av Peter Sjöblom (Foto: Michael Winnerholt)
När Freddie Wadling togs ifrån oss 2 juni 2016 tystnade inte bara en av Sveriges bästa röster tvärt. Med honom försvann en av de underbaraste människor jag har mött. Han var en sådan varm person, generös och chosefri. Han hade en renhet, en oförställdhet, som kanske skulle ha överraskat dem som enbart var bekant med honom via den media som på ett inte sällan rovgirigt vis kapitaliserade på hans aparta framtoning.
Jag kan inte göra anspråk på att ha känt Freddie Wadling men våra vägar korsades flera gånger genom åren, i samband med konserter, i sällskap med gemensamma bekanta, ute på stan… Bara en gång gjorde jag en riktig intervju med honom, strax efter att den utmärkta skivan ”Skillingtryck och mordballader” hade givits ut. Intervjun publicerades ursprungligen i tidningen Groove 8/2000.
Ett förtydligande kan vara på sin plats. Den skiva som Freddie pratar om i intervjun och som var menad att fullborda den tänkta trilogi av coverskivor som började med ”En skiva till kaffet” och fortsatte med ”Skillingtryck och mordballader” gavs inte ut. I motsats till dessa två skivor, som i mångt och mycket gjordes på diktat av andra, bestod den av låtar som Freddie hade valt själv. Men hans dåvarande skivbolag MNW fick av någon anledning kalla fötter och skivan ligger än idag bortsorterad och ohörd i något arkiv.
* * *
Att prata med Freddie Wadling är som att gå i en labyrint där alla gångar leder någonstans. Man skymtar nya prång, nya dörrar hela tiden. Trånga passager som leder till öppna rum. När han får berätta fritt, berättar han på bredden med associationer. Det är en annan sorts Freddie Wadling än som oftast syns i media. Man fortsätter att bemöta honom som den pappgubbe man försöker göra honom till. För det är enklare att visa upp en endimensionell karikatyr i en freakshow regisserad av media, än att försöka se en människa. Som när han intervjuades i ett underhållningsprogram för några år sedan och alkoholismen som han nu håller i schack spaltades upp i fördelar och nackdelar. En plusspalt och en minusspalt – som om det fanns fördelar med alkoholism!
– Freakshow, ja, det håller jag med om. Men det gör inte mig nåt, jag har ändå förlorat min värdighet för längesen. Det som sker det får ske. Jag orkar inte bry mig längre. Man får leka deras lekar. Om man ger sig in i leken får man ju ställa upp på det.
Men varför gör du det?
– Varför inte?
För att det är nedlåtande.
– Då ser ju du den biten, och kan bedöma vad media egentligen handlar om. Man måste ställa upp på mänskor ibland. Jag vill gärna vara till lags om jag kan, och om någon visar intresse för mig så blir man lite smickrad.
Freddie skrockar till. Han tittar på mig med sorgsna, snälla ögon som sett helvetet. Jag ser den ödmjukhet hos honom som fått honom att förlåta människor som han antyder har dragit fördel av honom. En ödmjukhet som dessvärre också vetter mot dåligt självförtroende, trots att han har större skäl än de flesta att vara stolt över sitt värv.
Skivmässigt började hans karriär med punkbandet Liket Lever. Singeln ”Levande begravd” är explosiv år 2000 som den var 1979. Sedan dess har karriären vindlat sig fram via ett otal band och konstellationer. Band som Frog 2000, Koma Jesus och Straitjacket lämnade på sin höjd privatdistribuerade kassetter efter sig, medan Cortex, Blue For Two och Fläskkvartetten med ett antal skivor har en odiskutabel plats i den svenska rockhistorien. För att inte tala om den musik han givit ut i eget namn. Nu senast tolkade han ett stycke gruvlig svensk musikhistoria i form av ”Skillingtryck och mordballader”.
– Det var faktiskt inte min idé. Jag fick förslag på olika alternativ både till ”En skiva till kaffet” och den nya plattan. Det var producenten Johan Kugelbergs syster som kom på idén med skillingtryck. Jag tyckte det lät som en väldigt bra idé. Skillingtrycken är kul att lyssna på. Det är inte så kul att sjunga dom därför att det är så jädrans mycket text. Det gäller att kunna tajma in alla grejer.
