tisdag, september 21

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

av Peter Sjöblom

Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny.

Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de pressar livet ur 13th Floor Elevators ”You’re Gonna Miss Me” tills den sprängs och skvätter på spolingen. Men när han tittar upp i taket ser han att det som stänker på honom ju är kondensen som hänger i tjocka, svullna droppar och faller ner med små plask i huvudet på honom; till och med byggnaden svettas, det är total extas, lycklig tumult, atmosfären blixtrar i ett norrsken av fuzz och frenesi och YOU’RE GONNA MISS ME BABY!!! och den fjuniga ynglingen får en brinnande uppenbarelse om livet och rockmusiken och han vet att han aldrig någonsin kommer att glömma den här kvällen.

Han skolkade från skolan dagen efter och nej, han glömde aldrig den där kvällen, den blev kvar i hans minne så levande att den decennier senare bara kan berättas i presens och bandet hette The Nomads. De hade precis kommit hem från en sväng i Europa och de kokade av självförtroende och den kvällen var jag, pojkspolingen i berättelsen, helt säker på att jag skulle vara ”16 forever”. Precis som det hette på den där frustande livsbejakande Nomads-singeln.

Den kvällen var allting av det som är bra med att vara ung.

Många år senare, i slutet av nittiotalet, spelade Nomads tillsammans med Hellacopters, Wayne Kramer och Powder Monkeys på Kåren i Göteborg. Jag hade inte sett Nomads live på flera år men den kvällen vände allting åter igen. Konserten gav utslag på Richterskalan; låtarna från den då pinfärska och suveräna ”Big Sound 2000” var verkligen STORA och de avslutade med ”Lowdown Shakin’ Chills” från första mini-LP:n och plötsligt var jag sexton för evigt igen och hade jag haft en skola att gå till dagen efter hade jag skolkat den gången också.

Skramlet som spred sig

Mini-LP:n ifråga kom 1983 och hette ”Where the Wolf Bane Blooms”. Det var en av de första skivor jag recenserade. Recensionen har jag inte kvar men minnet av när jag hörde skivan första gången är outplånligt. Den tände ett ljus i mitt huvud och det kändes som att jag förstod någonting. Samma sak som punken hade gjort för dem som var några år äldre än jag. Nomads startade min alldeles egna punkrevolution och den ökade i styrka i takt med att denna förnyade variant av garagerock växte skiva för skiva, band för band. Band som plötsligt dök upp överallt, från Ångermanland till Skåne, med stilspridning från prydlig pop till fjunig fratrock. Där fanns Slobster, Stomach Mouths, Wayward Souls, Watermelon Men, Dr. Yogami, The Public Vein, Sinners, Creeps, Pushtwangers… Grupper som hämtade sin näring ur ”Pebbles”, ”Acid Dreams”, ”Back from the Grave” och alla andra multivolymssamlingar med skräp- och skränrock ur ett sextiotal som dittills hade varit okänt för de flesta. En del av åttiotalsbanden låter inget vidare idag medan andra har behållit sin lyskraft. Men även om garagerocken inte var en samlad kraft så var den en samlande sådan. En uppåtfix utan några dåliga biverkningar.

– Men garagerock, äh, det är en lite larvig benämning, säger Niklas ”Nix” Vahlberg, fortfarande Nomads sångare och gitarrist. Men jag har lättare att förlika mig med det här med garagerock idag än jag hade i mitten av åttiotalet. Då var det så många löjliga band som höll på. Jag ville inte ha nåt att göra med Fuzztones som jag tycker var ett skitband! Idag är garagerocken lite coolare.

Bandens geografiska spridning är ett historiskt faktum men det var Solna som var Skrammelsveriges huvudstad. Där fanns Café Apromus som fungerade som både replokal och spelställe för flera lokala band. På somrarna anordnades Gräsrocken, en gratis utomhusfestival där man utöver Nomads kunde se andra Apromus-band såsom de idag orättvist förbisedda Shoutless och Bottle Ups.

Men det handlade inte bara om vilka som stod på scenen utan också om vilka som rörde sig bakom den. Ulf ”Ulle” Lindqvist jobbade som label manager på Amigo, det skivbolag som tidigt knöt Nomads till sig och som blev något av en symbol för den sorts rock som spottade och fräste som vattenstänk i en buckelhet stekpanna. Även om han själv inte riktigt vill erkänna sin betydelse så var han som producent under pseudonymen 4-Eyed Thomas i högsta grad ansvarig för hur många av banden lät på skiva. Det är tack vare honom som Nomads tidiga skivor ”Where the Wolf Bane Blooms” och ”Temptation Pays Double” fortfarande sitter som brännmärken på trumhinnorna. Han fick Nix Vahlbergs och Hasse Östlunds gitarrer att fradga ikapp med tremoloeffekterna som drillborrar i pannloben.

