EN MAN KALLAD ÖVERLEVARE – BERÄTTELSEN OM ALEX CHILTON

av Peter Sjöblom

Vissa karriärer går som på räls. Andra spårar ur hela tiden. En del artister verkar medvetet sabotera sina karriärsmöjligheter. Alex Chilton hör hemma i alla kategorierna. Detta är en historia om att gå under och samtidigt överleva. Om och om igen.

Det var det ensammaste ackord som någon någonsin hade hört.

James Luther, eller om man så vill – Jim, Dickinson var en drivkraft i Memphis musikliv. Överallt annars hade han nog uppfattats som en kuf, men i sin hemstad var han ett visserligen färgstarkt men fullt naturligt inslag i den tillåtande Memphis-vardagen. Han var själv musiker och i början av sjuttiotalet gav han ut LP:n ”Dixie Fried” som många menar är en av de skivor som bäst fångar stadens särart och representerar den lätt stukade, glödgade rock’n’roll som den förknippas med. Men större betydelse hade han nog som producent. Eller borde man kanske säga antiproducent? Han satt gärna i kontrollrummets skuggor, redo att trycka på inspelningsknappen när han kände att artisterna blivit så bekväma med omständigheterna att de tordes släppa fram allt det där som många andra producenter gör sitt bästa för att dölja. Sedan lät han dem hållas utan särskilt mycket ytterligare inblandning.

Nu satt Alex Chilton i Ardent-studion där han suttit så många gånger tidigare och under Jim Dickinsons tillbakadragna överinseende slog han an pianotangenterna i det ensammaste ackord som någon någonsin hade hört. Sedan kom nästa outsägligt resignerade ackord, och nästa. När rösten skar in i de ödsliga harmonierna lät den sönderklöst och sårig, som om den anspända själen i en sorts utmattad panik försökte hitta vägen ut genom stämbanden. Det är omöjligt att inte ta texten på allvar: ”Your eyes are almost dead/Can’t get out of bed/And you can’t sleep/You’re sitting down to dress/And you’re a mess”. Låten heter ”Holocaust”. Någon annan titel kunde den inte ha. Det här var ljudet av någon som faktiskt höll på ödeläggas, rentav desintegrera, lösas upp i den natt som är svartare än alla andra nätter.

Smakrik Memphis-stuvning

Det hade inte alltid varit så. Några år tidigare hade Alex Chilton blivit popidol när han som sångare i The Box Tops med storm hade erövrat USA-listans förstaplats med ”The Letter” 1967. Då var Chilton bara sexton år gammal. Visst skrovlade den fjunige ynglingen lite ansträngt på rösten för att låta vuxnare och mer erfaren än vad han faktiskt var, men ändå – det var något speciellt med hur den där killens sjöng. (Som kontrast kan nämnas att när Anna Book var i samma ålder gav hon ut ”ABC”…)

Box Tops fick uppbackning av låtmakare av högsta soulrang. Dan Penn och Spooner Oldham ställde upp med sina tjänster, liksom producenten/låtskrivaren Chips Moman som under sin karriär arbetade med bland annat Bobby Womack, Wilson Pickett och Elvis. Trots det lyckades Box Tops inte upprepa succén med ”The Letter”. Närmast kom ”Cry Like a Baby” som gick upp till listans andra plats. ”Soul Deep” nådde inte högre än till trettonde, men var en svåremotståndlig liten blue eyed soul-pärla som passade Chiltons röst utmärkt. Box Tops var i första hand ett singelband och de fyra LP de hann göra är alla precis så ojämna som man kan vänta sig av ett band där sjutummaren var det viktigaste formatet. Sådana band brukar inte hålla särskilt länge, och mycket riktigt föll gruppen slutligen sönder i början av 1970. Man kan anta att Chilton var lättad. När allt kommer omkring var det inte hans band. Han var bara sångare och upplägget med gruppen som en förväntad hitmaskin gav honom inte särskilt utrymme som låtskrivare.

Med Box Tops i imperfekt började Chilton att spela in låtar i Ardent-studion som han då av kontraktsskäl egentligen inte hade lov att utnyttja ännu. I smyg ackumulerade han under året tillräckligt mycket material för att det skulle räcka till en egen LP. Men det dröjde ett kvartssekel innan de legendomsusade inspelningarna nådde publiken via de officiella kanalerna. Först under det sakliga namnet ”1970” och sedan i en variant utökad till såväl titel som innehåll som ”Free Again: The 1970 Sessions”. Själva titellåten kan ses som Chiltons oavhängighetsförklaring efter Box Tops: ”I’m free again to do what I want again/Free again to sing my songs again/Free again to end my longing/to be out on my own again”.

