söndag, januari 20

BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

av Peter Sjöblom

Trots att deras karriär hör till de mest analyserade i världen finns det hörn av Beatles som belysningen sällan riktas mot. Efter att gruppen upplöstes 1970 skaffade sig de fyra medlemmarna egna mer eller mindre omfattande solokarriärer – här tar Mono sig en titt på några av de bortglömda skivor som John, Paul, George och Ringo gjorde i början av sjuttiotalet.

Det vore rent beskäftigt att tro att man skulle kunna säga någonting om The Beatles som inte redan har sagts. Deras karriär har beskrivits ur så många perspektiv att den vid det här laget nästan ser ut som en kubistisk målning. Det finns förmodligen fler böcker skrivna om dem än man hinner läsa under en normallång livstid, och vill man därtill hinna se alla filmer och lyssna på alla radioprogram på Beatles-temat är det lika bra att så fort som möjligt skicka en ansökan till Reinkarnationsbyrån.

Beatlarnas solokarriärer är inte lika minutiöst dokumenterade och det gör det roligt att botanisera i deras diskografier. Somliga skivor har ett grundmurat gott rykte, som Paul McCartney & Wings ”Band on the Run” och John Lennons skiva med Plastic Ono Band från 1970. Det som kan skrämma bort dem som inte är uthålliga Beatles-nördar är väl att alla fyra också har en del riktiga fisbomber instuckna mellan de artistiskt mer anslående skivorna. Mest spännande är det kanske att utforska de skivor som av en eller annan anledning har hamnat i skymundan. Särskilt givande är perioden 1970-1975 som på många sätt var en frigörelsetid för de individuella medlemmarna då de var för sig – på gott och ont – kunde göra precis vilka skivor de själva ville utan anpassa sig till de restriktioner och krav som Beatles kollektiva identitet oundvikligen innebar. Jag har valt ut en skiva med dem var från dessa år och för att inte favorisera någon av dem presenterar jag dem i kronologisk ordning.

Ringo Starr: ”Beaucoups of Blues” (1970)

Ringos första försök som soloartist var ”Sentimental Journey”, en skiva som 1970 kom till på förslag av Beatles-producenten George Martin. Den nostalgiska titeln var talande då skivan uteslutande bestod av evergreens som Ringos släktingar sjöng för honom som liten. Det är verkligen inte någon bra skiva. Ska man säga något snällt om den är det väl att den i alla fall är lite rar i all sin anspråkslöshet.

Betydligt bättre var ”Beaucoups of Blues” som gavs ut bara några månader senare. Kanske blev den en överraskning för många då det är en ren countryplatta, men tittar man låtarna han sjöng och skrev i Beatles ser man att han alltid hade stått countrymusiken nära. På ”Help!” sjöng han Buck Owens ”Act Naturally”, medan ”What Goes On?” från ”Rubber Soul” är så mycket country & western det kan bli. Det är för övrigt den enda låt där låtskrivaräran delas mellan John, Paul och Ringo på skivomslaget. När Ringo sent omsider på egen hand bidrog till gruppens låtkatalog var det med ”Don’t Pass Me By” och ”Octopus’s Garden” som visserligen är två helt förfärliga låtar men som likafullt är stadigt rotade i just countryn.

Först tänkte Ringo spela in ”Beaucoups of Blues” hemma i England, men för att få rätt stuk på den lockades han över till Nashville. Det hade varit enkelt att plocka låtar ur countryns voluminösa sångskatt, men istället lovade producenten och steelgitarristen Pete Drake att han på bara en vecka, med lite hjälp av sina kompisar, skulle få ihop tillräckligt många helt nya, specialskrivna låtar för att det skulle räcka till en LP. Ringo tvivlade, men när han väl kom till studion i det junivarma Tennessee 1970 såg han att Drake hade infriat sitt löfte. Nog för att några av låtarna tar till en del standardgrepp, men å andra sidan är countryn en formbunden musik som liksom bluesen får sitt värde av det innehåll man fyller den med – i Ringos fall hans mångomvittnade charm. Just den charm som gör att han kommer undan med sina begränsningar som countrysångare. Hur välvillig man än är kan man inte kalla honom för en George Jones, Charlie Rich eller Merle Haggard…

Idag är Nashville enbart en fabrik som serietillverkar det skräp som Justin Townes Earle så träffsäkert beskrev som Bon Jovi med fioler. Visserligen har brutalt kommersiella hänseenden styrt stadens musikindustri i många decennier, men under det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet fanns där fortfarande gott om karaktärsfulla studiomusiker som tillsammans skapade ett varmt, mjukt avrundat sound som är svåremotståndligt inbjudande. Flera av dem medverkar på ”Beaucoups of Blues”, såsom steelgitarristen Ben Keith, gitarristen Jerry Reed, basisten Roy Huskey Jr och de båda Charliesarna Daniels och McCoy på gitarr respektive munspel. Plus Elvis Presleys bakgrundssångare The Jordanaires och trummis D.J. Fontana. Som ljudtekniker kallade man in ännu en Elvis-celebritet, gitarristen Scotty Moore. Det hela var färdigt på bara två dagar och Charlie Daniels förklarade senare att inspelningarna var som vilka vanliga arbetsdagar som helst för en studiomusiker i Nashville. För Ringo själv var det större, en dröm som gick i uppfyllelse när han fick göra en hel skiva med en sorts musik som han tyckte så mycket om.

