lördag, september 19

OPERAHUSET MED RICKARD SÖDERBERG

av Linda Bönström (Foto: Christian Andersson)

Sveriges Radio P2 drog igång sin nya programserie Operahuset den 16 april 2016 där programledaren Rickard Söderberg tillsammans med gäster utforskade kärleken till opera. I Mono kan du nu läsa Linda Bönströms intervju med honom.

När du debuterade på Drottningholmsteatern 2005 var det tillsammans med bland andra Anne Sofie von Otter, känns det extra speciellt att få dela premiären av Operahuset med henne?

Anne Sofie är en legend i operakretsar, och en av Sveriges mest framgångsrika operasångare någonsin, tillsammans med en handfull namnkunniga sångare from the past. Och vi kommer dessutom väldigt bra överens och har roligt ihop både när vi musicerar och utanför scen, så det kändes helt rätt att dela premiären av Operahuset med henne.

Hur kom idén om den här programserien till?

– P2 ville ha ett nytt operaprogram, och jag fick fria händer att göra ett koncept och en pilot – och de nappade på idén. Sedan har vi tillsammans utvecklat programmet till det det är idag. Jag vill skapa känslan av att man sitter hemma i mitt vardagsrum och lyssnar på opera tillsammans med mej… och då pratar vi under ariorna, byter om vi inte gillar det och hissar och dissar skamlöst tolkningarna…

Hur stort inflytande har du haft med att välja ut gäster?

– Hehe, jag har allt inflytande över det!

Du har sagt att: ”Operan är en av de häftigaste upplevelserna man kan ha. Jag bryr mig inte om alla normer som förknippas med den, kom i skitiga kläder, sitt med din mobil om du vill, bara du upplever magin”. Ditt mål med att förmedla magin med opera, finns det fortfarande en inställning om att opera är för överklassens äldre människor? Finns en uppfattning om att opera är så sofistikerat och svårt att det inte är för ”vanligt folk”?

– Det kan vara mina fördomar, men jag tror också att det kan finnas rester av en sådan förutfattad mening. Och ett av mina främsta mål är att vara en tröskelsänkare för denna knepiga, men alldeles, alldeles underbara konstform. Man behöver inte vara klädd på ett visst sätt för att gå på opera. Det finns inga särskilda uppförandekoder, förutom de som gäller i allt annat normalt samröre med människor. Typ. Ha gärna kläder på dej. Och var snäll. Men mer än så tycker jag inte man behöver för att gå på opera. Man behöver inte heller ha en massa särskilda förkunskaper för att lyssna på opera – annat än öppna öron, öppna ögon och ett öppet hjärta. Sen gör musiken och teatern resten.

Jag tänker att tyvärr får nog många en trist bild tidigt i livet. Är vi dåliga på att introducera barn för olika sorters kultur, att väcka ett intresse?

– Under min uppväxt upplevde jag att tillgången till kultur var långt mycket större än vad den är idag. Vi hade bland annat musik som grundämne i skolan, teatrar som besökte oss och som vi fick besöka och kulturskola (kommunal musikskola) för alla som ville. Nu kanske jag är lite gammalmodig, men när det ex handlar om musik tycker jag det är helt galet att fokus har blivit så mycket på snabb fame, image och produktion – också när kidsen pratar om en musikkarriär, istället för den underbara förkovran, upplysning och inspiration som konst och musik kan vara.

Du har dels själv haft stora framgångar på teve men också visat upp opera för en större publik, skulle det vara intressant att göra Operahuset också för teve?

– Ah, det vore en dröm!

Du har skrivit många debattartiklar så som ”Opera-sexism” och ”Män som snor äran”, har det hänt några förbättringar under de senare åren?

– Operavärlden är en starkt hierarkisk, patriarkal värld, och även om medvetenheten om detta möjligen långsamt börjar öka så tar det lång tid att vända skutan till en helt jämställd operavärld.

På senare år har jag sett hur kulturpolitiken styrt in på att utnyttja exempelvis crowdfunding och andra sätt som gör att man från politiskt håll distanserar sig från ansvaret att alla ska kunna delta. Är det en del av samhällsklimatet att kultur måste ”betala för sig själv” för att ses som bra kultur?

– Det klart att det kommer finnas kommersiell kultur, indiekultur och andra sätt att utveckla våra olika konstformer. Men i samma ögonblick som politiken börjar förlita sej på dessa finansieringslösningar, istället för att ta ansvar själva, har de tappat all trovärdighet.

Jag pratar ofta med arrangörer av större kulturengagemang som nu för tiden dessutom börjat att inkludera alltfler familjeaktiviteter om de får stöd på något sätt från exempelvis kommun, Kulturdepartementet, Kulturrådet och andra politiska instanser, men nästan uteslutande är svaret nej. Åker man snålskjuts på framgångar från entreprenörer och är vi kulturarbetare alldeles för dåliga på att kräva ersättning?

– Jag vet ingen annan yrkesgrupp som arbetar så hårt för så liten betalning som kulturarbetare. Och de har också en hopplös förhandlingsposition. Många drivs av ett kall, som gör att de vill möta sin publik och framföra sina verk och därför kanske är rädda att förlora möjligheten om de står på sej i ekonomiska anspråk. Kulturen kan inte heller strejka, för de negativa verkningarna av dess frånvaro syns inte på ett dygn, eller kanske ens ett halvår. De syns först när en ny kulturlös generation växer fram.

– Kulturens entreprenörer är otroligt viktiga, exempelvis i arrangörsledet, för det är de som sen kommer skapa arbetsmöjlighet för konstnärerna. Med det sagt så behöver kulturvärlden också förhålla sej till hur verkligheten ser ut, och möjligen arbeta lite mer på att bli lite bättre näringsidkare, om de till exempel väljer att arbeta i enskild firma…

Kan tillägga att i flera år har jag förhört mig om kulturministern eller någon representant från Kulturdepartementet kommer att närvara vid någon av de kulturengagemang som drar tusentals besökare och alltid fått ett nej. Är det viktigt att politiker engagerar sig mer konkret?

– Det är otroligt viktigt att politiker är engagerade i vår samtids kultur. Både som en symbolisk närvaro, men framför allt för att ha fingrarna på samhällets puls – och ingenstans känns den starkare än i kulturella kretsar.

Du har arbetat över hela världen och i alla möjliga former, och nu när det är dags för radio hur känns det?

– Jag älskar radio. Det stimulerar mina sinnen att själv producera inre bilder till det jag hör… och jag älskar att kunna vara en del av samtalet i mina lurar samtidigt som jag tar en promenad eller ligger i badet. Och ingen kommunikationsform gör det lika bra som radio.