Dessa tejper är värdefulla på flera sätt. För det första är de riktigt bra. Kanske lite ofärdiga här och där, men se det som en marginalinvändning. På det hela taget är de en smakrik Memphis-stuvning av soulstänkta låtar, lättflytande men trovärdig country och krusidullfri rock. För det andra utgör de den länge felande länken mellan Box Tops och vad som kanske var världens mest otursförföljda band: Big Star.

Stjärnan som föll

Efter att Chilton hade tackat nej till erbjudandet att bli sångare i Blood Sweat & Tears (!) för att han tyckte att de lät på tok för kommersiella, frågade han sin kompis Chris Bell om han ville starta en duo lite i samma stil som Simon & Garfunkel. Det ville han inte alls och kontrade med frågan om Chilton istället ville gå med i hans band Icewater. Chilton sade ja. De bytte namn till Big Star, taget efter en kedja av lågprisbutiker som hade grundats redan på trettiotalet. (Man kan anta att synen på varumärkesintrång var lite mer tillåtande på den tiden.) I förstone tycktes kombinationen Bell/Chilton vara perfekt. Båda hade en förmåga att synligen utan minsta ansträngning spotta ur sig riktiga popörhängen inspirerade av Beatles utan att för den skull vara epigoniska. De kompletterade varandra men då båda hade utrustats med lika stora egon frodades det också en rivalitet mellan dem..

Att gruppen hade ett stort kollektivt självförtroende gick knappast att ta miste på. Förutom att bandnamnet signalerade en nästan megalomanisk övertygelse om den egna förträffligheten, gav de sin debutplatta titeln ”#1 Record”. Inte för att det inte fanns fog för självsäkerheten – skivan mottogs med rungande presshyllningar och en kritiker utnämnde den på stående fot till en av 1972 års bästa plattor. Branschorganet Billboard som gärna mätte kvalitet i antal sålda enheter menade att varenda låt på skivan kunde bli en singel. På skivan anges Bell och Chilton som ett låtskrivarpar enligt Lennon/McCartney-modell, men i verkligheten skrev de de flesta av låtarna individuellt. Bells lite rockigare låtar som ”Feel” och ”Don’t Lie to Me” kontrasterar mot Alex Chiltons lite mjukare bidrag, som den undersköna ”The Ballad of El Goodo” och den spröda, ömsinta uppväxtbetraktelsen ”Thirteen”. Skivans enda plump stod basisten Andy Hummel för, horrören ”The India Song”.

Det var bara ett problem.

Nästan ingen köpte skivan.

Nästan ingen kunde köpa skivan.

Ardent Records som gav ut skivan var en underetikett till Stax, de välrenommerade leverantörerna av förstklassig soul. Men när Stax’ starkast lysande – och bäst säljande – stjärna Otis Redding så tragiskt omkom i den där flygplansolyckan i december 1967 blev det början på en serie bekymmer som kom att hota bolaget i själva grunden. De ekonomiska turerna är både för långa och för tråkiga för att gå in på här ens i svepande ordalag, men effekten de hade på ”#1 Record” var katastrofal. Utan den distribution som Stax skulle ha ombesörjt om de inte hade varit låsta av sina trassliga affärer fick Ardent inte ut ”#1 Record” till köparna i någon större omfattning. Färre än 10.000 ex nådde butikerna och punkterade således alla dess chanser att bli den storsäljare som de översvallande recensionerna lät antyda att den hade kunnat bli.

Det var förstås en stor besvikelse och ett hårt slag för alla inblandade men kanske allra mest för den mentalt instabile Chris Bell. Han började rasa och Bells pappa såg inget annan råd än att skicka honom på en resa till Europa för att han skulle få möjlighet att rensa tankarna och återfå balansen. Det gick väl sådär. Om pappan skickade med Chris bror David för att han skulle hålla ett vakande öga på Chris så slog strategin fel. Det dröjde inte länge förrän rekreationsresan urartade till rena sjöslaget när Chris försöka dränka sina bedrövelser i omåttliga mängder bourbon.

…och föll…

När Chris Bell återvände från sin spritstinkande Europa-vistelse ville han komma tillbaka till Big Star. ”Mitt band”, som han kallade det. Alex Chilton verkade ha en annan uppfattning om vems band det var.