Kritiken blev överraskande positiv och någon skrev att även den attitydshårdaste av lyssnare måste kapitulera inför skivans avväpnande tjuskraft. Man bör också minnas att Bob Dylan redan året innan hade jämnat väg för den softare, mer tillbakalutade stilen med sin ”Nashville Skyline”. En skiva som för övrigt hade spelats in med delvis samma musiker som Ringo använde på sin platta. Det är knappast en åsikt man får så många kompisar på, men jag tycker mer om att lyssna på ”Beaucoups of Blues” än på ”Nashville Skyline”. Även om Dylan gjorde så gott han kunde för att skaka av sig sin artistiska persona kom den fortfarande vägen för skivan. Ringo å sin sida hade mindre att förlora och kunde helt och hållet lita på sin ta-mig-som-jag-är-personlighet vilket gjorde ”Beaucoups of Blues” till just den älskvärda och vinnande opretentiösa skiva som den är.

Wings: Wild Life (1971)

Man kan nog inte riktigt klandra dem som avskyr Paul McCartney. Trots allt har han en hel del vederstyggelser på sitt samvete. En del härrör till och med från Beatles-tiden – ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” och ”Maxwell’s Silver Hammer” är rena övergreppen på det mänskliga förståndet. Ändå är smärre mästerverk jämfört med ”Ebony and Ivory”, den där åttiotalsbölden till hit som ingen människa borde vara tvungen att höra utan att efteråt få en gratis och grundlig hälsoundersökning för att förvissa sig om att man inte ådragit sig några permanenta skador.

Så jo, jag kan förstå den som inte invändningslöst accepterar påståendet att Paul å ena sidan var en lika bra rocksångare, å andra sidan lika experimentellt sinnad som Lennon. Eller att ”Maybe I’m Amazed” är en otroligt själfull låt som tveklöst hade platsat på någon av de senare Beatles-plattorna. Eller att ”Nineteen Hundred and Eighty-Five” är en av sjuttiotalets bästa låtar. Eller att ”Soily” kaxigt kan stå upp emot vilka sjuttiotalshårdrockare som helst. Eller att Paul ända in i modern tid här och där har gjort väldigt bra musik. Det är för övrigt ett av mina små maliciösa nöjen att för styvnackade Paul-förnekare spela ”Nothing Too Much Just Out of Sight” med sidoprojektet The Fireman från 2008 och först efteråt, när låten är slut, berätta att det som nyss lät som Captain Beefheart faktiskt var Paul McCartney… Ansiktsuttrycken hos offren för mitt lilla busstreck är fantastiskt roliga och dem kan jag leva på i flera veckor. Paul är med andra ord betydligt mera mångsidig än vad de flesta vet att erkänna. Man skulle rentav kunna säga att trots att han är den mest högprofilerade solobeatlen är han den mest underskattade.

Efter Beatles ambitiösa ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” och vita dubbel-LP ville Paul tillbaka till en mer okomplicerad musik. Tyvärr säckade projektet med den planerade ”Get Back”-plattan ihop under ointresse hos och osämja inom bandet, och de repetitioner och sessioner som pågick under hela januari 1969 gav inte upphov till mycket mer än halvfärdiga originalkompositioner och slarviga jam över gamla rock’n’roll-klassiker signerade av Chuck Berry, Little Richard, Johnny Burnette med flera. Lyckligtvis men med viss ansträngning skrapades det ihop så pass mycket användbart material från de utdömda inspelningarna att det räckte till Beatles svanesång ”Let It Be” 1970. Men då hade Phil Spector kommit emellan och med stråkarrangemang och en mer slickad produktion hade han gått emot Pauls ursprungliga back to basics-avsikter.

När det från början lovvärda ”Get Back”-projektet hade havererat drog Paul sig tillbaka till sin hemstudio för att spela in skivan ”McCartney” helt utan hjälp från någon annan (bortsett från ett par körinhopp från frun Linda). På den tiden var det fortfarande ovanligt med sådana gör det själv-skivor, i synnerhet från någon på Pauls nivå, och när plattan kom ut anklagades den försmädligt för att vara halvfärdig till både produktion och låtmaterial. Efter den förträffliga ”Ram”, utgiven 1971 som en gemensam Paul och Linda-skiva, gjorde han ett nytt försök att nollställa sin karriär. Han samlade ihop bandet Wings, men det initiala medieintresset kring bandet svalnade så snart som deras första platta kom ut strax före jul 1971. ”Wild Life” blev utskälld som ett framhastat bottennapp och någon påstod till och med att Paul med vett och vilje hade skrivit undermåliga låtar. Men hur låter ”Wild Life” – egentligen?

