passade in och skavde sig fram på tvären i tillvaron. Naturligtvis älskade han Hasil Adkins.

Hasil Adkins. En av rockhistoriens största särlingar som från femtiotalet och framåt helt utan några andra musiker till hjälp i sitt fallfärdiga skjul på gården spelade in bisarra, kantrande låtar om kycklingar och dejter med bloddrypande knorr. Få har förkroppsligat rock’n’roll-musiken i sin djupaste och riktigaste mening så naket och oinställsamt som Hasil Adkins. Av den enkla anledningen att han inte begrep bättre. Men Lennart förstod och han återkom gärna till Adkins. Ibland nästan som en besvärjelse, som för att med Adkins märkligt uppbyggliga galenskap hålla sinnet fritt från den andra, destruktiva, galenskapen som så lätt förgiftar hela livet om man inte hela tiden står på pass.

I Lennarts värld kunde bra musik aldrig bli passé; 1935 och 2005 var samma sak, de var båda här och nu för de tidlösa, grundläggande känslorna. Och bra musik är den som berättar något om människan. Just därför blir ”Lennart-musiken” bara viktigare och viktigare med tiden, när människan i all sin suveränitet och ynkedom, i all hjärtevärmande godhet och låga fulhet, kläms sönder av såpigt kommersiella föresatser, massproducerade ideal utan mening och trånga, sinnesförvirrade idéer om skillnaderna mellan ”vi” och ”dom”. Musik som påminner oss om likheterna. Att vi alla – män som kvinnor, svarta som vita, religiösa som ateister – är fantastiska och usla om vartannat och ibland till och med på en och samma gång. Musik som påminner oss om att vi är människor och vad det innebär att vara det. En uppenbart otidsenlig hållning men det är min fasta övertygelse att om man förnekar den gör man våld på livets essens. Det är omöjligt att inte tro på en sådan essens när man lyssnar på den musik Lennart skrev om. Lika omöjligt när man läser det han skrev.

En av Lennart sista artiklar handlade om New Orleans-pianisten James Booker. Booker balanserade på – och föll ibland ner på fel sida om – gränsen mellan blixtrande genialitet och fullskalig sinnessjukdom. Han dog blott 43 år gammal. En historia som oundvikligen väckte Lennarts ömhet och intresse. I inledningen till artikeln sammanfattar han, kanske utan att egentligen tänka på det, hela sitt credo:

”Ibland blir jag bara så trött på ny musik. Allt är numera så konceptuellt och välformulerat, så välplanerat och uttänkt. Så gnistrande elegant och så omöjligt heltäckande. Alla musikmakare är numera så oerhört duktiga, men också lite rätlinjiga och osexiga i den duktigheten. Till och med ”de galna infallen” känns noggrant planerade och välförankrade i helheten. Och jag kommer på mig med att längta efter grus och utspillt vin, övermod och missförstånd, fumlighet och riktig smärta, någon som ramlar av pianostolen och slår ut några framtänder på fotpedalen. Jag hoppas att någon ska göra bort sig eller spela fel, jag vill ha musik som vinglar fram precis intill stupet. Men räddas av en musikalitet somingen fylla eller lurande sinnessjukdom kan ta kål på.

Det handlar inte om galenskapen i sig, den är bara sorglig. Jag längtar efter originalen, de med musikaliska hjärnor det inte går att se rakt igenom. Någon som plötsligt spelar så att tiden står still, utan att det är planerat i förväg.”

Det är märkligt att läsa det där för han formulerar på pricken det jag själv tycker, och tycker allt mer. Men han gjorde ofta det. Sade vad jag kände. Fast ibland utifrån någonting jag själv bara inte kunde och ännu inte kan begripa storheten i. Han såg djup och innebörd i sådant som jag enbart tycker är mördande trist. Som Lucinda Williams. Eller i sådant som syns mig som enbart yta och tomma åtbörder. Som Jon Spencer Blues Explosion. Kanske därför som jag tycker att artikeln om de sistnämnda är den svagaste och mest forcerade i den här över 700 sidor tjocka och kompletta sammanställningen av de texter Lennart skrev för Sonic.

Annars är det just i artiklarna som han kom bäst till sin rätt. När han fick utrymme för de breda perspektiven. När han kunde göra berättelsen tredimensionell så att läsaren också kunde kliva in i den. (Läs särskilt den fantastiska intervjun med Tom Waits!) Jag vet inte om allt han berättade var sant. Kanske hittade han på vissa saker i den poetiska frihetens och dramaturgins namn. Eller så var precis allting sant. Det var hur som helst alltid känslomässigt sant.

Lennart beundrade den amerikanske författaren Nick Tosches. Tosches har bland annat skrivit en av de bästa, utan tvekan mest uppslukande, böckerna jag har läst om musik – ”Hellfire” om Jerry Lee Lewis (utigven på svenska som ”Skärseld”). Det är en bok som viktlöst rör sig mellan faktumens hållpunkter och sinnets drömmande men samtidigt hårdkokta poesi. Tosches och Lennart är olika som stilister, men hos dem båda smälter själva berättardriften, innehållet och formen samman till en helhetsupplevelse för läsaren.