Vad som egentligen hände vid Bells återkomst finns det olika uppgifter om. Somliga, som gruppens producent John Fry, menar att Bell absolut var avgörande för hur uppföljarskivan ”Radio City” lät. Detta låter på sin höjd apokryfiskt. Sannolikt bidrog Bell med några låtar till plattan, både som ensam kompositör och tillsammans med Chilton, men när den kom ut fanns hans namn inte med på omslaget. Han sägs ha skrivit ”Way Out West” med sin Beethoven-aktiga (!) melodi, men den attribuerades till Andy Hummel. Hummel refererade långt senare till låten som hans egen men skulle han – som skrivit den fekaliska ”The India Song” – verkligen ha blivit kapabel till en låt av ”Way Out Wests” dimensioner? Som dessutom lät betänkligt mycket som en Chris Bell-komposition?

Men oavsett om Hummel plötsligt hade tagit ett närmast övermänskligt kreativt steg framåt och oavsett hur stort inflytande Bell nu än kan ha haft över skivan, så är den först och främst Chiltons. Hans låtskrivande formligen blixtrade och kröntes av den formidabla ”September Gurls”. Dess glittrande gitarrer och otvungna melodi bara måste vara den bästa Byrds-pastisch som någonsin har gjorts, till och med i klass med The Byrds själva i deras bästa stunder. Dess status som okränkbar popklassiker solidifierades ytterligare när The Bangles spelade in den på åttiotalet. Något som för övrigt gav Chilton mer klirr i kassan än vad han lär ha haft både före och efter det.

Skivomslagets baksida visar bandet under en särskilt blöt och knarkdriven måndagskväll på någon av alla de barer som hade ploppat upp i Memphis efter att de tidigare strikta reglerna för alkoholservering hade mildrats några år tidigare. På bilden syns bara tre medlemmar. Chris Bell är i dubbel bemärkelse ute ur bilden. Antagligen satt han och söp sig fördärvad någon helt annanstans.

Senare sade han att han inte fick kicken utan att det var hans eget beslut att lämna bandet. Men han tillade att det till stor del berodde på hur Chilton betedde sig. Så hur mycket som handlade om fri vilja och hur mycket som handlade om överlevnadsinstinkt är väl en öppen fråga.

Ungefär samtidigt hoppade också Andy Hummel av. Big Star var allt annat än en pålitlig födkrok och han längtade efter ett mer stabilt liv med en stadigare ekonomi. Dessutom ville han avsluta sina collegestudier. I och med det var allt som återstod av bandet trummisen Jody Stephens och Alex Chilton. Frågan är bara hur mycket som egentligen återstod av Chilton själv.

…tills den inte kunde falla längre

Det var helt uppenbart att Alex Chilton höll på att kollapsa. Vissa av de låtar som han och Stephens spelade in 1974 avslöjade kanske inte så mycket om Chiltons mentala sönderfall, men det får vi tacka de musiker som Jim Dickinson hade värvat till inspelningarna. Extramusikerna gav stadga åt exempelvis ”Jesus Christ” och ”Thank You Friends”. Men ”Nightime”, ”Kanga Roo” och den isande versionen av ”Nature Boy”, Eden Ahbez’ förhäxande låt som odödliggjordes av Nat King Cole redan på fyrtiotalet, visade något annat. Och, när Chilton slog an de första tonerna på pianot i ”Holocaust” var det det ensammaste ackord som någon någonsin hade hört.

Det har spekulerats i om låten egentligen riktade sig till Chiltons dåvarande flickvän som han hade ett minst sagt stormigt och destruktivt förhållande med. Själv påstod han att han mest bara hade krafsat ner texten i all hast. Oavsett om Chilton hade kladdat ner texten i förbifarten (vilket jag har väldigt svårt att tro), så är det omöjligt att gestalta en låt så pass gripande utan att ta spjärn mot sin egen själ. Och är det ens möjligt att höra ”Holocaust” utan att känna de kyliga ilningarna längs med ryggraden? Låten är både slugt lockande som ett bedrägligt irrbloss i natten och frånstötande som om den avslöjar för mycket, som att den visar något som ingen annan borde se.

När inspelningarna var klara återstod det bara att få dem utgivna. Efter flopparna med de två första skivorna vägrade Ardent att stå för fiolerna ytterligare en gång. Särskilt som Stax’ kapsejsade räkenskaper hade blivit ett ärende för de amerikanska skattemyndigheterna. Dessutom betraktades de nya inspelningarna som kommersiellt omöjliga. Det här var glamrockens tid och hur skulle man i rimlighetens namn kunna kränga en människas accelererande depression till folk som mest av allt ville bländas av reflekterande paljetter och köpa Sweet och Gary Glitter? Mot bättre vetande valdes fjorton av totalt tjugo låtar ut till en testpressning som skickades runt till andra bolag i hopp om att någon skulle nappa på erbjudandet om en utgivning.