Bland låtarna om dödlig kärlek, tuberkulossjuka barn och mördare finns det också sånger av nyare datum. ”Alfredsvisan” ur ”Emil i Lönneberga” och Tom Lehrers ”En irländsk ballad” måttas stilsäkert in bland det övriga materialet. Tom Lehrer var en amerikansk mattelärare som under sextiotalet roade publiken med spetsfundiga och/eller satiriska låtar som ”We All Go Together When We Go”, ”I Hold Your Hand in Mine”, ”National Brotherhood Week” och just ”The Irish Ballad”. Freddie har alltid haft ett gott öga till Lehrer och redan på åttiotalet kunde man höra honom framföra låten live med Blue For Two.
– Jag brukade göra den på engelska. Så tyckte jag att om vi ändå ska göra dom här andra texterna, då vill jag faktiskt plugga in Tom Lehrer. Jag har alltid velat göra det, och då ville dom givetvis att jag skul le göra det på svenska.
Cirkeln sluts där på nåt sätt.
– Det blir säkert fler såna där aha-grejer på nästa platta. Det blir lite covers som jag egentligen vill göra. Jag har bara en platta kvar förutom den här, sen är jag klar med kontraktet. Jag hoppas på ett nytt skivbolag.
Nästa platta avslutar också trilogin som började med ”En skiva till kaffet”, där Freddie tillsammans med Esbjörn Svenssons Trio ger sin syn på Evert Taube, Hasseåtage och andra folkkära artister. Han fick till och med en Grammis för den skivan.
– Jag lär ju inte få nån mer sån, det tror jag inte. Jag har en känsla av att den Grammis som jag fick, fick jag mer för lång och trogen tjänst. Och plattan har inte sålt speciellt bra heller.
Och ändå heter det att du har blivit folkkär.
– Verkligheten är ju helt annorlunda.
Jag är inte så förtjust i plattan, vad tycker du själv om den?
– Jo… Det var väldigt roligt att jobba med Esbjörn Svensson. Jag lärde mig nog mer på den plattan än vad jag kunde ge. Jag lärde mig till exempel att lyssna på hur man lägger upp ett arrangemang.
Lika lärorik var skivan där Freddie sjunger sånger av 1500-talskompositören John Dowland, ”Flow My Teares”, till stråkkvintetten Forge Players. Freddie medverkar bara på några låtar (liksom Bellman-tolkningarnas Peter Jöback, Mikael Samuelsson), men plattan är trots en besynnerlig produktion intressant. När någon som har mer Captain Beefheart i stämbanden än klassisk skolning sjunger den sortens sånger blottas sångernas blödande inre på ett ovanligt sätt.
– Det var Dowland-prylen som tog bort spärren från att göra andra saker. I och med att jag gjort den så tänkte jag att jag kan ju faktiskt göra sånt här som på de senaste plattorna. Jag trodde att jag var för dum för det. Man får ändra attityd lite. Det är ungefär som man byter spel på Playstation, hehe. Från ”Beat ‘Em Up” till ”Razor Kill”.
Blev du nöjd med den sett till den insats som ändå måste ha krävts att göra den?
– Ja. Jag har väldigt låga förväntningar på vad jag kan åstadkomma egentligen, bara det kommer ut är jag nöjd. Bara det inte blir sådär totalt nersuget så att säga, så är jag väldigt stolt över att jag överhuvudtaget överlever från platta till platta. Det är ungefär som en groda som hoppar mellan näckrosbladen. CD-plattorna är som näckrosblad.
Freddies fru Bella sitter bredvid och förklarar att det är mest hon som är känslig för vad som kom mer ut och som ser vad som kan förbättras. Freddie kallar henne för ”mitt självförtroende” och säger att han inte har något själv ”för fem öre”. Han berättar hur han blev mobbad i skolan, så till den milda grad att han idag inte kan fungera som en normal människa, med flera händelser förträngda för att han inte orkar med dem.
– Det har förstört hela mitt liv egentligen. Ibland är jag bara så jävla glad att jag lyckas överleva från dag till dag, att jag lyckas andas överhuvudtaget. Det känns som om man hela tiden befinner sig i en krigszon liksom.
– Ifall övriga elever vände sig mot en elev, då följde lärarna på och var emot den här lille stackarn, för det var meningen att han skulle härdas. Det skulle göra dom starkare. Istället blev dom ju knäckta. Den killen som var innan mig, han dog. Dom plågade ihjäl honom.
Freddie berättar att hans äldre släktingar till och med försökte få honom omhändertagen och inspärrad. I Kirsi Nevantis filmbetraktelse över Freddie, ”En släkting till älvorna”, berättar han att hans mormor låste in honom för att hon själv var paranoid och inte vågade släppa ut honom – ”något hemskt kunde ju hända”.
