tisdag, augusti 11

IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

av Peter Sjöblom

Man kan vara mitt i någonting och samtidigt vara på sidan av det. Det är Fleshtones ett bevis på. De dök upp på precis rätt plats och i rätt tid, just när New York började pulsera av punken, men de var inte godkänt coola för alternativkretsarna. Trettio år senare är det hög tid att återupptäcka deras smittsamma garagerock.

”Partyrock” är det tredje värsta ordet som finns. Bara ”krogshow” och ”firmafest” är värre. Alla orden sätter samma obehagliga bilder i huvudet, med folk som varken har ölsinne eller självaktning och som på bara ett par timmar helt lyckas vända evolutionens gång.

Fleshtones musik har kallats partyrock många gånger vilket är lite otäckt. Själva föredrar de ordet superrock. Gruppen finns fortfarande, fyrtio år efter att de drog igång, men dagens Fleshtones är långt ifrån ”super”. Numer låter de bara som en karikatyr på sig själva. På åttiotalet var det annat – då var de bland det bästa som fanns. De var en del av det skyddsvärn man behövde om man överhuvudtaget skulle överleva årtiondets alla osmakligheter, som teveprogrammens bländpråliga karamellfärgsvärld, axelvaddar breda som härifrån till Tjernobyl, och den ständigt kniiipande Susanne Lanefelt som var själva smittkällan till hela den epidemi av småflicksrosa benvärmare som inte ens Statens bakteriologiska laboratorium begrep sig på.

Fleshtones blandade sextiotalets mest dansanta soul och Farfisa-pipiga garagerock till en alldeles egen mixtur. Möjligen skulle man kunna jämföra dem med Mitch Ryder & The Detroit Wheels men det känns lite taskigt. I mitten av sextiotalet gjorde den irriterande Mitch Ryder sig ett namn med hudblekta soul- och rock’n’roll-covers som ”Devil with a Blue Dress” och ”Jenny Take a Ride”. Mitch Ryder själv trodde nog att han var en riktig ”soul man” men somliga har ju en grandios självbild. Peter Zaremba hade hur som helst en bättre självförståelse och lyfte Fleshtones ytterligare med sin muskulösa men aldrig gapiga röst. I alla fall inte gapig på det där omdömeslösa Mitch Ryder-aktiga sättet.

Inga dolda avsikter

Liksom Ramones kom Fleshtones från stadsdelen Queens i New York och som för så många andra band var Ramones själva ursprungsinspirationen till Fleshtones. Gitarristen Keith Streng har berättat att det var ett avgörande ögonblick när han såg det då ännu skivkontraktslösa Ramones spela på – förstås – CBGB’s. Det fanns inte så många spelställen i New York på den tiden. Förutom CBGB’s var Max’s Kansas City i princip den enda scen som stod till buds för oetablerade band. Punken hade ännu inte riktigt brutit igenom, och än så länge var det, som Peter Zaremba uttryckte det i en intervju på bloggen Twangsville, ”bara en massa hippies som spelade ‘rock’ med tjugominuterssolon där det var tänkt att man skulle röka på och sen somna.”

Det var på just CBGB’s som Fleshtones begick sin scendebut 1976. Men de blev aldrig en del av klubbkotteriet. Med sin livsrusigt obekymrade musik var de för alternativa för alternativscenen. ”Det var en nackdel att vi skiljde oss från de andra banden”, förklarade Zaremba för sajten Popmatters. ”Vi fick tidigt en publik i Boston och Washington D.C. men det var inte förrän i början av åttiotalet som det tog fart i New York. Det var motigt där.” Han utvecklade resonemanget för nättidningen Rock Town Hall: ”Vi var inte tillräckligt ‘coola’ för CBGB’s. Fast vi passade in i Blondie-gänget och konstigt nog accepterade Suicide oss – vi var ett rock’n’roll-destillat, precis som de själva var. Men vi är praktiskt taget uteslutna ur den delen av historien.”

