tisdag, juni 19

DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

av Peter Sjöblom

Lågprisskivor har i alla tider setts på med visst förakt. Inte sällan med rätta. Men i takt med att många auktoriserade utgåvor blir allt mer påkostade fyller de billiga skivorna en funktion som inte kan negligeras. Skivboxarna blir allt större och priserna allt högre. Vad man väljer att köpa är inte alltid ens ett val utan bestäms av hur tillåtande plånboken är. Hur många har egentligen råd att betala flera tusen kronor på ett bräde för de åtråvärda lyxutgåvorna?

Alltid är det någon moralsprängd besserwisser som ska stå och fäkta med sina pekpinnar i pupillerna på folk när ämnet lyssnar- och konsumtionsvanor tas upp till debatt. Nu tänker jag inte på den juridiska eldstriden mellan de mest rabiata och i längden ganska tröttsamma fildelningsivrarna och den halvgalna upphovsrättslobbyn, utan på skivbolag som har specialiserat sig på lågprisutgåvor av äldre inspelningar. Ämnena är förvisso besläktade och på de audiofilforum på nätet där det hela dryftas mer eller mindre cykliskt går frågan om upphovsrätt som en hemsökelse genom diskussionstrådarna.

Det har länge funnits skivbolag som har opererat i den rättsliga gråzonen och utnyttjat diskrepansen mellan ländernas olika upphovsrättslagstiftning. Ett exempel som omedelbart kommer för mig är de Dylan-utgåvor som kom i början av åttiotalet. Idag verkar det inte så märkvärdigt när Sony pumpar ut 200CD-boxar med varenda liten dylansk väderspänning, men länge var bootlegs det enda sättet att stilla hungern efter outgivet Dylan-material. Suget efter ohörda tejper var det som till sist tvingade Columbia/CBS att ge ut den något egendomligt sammanställda och relativt okänsligt bearbetade ”The Basement Tapes” i mitten på sjuttiotalet. Men sedan tog det stopp. Antagligen hoppades skivbolaget att ”Basement Tapes” skulle ”tysta packet” vilket naturligtvis inte fungerade. Så när några italienska entreprenörer utnyttjade hemlandets kortare upphovsrättstid och gav ut ett antal LP med legendomsusade men officiellt outgivna Dylan-inspelningar från sextiotalet fyllde deras företagsamhet en funktion som är snudd på omöjlig att förstå idag. Inte för att de var särskilt mycket bättre ihopsatta än valfri bootleg som demonstrativt ignorerade de juridiska stoppskyltarna, men det kändes ändå lite bättre att köpa dem än vad det gjorde att stå fem minuter innan stängningsdags och med lock, pock och fumligt inövade specialhandslag försöka övertala en skivhandlare om att få titta i den där undangömda backen med skivor som Skattemyndigheten inte tyckte särskilt mycket om. Vilket visserligen hade sin hemliga klubben-tjusning. Somliga blev frimurare, andra smusslade runt med Dylan-bootlegs i döljande dubbla påsar.

Metoden att utnyttja regionala kryphål i lagen används förstås fortfarande och skivor med annars officiellt outgiven musik säljs helt öppet. Mer eller mindre dubiösa plattor tillverkade i Cypern, Andorra eller Ankeborg är lätta att få tag på hos fullt legitima näthandlare och i fysiska butiker. Ljudkvalitén är som den är; en del inspelningar låter rätt okej medan andra mest påminner om en uppretad fluga i en kakburk. Man kan undra hur många som egentligen är redo att betala för sådant idag när samma material utan krav på ekonomisk motprestation finns lätt tillgängligt för alla med en webbläsare. Fast å andra sidan köper ju folk kolsyrat vatten med smak av chokladboll och gamla mögliga filtar så vad vet väl jag.

Mer intressant tycker jag att det är att titta på de bolag som ägnar sig åt att ge ut inspelningar som tidigare har varit copyright-skyddade men som inträtt i public domain-sfären. Detta är inte alldeles oproblematiskt eftersom vad som är public domain i ett land inte nödvändigtvis är det i ett annat, just för att det saknas ett enhetligt internationellt regelverk som styr upphovsrätten. Skivor utgivna av exempelvis Real Gone Records och de båda tvillingbolagen One Day och Not Now är kosher i Storbritannien där de ges ut men juridiskt tveksamma i USA där de inte sällan ses som något slags muterade monster ur ett radioaktivt ingenmansland.

Detta är alltså ett ämne som brukar kunna få diskussionens vågor att gå höga på nätets audiofilforum. Alla har sina mer eller mindre vettiga skäl till att gilla eller ogilla utgåvorna i fråga. En del med tummarna käckt instoppade under moralhängslena ratar rättrådigt alla dessa bolag eftersom de inte betalar ut några royalties till upphovsmännen, medan andra med hyllorna fulla av svinbilliga boxar sover gott hela natten utan att störas av några etiska ruelser. Men mest irriterande är alla de fisförnäma snorkpåsar som kategoriskt avfärdar allt som kommer ut på bolag som Real Gone, Fantastic Voyage, Membran och till och med legitima bolag som Proper och Snapper på grund av det dåliga ljudet. Hur de nu kan veta något om det eftersom de helt uppenbart inte har lyssnat på skivorna de snackar om. Inte för att nu fakta och belägg brukar besvära fundamentalister…

Beträffande royaltyfrågan är det helt självklart att alla har rätt till ersättning för sitt arbete om man inte frivilligt avstår från sitt arvode. Men i det här fallet pratar vi om inspelningar som är gjorda 1962 och tidigare. Flera av upphovsmännen är döda idag. Oavsett hur lagstiftningen ser ut kan jag inte låta bli att tycka att blotta tanken är helt absurd att i mer än ett halvsekel stänga in musiken bakom ett rättsligt elstängsel där bara ett litet och inte sällan helt ointresserat fåtal kommer åt den. Det är värt att påpeka att sådana som One Day/Not Now faktiskt har tillgängliggjort en del musik som är helt omöjlig att komma över på annat vis än just via de samlingsplattor som de så rikligt ger ut.