– Först stänger dom in en så att man inte får gå och leka med dom andra och sen ska man vara fullfjädrad och gå ut i det sociala livet och fungera. Jag förstår liksom inte vad dom tänker på… Vissa mänskor är så hooked up på sig själva att dom inte kan känna empati. Och jag själv var på väg att bli lite smittad av det. Befinner man sig i en sån värld… befinner man sig i vatten så blir man vatten. Nu när dom snackar så mycket om mobbing, tänk om man hade kunnat få nån sorts retroaktiv ersättning för ett förstört liv.
Du måste ha varit jävligt arg under många år.
– Ja, suckar Freddie, så fort man blev arg fick man stryk. Så fort man gjorde ett försök till att ta sig upp, så fort man försökte vara lite glad… man fick inte vara glad, man fick inte vara lessen. Man fick inte vara nånting.
Kände du dig nånsin älskad när du var barn?
– Jag försökte ju intala mig det, men ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att jag inte betydde nånting för dom. Bara en sån sak att de hade fixat en familjegrav och jag var inte med…
Jag vet inte vad jag ska säga… det är ju… ofattbart!
– Det är roligt att höra nån säga det efter så många år. Alla säger att man alltid får skylla sig själv. Men vadå, det är ju så, livet är ingen trygg lunk. Titta på världen i övrigtdärute, gatubarnen i Rumänien, eller Mellanöstern. Folk har det jävligare än vad jag har det om man säger så.
En dag tystnade Freddie. Han slutade prata någon gång i barndomen och var mutist i sju år, ända upp i tonåren när han plötsligt började spela och sjunga. Han säger att allting faktiskt började i samband med att han började ta droger.
– Det öppnade portarna. Det var ju fantastiskt! Det var nånting som jag inte nånsin trodde skulle hända. Det var som, ”Woooow! The world’s got colour!” Det kan ju vara både skrämmande och underbart på samma gång.
Var det skrämmande?
– Icke! Det som var skrämmande var att aldrig komma ur samma plats, att alltid stå på samma ställe… Allting var bättre än det som var innan.
Började du göra musik då genast?
– Ja, fast det började genom att man oftast försökte spela andras låtar fast man kom inte ihåg hur dom gick, så man gjorde egna versioner av dom. Och det är egentligen det som jag hållit på med i alla år. Göra egna versioner av andra låtar. Man kan säga att det är nån slags sampling.
Freddie skrattar sitt hesa kvitter igen. Han skrattar rätt ofta.
Punken kom och slog in möjligheternas stängda dörrar. Plötsligt blev det tillåtet att spela utan att man var ”en sån där nörd” som ”kunde spela exakta konstellationer av toner”. Effekten av Ramones var fördröjd hos Freddie, men när den väl kom ”så var det med impact”. Tillsammans med Gert Claesson, Aron Aronsson och Gerth Svensson startade han Straitjacket som utvecklades till å ena sidan Liket Lever, å andra sidan Lädernunnan.
Freddie berättar ymnigt om punktiden, och om otaliga projekt och korsbefruktningar mellan banden – och att han till och med spelade trummor i ett tjejband som hette Gustav E Död vars bästa låt hette ”Jag vill inte dammsuga mattan inne på chefens kontor”. (Hur det lät? ”Hemskt!”) Och så kom ett par andra viktiga milstolpar.
– Jag hade ett par vänner som jag brukade åka till Roskilde med. En dag dök dom upp hemma hos mig, det måste ha vart -77. ”Kom, nu sticker vi ner till Växjö och tittar på Sex Pistols.” Dom slet med mig in i bilen och vi såg spelningen. Det var en sån där grej som bara… puuuh! Det var en religiös upplevelse! Jag stod två meter från Sid Vicious. Han tittade in i ögonen på mig! Han var faktiskt en väldigt bra basist, i alla fall då.
– Industrimusik var vi också inne på ett tag. Vi träffade Genesis P-Orridge och Monte Cazzazza. Jag var på en konsert med Mark Pauline och Monte Cazzazza i en industrihamn i Köpenhamn på åttiotalet. Det var också en öppning. De hade maskiner som käkade upp varandra och en massa såna grejer och det var det bästa jag sett i hela mitt liv. Jag har haft en väldigt stark dröm om franska revolutionen i en jättelik cirkusmanege, med mycket fyrverkerier och en sån där ”Apocalypse Now”-känsla. Det kan liknas vid den där konserten.