Fleshtones superrock var kul utan dolda avsikter. Avväpnande rättfram och underhållande. Ett komplement till den mer allvarsamma (men därmed inte sämre) musik som först kommer för en när man hör uttrycket New York-punk. Zaremba från Popmatters igen: ”Det fanns en sorts befriande glädje, en livsglädje och sensualitet i den rock’n’roll som vi växte upp med. När vi började spela ville vi så intensivt hitta en liknande laddning själva. När vi satte igång fattade vi att det var rätt lätt och att vi fixade det.”

Låten ”American Beat” var som gruppens själva programförklaring, en osnuten motsvarighet till ”Dancing in the Street”, där kontentan var ”Never lose that beat!”. Låten fanns med redan när Fleshtones gjorde sina första studioinspelningar 1978 och hamnade som A-sida på bandets debutsingel. Fast tanken var att det skulle ha blivit en hel LP. På nöjessajten Riverfront Times mindes Keith Streng för några år sedan självkritiskt tillbaka: ”Vi hade förstås ingen aning om vad vi höll på med men vi var i eld och lågor över att få spela in en platta. Att få göra det och att ha ett skivkontrakt trodde vi inte var möjligt.” Men skivan, ”Blast Off!”, frös inne och kom inte ut förrän flera år senare tack vare entusiasterna bakom kassettbolaget ROIR. (Den har getts ut på flera gånger, och i mer beständiga format än kassettbandet.) Visst är den charmig i all sin ungdomliga iver och svår att inte le av, men jämfört med vad som skulle komma sedan låter den rätt spinkig och lite outvecklad.

Går på som Godzilla

1984 spelade de in ”American Beat” igen, i en reviderad version med ett fetare ljud och ett ännu större driv, till soundtracket till ”Bachelor Party” (på svenska ”Svensexan”). Huvudrollen spelades av en ung Tom Hanks som sedan dess gjort vad han har kunnat för att förtränga eländet. Fullt förståeligt – den så kallade komedin var komprometterande för alla inblandade. Antagligen hoppades gruppens skivbolag I.R.S. att ”American Beat ’84” genom filmen skulle bli en hit och det var antagligen när hiten uteblev som I.R.S. tappade intresset för bandet.

I.R.S. var länkat till skivbolagsjätten A&M och som satsade på ”smalare” rock, om man med ”smal” menar The Bangles, The Stranglers och R.E.M. var… Fleshtones första platta på bolaget var ”Up-Front” 1980, en trevande mini-LP som fortfarande lät rätt mycket som den aborterade ”Blast Off!”. När ”Roman Gods” gavs ut precis i början av 1982 skrev Trouser Press att den var ett stort steg framåt från ”Up-Front” vilket var alldeles sant. Öppningslåten ”The Dreg (Fleshtone -77)” går på som en Godzilla och jämnar vägen för den självsäkra garagerocken i ”Stop Fooling Around”, den frustrerade ”Hope Come Back”, den mullrande ”The World Has Changed” och – inte minst! – den makalösa Joseph Conrad-hyllningen ”Shadow-Line” som hade hängt med från bandets tidgaste repertoar. Och, för soulens skull och som en extra krydda slängde de in Lee Dorseys ”Ride Your Pony” som glittrade lite extra tack vare en snyggt anbringad elsitar.

”Hexbreaker!” kom året därpå och vänder man på omslaget hittar man en kärleksfull pastisch på sextiotalets alla hyperventilerande baksidestexter. Den garanterar att ”Hexbreaker!” är bandets ”wildest, most emphatic, most super-rock record yet!” –  och det var alldeles sant. Den allmänna meningen verkar vara att ”Roman Gods” är deras bästa platta men ”Hexbreaker!” är tyngre, tajtare och ösigare. Den är allt som gör Fleshtones bra i perfekta proportioner. Inget stoppar för drivet i den instrumentala ”(Legend of a) Wheelman vars saxofon är nästan lika insinuant som i en Sonics-låt. ”New Scene” är klassiskt skuren garagerock med turbomotor. Den nojiga ”Screaming Skull” är som en skräckfilm nerkrympt till tre minuter. Titellåten får det till och med att rycka i mina stolpiga lemmar och om jag inte visste hur dans ser ut skulle jag nästan tro att det var det jag höll på med… Jag kan tjata på med varenda låt (utom hjärnsläppet ”Right Side of a Good Thing”) eller så kan jag helt kort säga att ”Hexbreaker!” är Fleshtones bästa platta.