Det spontana svaret är: avskalad. Man kan säga att den låter så som det natursköna omslaget ser ut. Låtar som ”Some People Never Know” och ”Tomorrow” drar lungorna fulla av lantluft och sätter sig lojt tillrätta i solen. Men hela skivan är inte så sävligt lättjefull. Öppningslåten ”Mumbo” är i sammanhanget råbarkat rockig, medan den visserligen banala men ack så charmiga ”Bip Bop” låter som T. Rex kunde ha låtit om Marc Bolan hade varit fårfarmare istället för glitterprimadonna i Top of the Pops. Betydligt allvarligare är titellåten som, även om den är trubbigt formulerad, är ett tidigt exempel på den Paul McCartney som senare skulle bli vegetarian och ett av djurrättsrörelsens största affischnamn.

Men den allra bästa låten är skivans mäktiga avslutning ”Dear Friend”, en oerhört sorgsen vädjan till John Lennon om försoning mitt i den bittra fiendskap som exploderade mellan dem i samband med Beatles splittring. Låten är så långt från den schablonmässiga karikatyr av Paul som ett glättigt sorglöst mähä som man kan komma.

Nej, ”Wild Life” är inte lika skarpt utmejslad som ”Ram” och inte lika omedelbar som ”Band on the Run” men däri ligger också en del av dess värde. Det är en egen entitet med sina egna bevekelsegrunder, och som en av de mest illvilligt nedsablade skivorna som någon av solobeatlarna gjorde under sjuttiotalet är det en av dem som förtjänar den största upprättelsen.

John Lennon: ”Walls and Bridges” (1974)

Med John Lennon är det tvärtemot mot hur det är med Paul McCartney. Där Paul är den som är mest utskälld på otillräckliga grunder, är John den som på egen hand har fått den ihärdigaste uppskattningen men av anledningar som jag tycker är lika fel. För inte minns han för låtar som ”Well”, ”Gimme Some Truth” eller ”I Don’t Wanna Be a Soldier Mama”, utan istället den irriterande ”Give Peace a Chance”, den snudd på infantilt jolmiga ”Imagine” och den gråtmilda pekoral som är ”Woman”. Ärligt talat: hur bra är Johns låtar på ”Double Fantasy” överhuvudtaget? Eller coverplattan ”Rock’n’Roll”? Trots att hans karriär efter Beatles bara var sju originalskivor lång så rymmer den både mästerverk och rent skräp. Och, ett par oförtjänt förbigångna skivor.

En av dessa är ”Walls and Bridges” från 1974. Visserligen sålde den riktigt skapligt när den gavs ut, med draghjälp av de två singlar som lyftes från skivan men som säger minst om skivan i stort. Den första, och mest framgångsrika, var den flåsiga ”Whatever Gets You Through the Night” som är hart när outhärdlig med sina blöta, brölande Saturday Night Live-saxofoner. Den andra är den fjäderlätt nostalgiska och förföriskt lummiga ”#9 Dream”. Tillsammans ger de lätt intrycket av att ”Walls and Bridges” är godmodig till sinnes men ingenting kunde vara mer fel.

Låtarna skrevs och spelades in mitt under det som brukar kallas Johns ”lost weekend”, den ett och ett halvt år långa separationen från Yoko Ono när John bytte hemvist från sitt älskade New York mot det glassiga Los Angeles. Man kan lugnt säga att han tog för sig av vad stadens uteliv hade att erbjuda. Han sökte upp den musikaliskt geniale men ständigt plakate Harry Nilsson och gjorde honom till sin suparbroder. ”Du dricker med nummer ett”, lär John vid ett tillfälle sluddrat i den stupfulle Nilssons öra. Om han med det menade att han var världens främste artist eller världens då främste fyllhund har väl aldrig riktigt klarlagts…

Det var en desperat tid och det hörs på ”Walls and Bridges”. För hur slipade studiomusikerna än var och hur funkigt musiken än kunde svänga tränger paniken ut genom Lennons stämband och gör rösten skrovlig och sårig. Skivan har ingen titellåt, men hade den haft det skulle det kunna ha varit ”Scared”. Inte bara för att det är en av plattans bästa låtar, utan också för att titeln allra bäst beskriver hur John låter: fullständigt skitskraj. Skräckslagen av att inte egentligen veta om han skulle få återvända till Yoko eller inte. Vettskrämd för att han nog, innerst inne, visste att om han gick för långt längs den bardisksupplysta och förrädiskt festglittriga väg mot fördärvet som han hade slagit in på skulle han kanske en dag inte längre kunna vända om och gå tillbaka.

