av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons)
I mars dog en av rockmusikens allra största legender, Chuck Berry. Få fick det att gunga och svänga som han och få har inspirerat lika många lika mycket som han.
Det är ju inte just så att jag måste höra ”Johnny B. Goode” en enda gång till i hela mitt liv. Inte i någon av den halv miljard versioner som finns. Inte ens i Chuck Berrys egen.
Man kan väl säga att den var både Chuck Berrys välsignelse och förbannelse. Hade han skrivit enbart den hade han förmodligen ändå varit en legend. Det är så stor låten är, eller i alla fall blev. Men just för att den är så stor skymmer den så mycket annat han har gjort, framför allt för dem som inte gillar Berry (och som ofta inte gör det på grund av, vad det verkar, just den låten). Visst finns det andra låtar som han också är nära förknippad med, även om de ibland har gått omvägen via andra coverbenägna artister – ”Rock and Roll Music”, ”Roll Over Beethoven”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis”… Det finns många. Men det är ”Johnny B. Goode” som står där som monolitisk vägspärr mellan Chuck Berry och dem som inte gillar honom. Möjligen står den också mellan honom och andra eventuella civilisationer eftersom det var den enda rocklåt som NASA inkluderade på den där gyllene skivan som de skickade ut med rymdsonderna Voyager 1 och 2 i händelse av att någon intergalatisk lirare skulle vilja höra hur det lät här på just vår jord.
Men man kan tycka vad man vill om Chuck Berry men alla som överhuvudtaget gillar rockmusik det allra minsta har en relation till honom helt oavsett personliga preferenser. Även belackarna står i tacksamhetsskuld till honom. På sätt och vis var han större än Elvis för där Elvis använde sig av befintliga byggstenar skapade Chuck Berry sina alldeles egna. Byggstenar som än idag utgör rockmusikens själva fundament, oavsett hur överbyggnaden än ser ut. Inte för att han nu hittade på sin grej helt och hållet i ett vakuum. Leta upp något klipp på Youtube med Sister Rosetta Tharpe där hon spelar gitarr! Har ni aldrig hört det förut lär ni bli förvånade. Men Berry förädlade sina intryck till en allmängiltig men specifik rockgrammatik.
Helt berättigat har Chuck Berry många gånger utnämnts till rockens första poet. Inte poet i betydelsen T.S. Eliot, W.B. Yeats eller William Blake, men i betydelsen någon som med en utpräglad känsla för detaljer kunde berätta hela historier med bara några få effektivt formulerade fraser. Visst ärvde Dylan mycket av sin narrativa dramaturgi från folkmusiken men den som betvivlar Chuck Berrys inflytande över honom bör begrunda de ofta påpekade likheterna mellan ”Subterranean Homesick Blues” och ”Too Much Monkey Business”. Å andra sidan lär ju Berry en gång ha sagt att all musik är folkmusik ”för har du nånsin hört en ko spela gitarr?” Så sägs det. Eller åtminstone något liknande.
En annan sak som måste sägas om honom var att han aldrig så entydig som klichéerna vill få oss att tro. Bortom rock’n’rollen fanns latininspirerad musik, blues och ballader med touch av både jazz och Tin Pan Alley. Hans i mitt tycke allra bästa låt, den kallsvettigt hetsiga ”Downbound Train”, glider lurigt förbi de flesta tydliga genrestolparna. Uppbyggd som den är kring i huvudsak ett enda ackord och ett envetet lokomotivbeat är den den bästa låt som Bo Diddley aldrig skrev.
När Chuck Berry dog den 18 mars i år vid den aktningsvärda åldern av 90 år gav det upphov till en märklig känsla. Ska man hårddra det hade han då inte gjort mycket meningsfull musik på ett halvsekel. Sista riktigt bra plattan kom 1964 – de många skivor han gjorde efter ”St. Louis to Liverpool” var som bäst halvdana upprepningar av vad han hade åstadkommit under sina verkliga glansdagar. Live var han mestadels olyssningsbar. Jag vet inte om han bara var slarvig eller om han jävlades med folk på pin kiv. Kanske drev han med fansens tillbedjan eller med sig själv men när han under de sista decennierna spelade gitarr lät hans från början så noggrant utmejslade riff och licks mer som en verktygslåda i en cementblandare. Dessutom på alldeles för hög volym i förhållande till de övriga tålamodsprövade musikerna. Men ändå blev det lite tomt vid hans frånfälle. En länk till historien kapades, en symbol för det bästa med rockmusiken försvann.
När jag idag plockar fram Chuck Berrys gamla plattor som ”After School Session” och ”Berry Is on Top” och hör efter hur de verkligen låter, lyssnar förbi vad vanan har gjort dem till, slås jag av hur otroligt friska och rena de låter. Det är verkligen musik som inte bryr sig ett jota om tiden. Musik som bara tycker att det är roligt att bli spelad och som mer än något annat vill svänga. Det där är saker som aldrig kan bli urmodiga eller förlegade, inte så länge som människan fortsätter att vara människa och inte en mekaniserad maskin.
Och om jag verkligen är ärlig mot både mig själv och musiken så gäller det faktiskt ”Johnny B. Goode” också.