Freddies första någorlunda stabila band var Cortex. Cortex spelade regelbundet och fick en hel del uppmärksamhet, inte minst när de debuterade med ”Spinal Injuries” 1981, en platta som förenar ett malande à la Hawkwind med melodier som kittar sig fast i minnet. En låt som ”The Freaks” är en klassiker. Man kunde hoppas att berömmet skulle ha fyllt igen några av de känslomässiga hålrum som barndomen gröpt ur, men…
– Tyvärr så gick ”mindet” över på droger så jag tänkte bara i droger. Alltings slutsumma var liksom drugs and booze. Det var det som var målet hela tiden.
– Jag gjorde misstaget att testa spikklubba [giftig hallucinogen växt] en gång när jag var lite full. Jag tog tre gånger en dödlig dos. Jag har kvar en sorts konstig ångest som jag inte blir av med och som jag är rädd för att jag får dras med hela livet. Jag hade ingen styrsel i kroppen. Jag befann mig överallt och det var fullt av folk överallt, jag befann mig i nån jävla väntsal nånstans, men det fanns ju inte en mänska där egentligen… Stora tjocka hårstrån började växa ut ur väggarna, de såg ut som hud liksom… och så rann det längs väggarna. Konstiga ansikten och gummikycklingar kom ut ur väggarna… Det var det mest fruktansvärda jag har varit med om.
– Han betedde sig som en autistisk ungdom, totalt onåbar, han var helt i en annan värld, fyller Bella i.
– Den där hungern efter frihet, fortsätter Freddie, gjorde att jag kastade mig in i drogerna mer och mer och letade efter nånting, typ…
Gud?
– Näej, det var det inte, för det vet jag vad det är, hehe. Gud har jag aldrig tvivlat på faktiskt. Jag tror det handlade mer om vägen dit i så fall, eller att försöka nå en sorts gemenskap med Gud. Fast jag är inte religiös på det sättet, men jag har en stark gudstro, det har alltid funnits där och det är ingenting som jag har ifrågasatt nånsin. Man kan se Gud – lyssna på Bach! Bach går inte att komma ifrån. Han finns där som nån sorts guds kod. En av mina absoluta favoritplattor är ”Goldbergvariationerna” med Glenn Gould, den sena inspelningen. Det är som en port som sakta öppnas. Det är som en hinna som sitter ovanpå ögat och som lyfts av.
Freddie illustrerar med handen.
Lyssnar du mycket på klassiskt?
– Ja, jag lyssnar på all musik. Ravels ”Bolero” var väl det första klassiska stycke jag hörde. Jag gillade den här upprepningen. Det tyckte jag var fantastiskt! Morsan och dom gillade inte saker som upprepades och jag älskade det!
Sina egna skivor lyssnar han däremot inte gärna på, om nu inte Bella tvingar honom för att hindra honom från att upprepa något han redan gjort.
– Annars lyssnar jag aldrig på mig själv. Jag får ju göra det hela tiden ändå! Fast det finns faktiskt en låt som jag gillar att lyssna på ibland, och det är ”Like An Egyptian” på ”Search & Enjoy”. Det var själva toppen på Blue for Two. Då var det som allra roligast. Den låten blev så jävla bra, den blev precis som man ville ha den och det händer aldrig annars!
Och du som just sa att du har dåligt självförtroende!
– Haha, ja men vadå, det är ju faktiskt inte min förtjänst att det blev bra, det var ju för att Henryk lyckades göra rätt, haha!
Henryk Lipp var Freddies sparringpartner i Blue for Two. Numer är duon sannolikt nedlagd efter fem fullängdare och ett antal singlar av digniteten ”Someone Like You”, ”Madman” och ”Into the Dawn”.
För närvarande ligger dessutom samarbetet med Fläskkvartetten på is. Han är inte med på deras senaste platta ”Love Go” som han säger låter ”som Fläskkvartetten ska låta”.
– Jag har klängt på deras nacke liksom… Dom har nog inte alltid älskat mig, det tror jag inte. Jag har varit rätt så besvärlig…
Jämte musiken har Freddie Wadling fortfarande sitt stora filmintresse i behåll, även om videosamlingen är lite mindre nu än för några år sedan. Han refererar ofta till film och diskuterar entusiastiskt undergroundregissörer som Kenneth Anger. Och det mångomvittnade skräckintresset sitter fortfarande i. Han säger att han absolut kan identifiera sig med monstren i deras utanförskap.
– Frankensteins monster har alltid varit en idol.
Då måste det ha varit en dröm som gick i uppfyllelse när du fick spela Frankenstein på Stadsteatern i Göteborg.