– Som producent var jag som en länk mellan teknikern och bandet, förklarar Ulle. Jag såg till att bandet lät som dom ville och försökte få teknikern att förstå. På den tiden var ju producenterna 40-45-åringar, och det var ju åttiotal, det skulle vara snyggt ljud och sånt där. Hur många band var det inte som var jävligt fräcka men som gjorde pissdåliga plattor? Det vi gjorde var att se till att vi hade jävligt bra ljudtekniker, Dagge Lundqvist i början som var skitbra och gjorde vad man sa åt honom. Han kom på rätt mycket själv också. Han har också jättestor del i det där.

Skramlet som tystnade

George Orwell hade fel. 1984 blev ett bemärkelseår. Nomads gav ut ”Temptation Pays Double” som liksom föregångaren var en skarpladdad mini-LP. Shoutless trampade Nomads i hälarna med den makalösa sjutummaren ”Insane”. Bottle Ups gjorde entré med EP:n ”Boppalina Goes West and 3 Others”. Wayward Souls debuterade med singeln ”Unknown Journey” som de aldrig lyckades överträffa. Samma med Sinners som hur de än kämpade aldrig blev bättre än vad de var på 45-varvaren ”Open Up Your Door”. Denna initiala jetkraft höll garagerocken igång flera år framöver – man kan notera att Nomads första fullängdare ”Hardware” inte kom förrän 1987. Och året innan hade Pushtwangers blivit en del av Amigo-stallet när de gav ut LP:n ”Here We Go Again” med högkaratig powerpop. Samma år och likaledes på Amigo kom ”A Real Cool Time: Distorted Sounds from the North”. Den är som ett garagemanifest med uteslutande exklusiva låtar av flera av scenens giganter. Man lyckades till och med locka fram skrammelpionjärerna och det svenska nygaragets gudfäder Problem ur sitt gömsle.

 

* * *

Jag fattade aldrig riktigt vad det var som hände men plötsligt en dag var alla garageband borta. Puts väck. Hur mycket man än spetsade öronen och hur långt man än lutade sig ut kunde man inte längre höra några fuzzboxar fräsa. Jo visst, vissa band fanns kvar, bland dem Nomads. Men deras ”All Wrecked Up” från 1989 var inget annat än en trött viskning.

– Det var väl en våg på nåt sätt. Många band la säkert av för det hände ingenting, och många gjorde nåt annat, säger Ulle Lindqvist och undrar retoriskt om garagegrejen kanske helt enkelt slutade vara intressant.

Robert Johnson stod i rakt nedstigande led från Link Wray och Dick Dale, de främsta företrädarna för hårdkokt instrumentalrock. Under mer än tjugo år ledde han Robert Johnson & Punchdrunks och dessförinnan hördes hans spottkobregitarr i Bottle Ups. Tyvärr lämnade Bottle Ups inte så mycket vinyl efter sig, och de hittade aldrig riktigt en publik utanför Stockholm. Robert ger sin analys av vad som hände när det tystnade i garaget:

– För vissa band var det en katastrof när garagevågen gick över, i kombination med att dom inte hade den rätta lidelsen själva. Men vi har aldrig riktigt känt av dom här stora vågorna. Eftersom vi har spelat så länge och kände alla krögarna och dom som hade dom bättre spelställena i Stockholm så har vi fått spela ändå även om vår grej har varit ”ute”. Vi har aldrig riktigt hamnat i kylan.

Vi trycker stopp här och snabbspolar framåt nästan tjugo år, till idag, 2017. I efterhand känns det svenska nittiotalet ännu mer som en enda utdragen straffkommendering än vad det gjorde då. Det var som att det enda som fanns var en jävla massa Kent- och Broder Daniel-gnäll, antiseptisk Cardigans-pop och Weeping Willows hulkande plastblommeromantik. Men plötsligt hände någonting. Plötsligt blev det lättare att andas. Kanske var det Hellacopters och deras tilltagande framgångar som fick garagerockarna att samla sig igen, med band som Maggots, Strollers, Turpentines och (International) Noise Conspiracy. Precis som det hade varit på åttiotalet fanns det både det som var bättre och det som var mycket sämre. Men det spelade inte så stor roll för äntligen kom det någonting som kunde överrösta all jolmig pojkrumsömkan och fluffig nonsenspop.