”Steel and Glass” är lika bra som ”Scared”, även om den har avfärdats som en fantasilös upprepning av ”How Do You Sleep?” – Johns fruktansvärt giftiga angrepp på Paul från skivan ”Imagine”. Men även om de båda låtarna liknar varandra är de väsensskilda i grunden. ”Steel and Glass” är inte utåtriktat aggressiv utan vänder sig inåt, i en sorts anklagande självrannsakan som avslöjar just den otrygghet som John gjorde sitt yttersta för bedöva med sprit. Otrygghet och förlust är vad ”Walls and Bridges” handlar om. LP:n ”John Lennon/Plastic Ono Band” från 1970 hyllas ofta för sin brutalt rättframma emotionalitet, men i det avseendet står ”Walls and Bridges” den inte långt efter. Kringverket må vara mer påkostat och luxuöst men känslorna är lika naket råa och hårt träffande. Det, om inte annat, gör den till en obligatorisk Lennon-platta.

George Harrison: ”Extra Texture (Read All About It)” (1975)

Som den minst talträngde av de fyra brukade George kallas den tyste i Beatles. Är man på ett syrligare humör skulle man också kunna kalla honom för den tystade i bandet. Även om han fick mer utrymme på gruppens skivor i takt med att hans låtskrivande mognade kan man nog sanningsenligt säga att hans kapacitet i viss mån negligerades av de mer utåtriktade John och Paul.

När George gav ut sitt första album efter Beatles upplösning var det den närmast demonstrativt omfångsrika trippel-LP:n ”All Things Must Pass”. Den hade visserligen vunnit på att kortas ner; särskilt den tredje skivan i boxen är rätt meningslös då den upptas av några rätt träiga jam. Kanske hade den till och med vunnit på att bantas ner till en enkel-LP. Oavsett gav både den, den berömda välgörenhetskonserten för Bangladesh och 1973 års LP ”Living in the Material World” honom ett stort förtroendekapital hos kritikerna. Ett kapital som han helt förslösade med skivan ”Dark Horse”. Kritikerkåren förvandlades till rena sågverket och det var inte konstigt. Med sina simpla låtar är den så nära en katastrof man kan komma. Den blev knappast bättre heller av att George led av en struphuvudsinflammation vid inspelningen varför hans röst låter ungefär lika klangfull som en knarrande trätrappa. Skivan åtföljdes av en lika omdömeslös och nergjord Nordamerika-turné.

Med andra ord var singeln ”You” precis vad George behövde som fernissa till sitt avskavda rykte. Låtens livsglada, medryckande Motown-beat fick både konsumenter och recensenter på gott humör igen och den höjde förväntningarna ordentligt på den kommande skivan ”Extra Texture (Read All About It)”. Men när den väl kom tyckte många ironiskt nog att den saknade just textur. Med undantag för enstaka fall av reserverad uppskattning dömdes skivan ut som till största delen oengagerad och orkeslös.

”You” väckte helt fel förväntningar på ”Extra Texture” och kanske hade det varit bättre i längden om istället den suveräna ”This Guitar (Can’t Keep from Crying)” hade utsetts till pilotsingel då den är emblematisk för LP:ns dämpade melankoli. Men samtidigt: 1975 var det kokainpudrad glamour och vidlyftig ytlighet som var hållningen för dagen – hur skulle stillsamma, reflekterande låtar som ”The Answer’s at the End”, ”World of Stone” och ”Grey Cloudy Lies” rimligtvis kunna bryta igenom stojet och stimmet från de extravaganta Playboy-partajen och in till människors inre?

För bara några år sedan utnämndes ”Extra Texture” till en av de sämsta skivorna som någon av beatlarna gav ut under sjuttiotalet. Ett påstående som är befängt redan med tanke på ”Dark Horse”, och som blir rent bisarrt om man tänker på att både Wings-plattan ”London Town” och Ringos ”Bad Boy” kom ut 1978… Det är som att ”Extra Texture” aldrig lyckats ta sig ur det limbo som dess samtid så okänsligt placerade den i. Vad som skulle kunna lyfta den därur vet jag inte. Kanske att man lyssnar på hur den låter och inte hur man slentrianmässigt tror att den låter. För mig är den hur som helst lika given som ”All Things Must Pass” och ”Living in the Material World”.

* * *

Vill ni höra fler försakade skivor? Prova dessa!

Ringo Starr: Blast from Your Past (1970-74, samling)

Paul McCartney: McCartney II (1980)

John Lennon: Mind Games (1973)

George Harrison: George Harrison (1979)