Det blev nej överallt.

En av dem som fick ett ex lär ha sagt att musiken gjorde honom mycket illa till mods, medan en annan förfärat utbrast att ”jag måste väl inte lyssna på det där igen va?”.Det dröjde ända tills 1978 innan den kom ut och då lustigt nog i både en amerikansk och europeisk variant med både olika omslag och med olika låturval. Både Stephens och Chilton tappade tidigt intresset för hela projektet, men Chilton brydde sig i alla fall så pass mycket om det för att uttrycka sitt missnöje med dispositionen av den amerikanska versionen. Han tyckte att den gjorde skivan onödigt dyster. Hur man nu skulle kunna undvika det när så många av låtar lät som att de sipprat fram ur själens allra svartaste håligheter.

Skivan kallas omväxlande för ”Sister Lovers”, ”The Third Album” och ”3rd”, och under alla år det diskuterats om den ens kan passera som en riktig Big Star-platta. Till och med Jody Stephens menade att den lika gärna kunde klassas som en soloskiva med Alex Chilton. Och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän Chilton var ”out on his own again”. För den delen också ”out of his mind again”. Han slog personliga rekord i fylla och om spriten alls lämnade kvar någon redlighet såg Chilton till att bomba ut det sista av skallen med vilka tvivelaktiga medikamenter han nu råkade komma över. När det var dags att mixa ”3rd/Sister Lovers” vägrade Jim Dickinson att släppa in Chilton i studion. ”Han skulle bara ha förstört allting”, var Dickinsons lapidariska kommentar. Chilton, som visserligen förstod att det skick han var i knappast erbjöd goda förutsättningar för att fatta några som helst vettiga beslut som rörde den minutiösa mixningsprocessen blev ändå mycket stött och lyckades aldrig riktigt komma över det han uppfattade som ett förräderi. Istället överlämnades det till John Fry att med all yrkesskicklighet han var mäktig slutföra ”3rd/Sister Lovers”. Det höll på att ta knäcken på honom. Det var en ren kamp att försöka få ihop de emotionellt spruckna inspelningarna till någonting som i alla fall liknade en skiva. Fry antydde att Chilton redan från första början mer eller mindre medvetet hade försökt spoliera skivans ”kommersiella potential”. Deras relation hade vid det här laget brutit ihop så till den milda grad att det hade varit fatalt att släppa in dem i ett och samma rum.

Men det kanske allra mest överraskande som hände vid den här tiden var att Chilton kort samarbetade med Chris Bell igen. Bell ville återuppväcka Big Star men ingen av de andra medlemmarna var intresserade. Men när han istället började arbeta på vad han föreställde sig skulle bli hans första soloskiva tittade Chilton tittade förbi i studion och lade bakgrundssång på ett av spåren. När han hörde vad Bell spelat in blev han djupt rörd. Han kände sig ångerfull för att det hade skurit sig mellan dem. De försonades men höll fortsättningsvis och för säkerhets skull ett diplomatiskt avstånd till varandra.

Fel karriär

Utan några förpliktelser vare sig mot bandmedlemmar som inte orkade med honom eller mot den publik han ändå inte hade kunde Alex Chilton välja mellan två olika karriärer; den ena som en ovanligt begåvad soloartist och den andra som en självförstörande missbrukare. Han valde fel och blev alltmer ”flustered and erratic” som det hette i en Big Star-låt. ”Till en början var det inte så allvarligt som det blev 1974. Det var då det började gå överstyr ordentligt”, erkände han. ”Det var så mycket som gjorde mig frustrerad och då drack jag. Det gjorde situationen bara ännu värre och då blev jag mer frustrerad. Det blev en ond cirkel.” Chilton, som hade vuxit upp med två alkoholiserade föräldrar, förklarade att drickandet också var ett sätt att ”ta udden av drogerna”. När Chilton nu väl lyckades släpa sig in i studion fanns det inga garantier för vad som skulle komma ut ur den – exemplarisk rockmusik eller artistiska haverier. Jim Dickinson förklarade det på ett mer gåtfullt sätt. ”Det ligger bortom självdestruktionen”, sade han, ”det är en sorts kreativitet men en kreativitet där konstverket blir lidande”. (Exakt hur lidande det kunde bli vittnar en session Chilton gjorde för radiokanalen KUT i Austin, Texas 1978 om. Lova mig att ni aldrig lyssnar på den! Gör inte så mot er själva! Det gör bara fruktansvärt ont och är ungefär som när man har råkat se en väldigt otäck bild och sedan aldrig kan glömma den hur mycket man än försöker.)