Lennart skrev om musik men egentligen skrev han om livet för det är samma sak. Han får det värdefulla att framträda i skarp relief och mustiga färger mot vardagens gråa bakgrund.

Det är gospel i artikelform.

Naturligtvis skrev han också om sig själv. Något annat är inte möjligt om man vill skriva om livet på ett övertygande sätt. Men det måste upprepas: Han gjorde det aldrig för att förhäva sig själv. Aldrig med det egosyftande tonfall som gör många andra skribenter outhärdliga. Alla de där som tror att de skriver om kärnan men som inte gör det. Lennart skrev sig ända in till livets innersta nerv och fångade allt det där ogripbara som vi behöver konsten till för att alls ha en chans att förstå. Han skulle förmodligen själv eftertryckligt avvisat ett sådant epitet, men för mig var Lennart Persson en konstnär. En mycket stor konstnär

Man kan visserligen tycka att hans överflöd av sexreferenser emellanåt känns pliktskyldiga. Som om det ingick i hans självbild som skribent att alltid vara tvungen ta upp ämnet. Och om man plöjer alla de 700 sidorna – som jag gjorde på bara ett par dagar av den enkla anledningen att jag inte kunde sluta – urskiljer man väldigt snart vilka som var hans favoritglosor. Det finns många ”slirig”, ”grisig”, ”stålkantad” och ”blödande” i olika varianter. Och han gör sig till och med skyldig till ett par anglicismer där det vederstyggliga ”rollmodell” är den allra fulaste. (Det heter ”förebild” och det finns ingen anledning att ändra på det.) Ibland återanvänder han hela passusar från äldre egna texter. För återknytandets skull, av ouppmärksamhet eller av trytande inspiration? Men i ärlighetens namn är detta väl något som alla mångåriga skribenter gör vid något tillfälle. Skillnaden är att Lennart lättare kom undan med dem då resten var så ofattbart bra – oerhört mycket oftare än jag snavar på olyckliga ordval dröjer jag kvar i meningarna, läser om dem, tänjer ut dem i medvetandet för att jag inte vill släppa taget om dem. Jag vill bli stanna i dem och omslutas av dem och suga upp varenda uns av mening och sanning de innehåller.

Det slutar abrupt, med en hyllning till Owe Thörnqvist. Registret sist i boken kommer som en käftsmäll. Och jag känner samma sak nu som när nyheten om Lennarts död briserade den där majdagen för flera år sedan och skickade tryckvågor genom hela Musiksverige. Jag blir olustigt tom inuti. Jag får en klump i halsen som är så svår att svälja ner.

Jag ville ju att boken skulle fortsätta i all evighet. Därför börjar jag genast att läsa om de gamla böckerna med texter från Feber-sajten. Jag vill inte lämna världen han berättar om. Jag vill att historierna aldrig ska sina. Att musiken aldrig ska tystna. Jag plockar fram skivorna han skriver om. Lyssnar på låtarna som han har fått mig att förstå, som berättar allting jag behöver veta. Letar upp artister som jag missat tidigare. Tänker på hur det han skrev om Sydsvenskans politiske skribent Lars Åberg till perfektion beskriver det jag tycker om Lennart Persson själv. Att han skriver så bra att man själv funderar på att sluta. Men att man sedan bestämmer sig för att fortsätta göra det, bara lite bättre. För att han är en sann inspiratör.

Oavsett hur många gånger jag läser dem så sveper texterna alltid med en bestämd rörelse bort allt onödigt. De rycker bort allt påhängt, grällt krimskrams. Avvärjer alla tomma gester genom att koppla ett hårt grepp bakom tramsets rygg. De liksom skärper min blick mot vardagen och livet. Ger tröst och tillit i en vilsekommen värld som mer än något annat saknar just precis det, tröst och tillit.

I den intervju som också är förordet till boken ”Feber 2: Sånger om kärlek” berättade Lennart att han en gång i tiden hade fått en stenkaka av en mycket vänlig man. Det ligger i var och ens intresse att – genom att lyssna på låten – ta reda på varför det är väsentligt att stenkakan var Blind Willie Johnsons blues- och blodisande ”Dark Was the Night, Cold Was the Ground” från 1927. ”Den”, förklarade Lennart, ”tar jag fram och vänder ett par gånger i händerna när jag behöver förnya min ödmjukhet och mitt perspektiv på livet.”

Skyll mig för att vara patetisk och pretentiös om ni vill men det är precis samma sak jag känner med ”Samlade texter, Musiktidningen Sonic”. Och varför inte? Lennart Perssons texter är lika mycket musik som det som de handlar om. Därför är ”Samlade texter, Musiktidningen Sonic” den bästa skiva jag har läst.