Vi backar bandet till 1999 igen och låter Robert Johnson kommentera ”Hellacopters-effekten”:

– Det är väl som den här gamla cowboybootsteorin, att vart femte år är det bara bonnigt att ha cowboyboots och vart femte år har dom modereportage där alla har ”det nya cowboymodet”. Det kanske är så med den här Stooges- och MC5-skolan att det kommer nya generationer som tycker att den är fantastisk, vilket den är, och att deras inkörsport är via svenska band. Nomads har fått mig att upptäcka mycket bra grejer, liksom Stones och Cramps fick mig att göra tidigare. Man behöver ju ofta en vägledning. Vi i Solna hade det bra eftersom det var många som gillade samma sak, vi gav varandra en bra skivsamling bara genom att snacka med varandra.

Jag kan inte tänka mig att någon från början kunde tro att Nomads skulle bli en sådan bestående enhet i inhemskt rockliv och att deras ryktbarhet skulle nå så långt utanför Sveriges gränser. Genom åren har de spelat tillsammans med Handsome Dick Manitoba från The Dictators, Jello Biafra, Chris Bailey från The Saints och till och med Roky Erickson! Robert Johnson igen:

– Skulle jag ha nånting att göra med en Hall of Fame i svensk rock, så skulle Nomads absolut bli det första bandet som valdes in, långt före Tages och Hep Stars och vilka andra som nu skulle kunna komma ifråga. Dels på grund av att dom hållit en jämn och och hög kvalitet på allt dom har gjort, men framför allt för den här tjurigheten, att dom konsekvent har gått åt ett håll och inte vänt sig om och tvekat.

Och Nix håller med sin gamla Solna-kompis:

– Vi har gjort det som har fallit oss in och sen har det ju – kanske för att vi är begränsade som musiker – bara blivit att det ändå låter likadant, haha! Vi har varit extremt konsekventa och gjort ganska precis samma sak i arton år.

Ja, snart får ni väl en Grammis för lång och trogen tjänst.

– Ja… en sån där hedersgrammis. Det vore ju jääävligt jobbigt! Fy fan, det vore ju fruktansvärt!

* * *

Nomads har fortsatt med samma oförvägenhet som tidigare, om än inte lika intensivt som förr. Särskilt skivutgivningen har varit sparsam; efter ”Big Sound 2000” har de bara släppt två studioplattor, ”Uptight” 2001 och den utmärkta ”Solna” 2012. Vill man ha en snabbkurs i Nomads finns inget bättre alternativ än de båda volymerna av samlingen ”Showdown” som tillsammans täcker in perioden 1981-2001 med plats för både milstolpar och rariteter.

Den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av det svenska åttiotalsgaraget behöver ett enormt stort tålamod, en fallenhet för skivarkeologi men definitivt inte anlag för migrän. Mig veterligen har det aldrig gjorts något allvarligt försök att sammanställa diskografier över alla de band som var verksamma då, och det var många. Frågan är vem som ens skulle orka ta itu med det – det är ett virrvarr av LP-skivor, samlingsplattor med diverse artister, singlar och det vid den tiden så populära formatet mini-LP, en tolvtummare med sammanlagt en fem-sex låtar, ofta på 45 varv. Vill man ha en mer översiktlig bild över hur det lät kan jag inte tillräckligt entusiastiskt rekommendera dubbel-CD:n ”A Real Cool Time Revisited: Swedish Punk, Pop And Garage Rock 1982-1989”. Den utgår från den ursprungliga ”A Real Cool Time” och ger en sann bild av hur det lät, vilket är på både gott och ont. Den sammanställdes för några år sedan av ingen mindre än Ulf Lindqvist, men verkar dessvärre vara utgången nu. Men det borde inte vara särskilt svårt att googla fram ett begagnat ex av den. Tills dess, skruva upp volymen riktigt högt och lyssna på tolv Nomads-pärlor nedan.

FOTNOT: Om någon minnesgod och entusiastisk konsument av svenska musiktidningar förr och nu tycker att artikeln nedan delvis verkar bekant är det riktigt. Stommen i den publicerades första gången 1999 i Groove #32, och tog då även upp The Hellacopters. Till denna återpublicering har jag valt att omarbeta texten och nästan helt lägga fokus på The Nomads i synnerhet och åttiotalets svenska garagerock i allmänhet.