Nu dras ju rockmusiken med den böjelsen att den inte bara uppskattar utan rentav uppmuntrar sina företrädares dekadens, förfall till ren galenskap och till och med deras slutliga undergång. Vårt behov av tragedier verkar omättligt. Tänk på Syd Barrett, tänk på Roky Erickson, och tänk för den delen på Amy Winehouse. Oavsett om det ligger någon sanning i det gamla påståendet att konstnären måste lida för sin konst eller inte spelar inte så stor roll för det är som att publiken gärna ser sina favoriter plågas. Kanske har det med att göra att rocken började som en kraft mot och i utkanterna av föräldragenerationens sociala konvenans, och att folks förväntningar blivit en uppskruvad önskan om ett allt mer braskande förfall. Det var vildheten som lockade hos Elvis, Little Richard och Jerry Lee Lewis. Och går man längre tillbaka, till bluesens Robert Johnson och countryns Hank Williams, är det spriten, pillren och det allmänt asociala levernet som ger styrka åt deras mytologiska nimbus. Kanske är det så för många av oss att vi gärna lever våghalsigt bara vi slipper göra det med våra egna liv som insats. Kanske liknar det till och med det som får mer vidskepligt sinnade människor att söka sig till religionen. En ställföreträdare för de egna, mänskliga våndorna, en metod för att begripliggöra och uthärda vår egen ruelse. Om man väljer Jesus eller Alex Chilton kanske inte spelar så stor roll.

Många, kanske de allra flesta, av Chiltons inspelningar mellan 1975 och 1978 har kommit ut, antingen i legal form eller på bootlegs. Det hela är en diskografisk röra men det enklaste sättet att försöka få ett grepp om Chiltons förlorade år att lyssna på ”Bach’s Bottom”. ”Dusted in Memphis” är ur alla juridiska synvinklar en bootleg men många fans har i princip accepterat den som en essentiell del i Chilton-pusslet. Men den med anlag för sjösjuka bör ta det försiktigt. Man kastas handlöst mellan stringenta låtar som den riktigt Big Star-tindrande ”(Everytime I) Close My Eyes” och stupfulla paroxysmer som ”Summertime Blues”, mellan den pådrivande powerpopen i ”Take Me Home and Make Me Like It” och den desorienterande ”The Walking Dead”. Ibland verkar det rena turen att han träffar rätt toner, medan han vid andra tillfällen verkar ha relativt bra koll på vart rösten tar vägen. Ger man sig in bland dessa inspelningar är man som lyssnare betjänt av en god mängd slagtålighet.

New York

New York kanske inte var den bästa kurort som Alex Chilton kunde välja. Visserligen började han få lite bukt med de illegala substanserna, men han hade fortfarande allvarliga spritproblem. Rockhistoriskt sett kunde han däremot knappast valt ett bättre ställe och en bättre tidpunkt. Staden hade börjat sjuda av punken, och på det gamla sunkhaket CBGB’s hittade Ramones, Talking Heads, Patti Smith, Television, Blondie, Suicide och mängder av andra mer eller mindre ihågkomna band en fristad där de inför en liten men intresserad publik kunde odla sin särart. Alex Chilton klev rakt in i det perfekta sammanhanget för sin skeva, kantstötta men ändå rättframma musik.

Kanske var det med inslag av någon sorts diasporisk intuition, men det band som Chilton verkligen föll för var en kvartett som liksom han själv inte var infödda newyorkare. Tre fjärdedelar av The Cramps kom från Ohio medan den återstående fjärdedelen var bördig från Detroit. Fast det som verkligen slog an en rundgångston hos Chilton var nog att deras musik så uppenbart utgick från den ursprungliga Memphis-rock’n’roll som var en så integrerad del av hans egen musikaliska genuppsättning. Där de andra CBGB’s-banden hämtade näring ur den jord som plöjts av Velvet Underground, sökte The Cramps inspiration i gamla Sun-singlar och galenpannor med defekt självbild och som verkligen trodde att de skulle bli den nye Elvis om de bara fick en chans.

