lördag, september 19

MUSIKENS DJÄVULSKA MAKT

av Benny Holmberg (Foto: Benny Holmberg)

Musiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och vildast i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i strängars och membrans ljuva ljudande och också i sin inre gåta, detta inte bara i god mening då musikens förföriska och näst intill djävulska makt ofta har skildrats.

Musikens makt

Musikens turer i våra hjärnor har mycket med minnet att göra och är baserat på dess strukturer. Det gåtfulla är att musiken lever ett eget inre liv i våra hjärnvindlingar även utan tillgång till ”ljud”. Ludwig van Beethovens skapande som döv är ju ett excellent exempel på detta där några av de mest uppskattade musikstycken som skapats i historien åstadkommits utifrån hans ”döva” inre musikcenter.

Man kan tänka sig att gjorda erfarenheter, känslomönster och till exempel sorg, glädje eller andra referenser ur känsloskalan hänger sig fast och klibbar och skapar ärrbildningar för evig tid vid de tonala åkningarna, ljud- och tonkombinationerna, ljudklangerna och övergångarna i vissa musikstycken vi hört vid specifika tillfällen och binder sig vid dem och på detta sätt framkallar material ur minnet vid återhörandet av musikstycket. När sådana minnesbildningar sker har flera hjärnsystem samkört och bildat kedja av minnen skapade av ett konglomerat av varseblivningar som gjorts tidigare i vårt liv och detta är den mekanism i vår hjärna som vi kan kalla minnesstrukturfenomenet.

Musikcentrum i hjärnan

Oliver Sachs professor i neurologi och psykiatri vid Columbia University Medical Center säger i ett resonemang i boken ”Den enarmade pianisten(Brombergs, 2009) att flera forskare anser att vår musikaliska förmåga – åtminstone en del av den – har uppstått genom att vi utnyttjar, rekryterar eller absorberar hjärnsystem som redan utvecklats för andra syften i vår hjärna. Det finns alltså enligt detta resonemang inget ”musikcentrum’ i hjärnan utan ”förhållandet till musik är knutet till aktiveringen av ett dussintal utspridda nätverk runtom i  hjärnan”.

Existensen av ett specifikt musikcentrum i vår hjärna är alltså något som många försökt förklara och analysera eller också ifrågasätta som Oliver Sachs. Teorier om vad det är som fängslar så till den grad i att höra ett musikstycke har också ställts upp i historien. Att minnet hängs upp på musik är känt och konstaterat och också rent vanskligt ibland då det kan framkalla de mest oväntade och till och med oönskade reaktioner även om detta bara låter sig göras inom vissa gränser. Det vanligaste är ju att musik framkallar angenäma lustar och positiva minnen eller ganska behagliga melankoliska känslor och även sorg. Musiken har bland sina element, rytmen som ett av de centrala inslagen. Rytmen finns också i målandet, i den skrivna texten, i talet och dansandet etc. Men rytmens möjligheter i musiken är gränslösa. Varje kultur har dessutom, mer eller mindre sitt sätt att indela denna rytm och detta har man utarbetat sedan tider tillbaka. Och dessa kulturella egenheter och arter av rytmernas indelning och uppdelning i skilda kulturer är också baserade på och placerade i minnet.

Musikskapandet är konsten i det hela. Och här behöver vi hjälp. I den grekisk-romersk mytologin omnämns muserna på flera ställen där de är tre i Delfi och sju på Lesbos men hos Hesiodos presenteras de som de nio döttrarna till minnets gudinna, titanen Mnemosyne och guden Zeus. Det är spännande att just minnesgudinnan Mnemosyne framställs som modern till de nio muserna. Detta därför att minnet har stor betydelse för upplevelsen av musik. Och om muserna vet vi att de ofta omskrevs som källnymfer vilka man uppsökte för att få inspiration och att där fanns musikens musa Euterpe som också såg till flöjtspelandet. När Euterpe tog hand om musiken skulle säkert också pianospelandet ha ingått i detta även om hon räknades specifikt som flöjtspelarnas musa och pianot är ett betydligt senare fenomen…

Om man sjunger i duschen är det väl en oförarglig njutning för privat bruk och man önskar nödvändigtvis inte åhörare. Men om man inte sjunger och musiken ändå flödar i hörselorganet undrar man hur högt grannen tänker skruva upp innan han inser att man ämnar lämna in klagomål till hyresvärden. När man då går in i till sin granne och han står lika frågande som gässen i dammen inför påståendet att han spelat högt inser man att något annat är å färde. Man duschar nästa dag och hör då åter musik, denna gång en underbart skön Vivaldikonsert för två cellon i g-moll. Och då ställer man sig frågor: Hur är det fatt egentligen? Är det så lyhört? Var sitter orkestern?

Man åket till jobbet nästa dag och i bilen dundrar Tjajkovskijs fjärde symfoni i f-moll i huvudet där blåsarnas påkallande inledningsfanfarer är skrämmande och betvingande. När softare slingor söker göra sig hörda tystas de ned av att inledningstemat förstärks i tungt anlagda stråkar och slingor och man ryggar ty även om symfonin slutar i fest och gamman blir den skrämmande i sin autenticitet då det känns som som om man sitter mitt i orkestern, kanske vid altfiolerna, fullständigt dränkt som man är i detta symfoniska verk. Men när det underbara musikstycket avlöses av att Thomas Ledin för femtioelfte gången upprepar sitt profana och envetna omkväde: ”…Sommaren är kort, klart man längtar bort…” blir det för mycket och man vänder hem, uppsöker läkare och ställer frågan: Har jag blivit galen?

Musikens roll

Musiken spelar en stor roll i mångas liv. Den är för de flesta en njutning och vederkvickelse och kan till och med vara effektiv som botande kraft i såväl fysiska som psykiska sjukdomstillstånd, men den kan i värsta fall också vara en plåga. Man gråter till musik, av musik och med musik. Inget är så ljuvligt som längtans tårar har någon sagt och viss musik olika för varje indvid kan framkalla nästan exstentiell längtan, bort, till, från eller vad som. Subjekt eller objekt för denna lngtan är egentligen ointressant, endast som föremål brukligt för att just undfå denna ynnest att få längta så bitterljuvt in till innersta sorg av oåtkomlighet. Musik användes inte för inte vid de flesta av våra förekommande könsloyttringar som ritualiserande gräns- och etikettuppdragare. Som vid begravningar, dödsfall eller motsaterna födslar, kärleksmöten, bröllop och dop. Och vid mer profana tillställningar som idrottsevenemang mästerskap i olika idrottssammanhang och vid politiska tillställningar. Till sist är det dock den innersta nerven av lust som musiken kommer åt på ett sätt som ingen annan konstart.