– Ja, fast på ett väldigt weird sätt. I barndomen trodde man att man skulle vara ett riktigt monster, hehe, så var man tvungen att spela ett! Men det var det roligaste och bästa som hänt mig i hela mitt liv. Det är första gången i livet som jag haft en månadslön under ett års tid och det var helt fantastiskt! Jag kunde köpa spel och grejer. Jag trodde inte det kunde kännas så bra att jobba, hahaha!
Freddie tackade till och med ja till en liten roll i såpan ”Vita lögner”– mest för att stilla sin inneboende nyfikenhet.
– Jag fick göra en skummis, och i och med att man alltid känner sig skum så var det inte så svårt. Jag vaktade den här Mårten i en skogsstuga nånstans och gav honom svampstuvning gjord på psykedeliska svampar.
Redan som riktigt liten, innan han blev söndermobbad, var Freddie något av en teaterapa som gillade att sjunga. Hans morfar arbetade på Lorensbergs cirkus, och lille Freddie sprang ofta omkring backstage på Karl Gerhard-revyernas tid. Han fick träffa flera av dåtidens underhållningsgiganter: Karl Gerhard själv, Zarah Leander, Git Gay, Douglas Håge. Fast favoriten blev den barnkäre Åsa-Nisse.
Senare i livet fick en annan scenartist en speciell betydelse för Freddie.
– När jag mådde lite dåligt brukade jag gå och titta på Carl-Einar Häckner för att han ställde sig ensam på en scen och vågade öppna sig på ett sätt som jag inte kunde göra. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna göra det där! Så jag studerade Carl-Einar ganska noga. Han hade den där punkgrejen som jag kände själv, en vilja som kunde förgrena sig till en massa olika uttryck. För min del tog jag väl kål på det ganska mycket själv med droger och såntdär. Det var naturligtvis det dummaste… den största boven i allting.
Förstår du att själv kan ha den betydelsen för andra som Carl-Einar Häckner hade för dig?
– Nej. Jag känner mig mer som nån sorts Eilert Pilarm.
Har du lyckats erövra nånting i vuxen ålder av det som du aldrig fick ha när du var barn?
– Ja, leksaker. Jag hade inga som barn så därför är jag så fruktansvärt hooked på leksaker. Det är mycket därför som jag har kastat mig in i Playstation-världen. Men det är också för att jag inte ska dricka.
Freddie är idag vad man kan kalla nykter alkoholist. Och han ser så mycket friskare ut nu än för några år sedan. Han tar Bella i handen och så ler de bägge två sådär soligt förälskat. Det är underbart att se. För man vill ju att människor ska må bra. Få vara lyckliga.
* * *
RÖSTER OM FREDDIE
Aron Aronsson, gitarrist i Straitjacket och Lädernunnan:
– Freddie ”The witchdoctor” är en stor del av mitt och Gert Claessons liv, vi spelade ihop i tio år drygt. Så bra Freddie var då har jag inte hört honom efteråt, synd att vi inte fick fortsätta, men världen är full av Bert Karlssons.
Uno Wall, trummis i Liket Lever och Cortex:
– Han var entusiasmerande, han hade en sån glöd och energi. Det var väldigt lätt att spela med honom, för han krånglade inte till saker. Han sa aldrig att ”det går inte”, utan såg möjligheter istället. Ibland var det besvärligt att få upp honom på scen på grund av scenskräcken, eller ens få iväg honom till en spelning. Men när han väl kom igång var det till hundra procent.
Jonas Almquist, sångare i Lädernunnan:
– Jag tror att Freddie är mer intuitiv än planerande i sitt konstnärsskap. Det har känts som att andra föreslagit skivprojekt och velat kapitalisera på hans begåvning, snarare än att han själv initierat dem. Och resultaten har blivit därefter – begåvat men ofärdigt. Jag tror att medias ensidiga hyllning av hans begåvning hämmat hans karriär. Idag verkar man bara vara intresserad av hans röst och glömmer bort hans kreativa kapacitet som låtskrivare.
Henryk Lipp, keyboardist i Blue For Two:
– Han har en mörk sida, och hos de där ovanliga artisterna smälter personen och rösten samman. Freddie är en av de få i landet som har blueskänsla. Han är ingen arbetsnarkoman utan behöver en och annan piska för att komma till skott, men han har haft många begåvade personer omkring sig som fått saker att hända.
Sebastian Öberg, cellist i Fläskkvartetten:
– Det har varit lätt att jobba med Freddie eftersom han är en sån nu-människa. Vi har ofta gått igenom låtarna i logen först precis innan en spelning och sen har han ändå satt dom på scenen. Han har aldrig visat sin scenskräck utåt. Det har varit en ynnest att få åka runt i världen med Sveriges bäste sångare!