Dessutom glöms det gärna och påpassligt bort att de skivbolag som gav ut musiken från första början inte nödvändigtvis heller betalade artisterna. Tänk på det omhuldade Chess Records som blev stämda av både sina egna artister och andra skivbolag för att de fifflade med royalties och rättigheter. Två fel blir visserligen inte ett rätt men det kan ändå vara intressant att fundera lite över hur moralfördelningen ser ut mellan tjuven och den som stjäl från tjuven innan man pekar finger mot någon av dem.

Men public domain-bolagen hamnar faktiskt i blåsväder ibland. Exempelvis drogs det London-baserade JSP Records inför rätta av tyska konnässörbolaget Bear Family, känt för sina omfångsrika och noggrant gjorda mastodontboxar, bland dem ”In the Shadow of Clinch Mountain” med Carter Family. Vem som äger rättigheterna till Carter Familys många inspelningar törs jag inte säga, men Bear Family hävdade att rättigheterna till remastringarna låg hos dem och vann tvisten mot JSP som olovligen hade använt sig av dem till deras egna utgåvor. Dessa såldes i butikerna för en bråkdel av vad Bear Family-boxen kostar, och detta leder oss till grundbulten i lågprisbolagens affärsidé: Priset.

Bear Family har inga stora vinstmarginaler på sina luxuösa och voluminösa boxar. De är i första hand ett ”labour of love”, en entusiastisk kulturinsats för musikens skull. Men hur goda de bakomliggande intentionerna än är spelar de ingen roll för mig som konsument då jag omöjligen har råd att köpa skivorna. Beställer man till exempel Carter Family-lådan direkt från källan blir det billigare än att skicka efter den från någon återförsäljare men priset ligger ändå runt 2000 svenska kronor. Vill man ha Jerry Lee Lewis samtliga inspelningar för Sun Records fördelade på hela arton CD får man hosta upp drygt tre papp. En komplett Nat ”King” Cole-samling innebär i Bear Family-termer två boxar om elva CD vardera och ett totalpris på drygt 4.000 spänn.

Jag menar verkligen inte att peka ut Bear Family som några bovar för det är de inte, och de är heller inte ensamma. Det finns fler finsmakarbolag som specialiserat sig på exklusiva och relativt dyra utgåvor. Men jag vägrar att själv känna mig som en skurk bara för att jag utan en chans i helsike har råd att betala de höga priserna. Jag har inga tusenlappar att fladdra med som om de vore plattångskalufser framför Melodifestivalens vindmaskiner. Hur är det tänkt att jag ska göra? Sälja morsans kåk på Blocket? Hon som inte ens hade ett eget hus att sälja medan hon ännu levde.

Det är lätt för en massa pinne-i-röven-moralister att sitta och mästra på ett diskussionsforum om man kan slåss med plånboken och inte måste slåss mot den.

”Streama musiken då”, utbrister den samtidskalibrerade. Det vill jag inte. Jag gillar varken streaming eller snålkodade mp3:or särskilt mycket. För mig ett väldigt själlöst sätt att lyssna på musik på. Skillnaden mellan det och att sätta på en fysisk skiva – det må vara en välljudande CD eller en schysst LP-pressning – är som skillnaden mellan att sitta och flåsa i en oursköljd ansjovisburk och att gå ut i skogen och dra lungorna fulla av vederkvickande vårluft.

Visst, fattiglappsutgåvorna har sina problem, flera stycken. Man får till exempel sällan någon annan information än den mest rudimentära, oftast bara låttitlar och utgivningsår. Men då kan man gå till Google. Svårare är det då att innan köp googla fram uppgifter om ljudkvalitén på det sätt som går med auktoriserade utgåvor eftersom de billiga varianterna så sällan diskuteras på ett seriöst sätt. Som kund får man helt enkelt chansa och hoppas på det bästa. En del av utgåvorna låter bra, andra är så psykopatkomprimerade att de är direkt olyssningsbara. (I det avseendet skiljer sig inte lågprisbolagen ett jota från andra ”godkända” skivbolag som väldigt gärna bankar sönder musiken till spjälkved med den stora loudness war-släggan – gärna till fullpris dessutom.) Men det krävs väldigt många felköp för att man ska komma upp i några Bear Family-summor – man kan hitta dubbelsamlingar för en femtiolapp och artistspecifika 4CD-boxar för en hundring. Tills dess att jag kan söka och beviljas ett speciellt Bear Family-bidrag är det den vägen jag är tvungen att gå. Oavsett vad moralen och jag själv än tycker om det.