Det är ovanligt att ett band som Fleshtones har något att vinna på den budget som stora skivbolag kan erbjuda om de är på gott humör, men det är just vad Fleshtones gjorde med både ”Hexbreaker!” och ”Roman Gods”. Men Zaremba sade emot i Popmatters: ”För det första befann vi oss alla i nån sorts psykotisk fas, allting var bara totalt extremt. Oftast var vi och producenten rena fiender. Inspelningstekniken på den tiden var överdriven och rent löjlig. Jag menar, budgeten för ”Hexbreaker!” och ”Roman Gods” var astronomisk. Vi kade kunnat göra tio-femton plattor för samma kostnad. Faktum är att det är det vi har gjort sedan dess. Men då tyckte ingen att det var konstigt att blåsa så mycket stålar bara på att spela in plattor. Jag vet inte, det var inget kul helt enkelt.”

Jo, visst, Fleshtones har gjort mängder av skivor sedan dess och de var säkert mycket billigare att spela in men de är också fan så mycket sämre. Ingenting de har gjort sedan nittiotalet har varit ens i närheten. Den sista Fleshtones-platta som man behöver kom 1987 och heter ”Fleshtones vs. Reality”, en engångsdeal med Emergo Records efter att gruppen hade lämnat I.R.S. Visst hade det pompösa, reverbdränkta åttiotalssoundet hunnit i kapp bandet då och visst började man ana en viss materialutmattning, men det är samtidigt här man hittar bland annat ”Another Direction”, ”Mirror Mirror” och den psykedeliskt anstrukna ”Too Late to Run”. Allt som allt har ”Fleshtones vs. Reality” fler förtjänster än svagheter.

Av rena hälsoskäl var det kanske bra att jag aldrig gick och såg Fleshtones när de spelade i Sverige 1984. De lär ha spelat fruktansvärt högt och det är oklart hur mycket hörsel jag skulle haft kvar efter en sådan kväll. Men det hade kanske varit värt lite tinnitus då Fleshtones hade rykte om sig som ett liveband i särklass. Tyvärr bär deras liveplattor inte syn för sägen, med trist och/eller dåligt ljud och slafsigt framförda låtar. ”En konsert har sina visuella element, lite som en ‘distraktion’, ungefär som hos illusionister”, kommenterade Zaremba i Rock Town Hall. ”Det är lättare att komma undan med vissa grejer på scenen när det händer så mycket annat samtidigt. Med en skiva sätter man sig ner och lyssnar. Det är en helt annan sak.” I Popmatters gav han ett exempel på vad som kunde hända under konserterna: ”En grej vi körde med förr var att vi plötsligt bara slutade spela mitt i en låt. Vi stod helt still i kanske tio sekunder och bara tittade på publiken innan vi körde igång igen. Ett tag hade vi en turnémanager, han hade suttit inne men var jätteschysst, en bra kille. När vi tystnade sådär kom han upp på scenen och låtsades inspektera oss. Han flyttade på oss, rätade ut oss lite, och när han nickade åt oss körde vi igång igen.”

Men som sagt – det var då. De liveklipp som finns på Youtube från senare år är inte övertygande. Bra mycket mer firmafest än superrock. Men att de tappade ”that beat” för längesen spelar egentligen ingen roll. De gamla skivorna finns kvar och de är oförstörbara. De är precis lika kul att lyssna på idag som när de kom. Och kanske, kanske var det just tack vare dem som världen tillfrisknade från de rosa benvärmarna.