The Cramps till och med såg annorlunda ut än de andra. De ersatte den gängse ekiperingen av slitna och helst trasiga secondhandkläder med Frankensteins monster-svart – de såg de faktiskt ut som om de hade klivit rakt ut ur en gammal svartvit skräckfilm gjord på en budget som inte översteg kostnaden för en kopp dåligt kaffe. Den långe och gänglige sångaren Lux Interior påminde till och med en del om Boris Karloffs klassiska filmmonster. Hans gemål Poison Ivy Rorschach hade under en period livnärt sig som domina och hennes scenpersona utstrålade blasé sex samtidigt som hon med största självklarhet slet spinkiga rockabillyriff ur pantbanksgitarren. På andra sidan scenen stod den koppärrige gitarristen Bryan Gregory med sin patenterade gråblekta lugg hängandes ner över ansiktet medan resten av håret var kolsvart och bakåtstruket och kompletterade Ivys skelettartade toner med ett pandemoniskt rundgångsgnissel. Bakom trummorna satt den kyligt sammanbitne Nick Knox och bankade fram ett primitivt beat utan att hans perfekt anlagda Elvis-pompadour någonsin föll ur läge. Någon basist hade de inte.

De var sannerligen en syn men knappast för gudar. Delar av den redan härdade New York-publiken måste ha undrat vad det var för seriefigurer som stod på scenen och gjorde sönder någon gammal urmodig musik som väl ingen vettig människa brydde sig om. Men The Cramps var inget plojband utan tvärtom mycket uppriktiga i vad de gjorde. Alex Chilton fattade grejen och utnämnde dem omgående till världens bästa rockband. Han frågade om de ville komma ner till Memphis och spela in med honom som producent. Överväldigade av erbjudandet att få komma dit rock’n’rollens vagga stod tackade de ja.

Chilton hade anammat Jim Dickinsons modus operandi och lät The Cramps göra precis som de ville i studion. Frågan är om han gjorde mycket mer än att trycka på REC och vrida upp inspelningsvolymen lite för högt så att ljudet hela tiden låg precis på – och ibland över – gränsen för överstyrning. Bättre tillvägagångssättet för att locka fram själva essensen i bandets musik fanns inte. Gruppen slamrade sig igenom fem låtar, varav fyra var covers. Till debutsingeln som de gav ut själva på etiketten Vengeance (med det passande skivnumret 666) valde de en låt som Ramones redan hade gett ut, Trashmens skräpklassiker ”Surfin’ Bird”. Men Cramps fick Joey, Johnny, Dee Dee och Tommy att låta som Bröderna Djup. Det tog inte lång tid för dem att förvandla låten till ett veritabelt inbördeskring. Att någon överhuvudtaget överlevde de fem minuterna av obehärskat oväsen är rena underverket.

Till nästa singel valde de den egna låten till A-sidan. Allt man behöver veta om rock’n’roll finns i ”Human Fly”. Lux Interior fräser ur sig en text som formulerar combons själva skräpkulturscredo med referenser både till gammal skräckfilm och primitiv rock: ”I’m a human fly, I spell F-L-Y/I say buzz buzz buzz and it’s just becuzz/I’m a human fly and I don’t know why/I’ve got 96 tears and 96 eyes”, och tillade för säkerhets skull ”I’ve got a garbage brain, it’s driving me insane/cuz I’m a reborn maggot using germ warfare”. Fånigt? Inte bara det – totalt urkorkat! Men det låter så fräckt och självsäkert när Lux sjunger det, och tillsammans med gitarrerna som buzzzzar ikapp med sången och Nick Knox’ oresonligt stadiga trummor dessutom väldigt sexigt. Förbjudet sexigt. Det finns stunder när jag är beredd att med värja försvara ”Human Fly” som det absolut bästa stycke rockmusik som överhuvudtaget har spelats in. Varför The Cramps valde Chilton som producent igen när det var dags för deras debut-LP ”Songs the Lord Taught Us” behöver man knappast fråga.

1978, ungefär ett år efter att The Cramps hade åstadkommit Det Stora Oväsendet nere i Memphis, gav Chilton en ut av sina allra bästa låtar som singel.”Bangkok” rör sig ettrigt framåt samtidigt som dess nervösa energi paradoxalt nog får låten att liksom baklängesstudsa. Det är ett avigt spår, men den här gången inte självklart ett intoxikationens verk..Skivan är liten i storleken men stor till innebörden och antyder att Chilton för första gången sedan Big Star hade börjat få en vision av vad han faktiskt ville åstadkomma. Och att han ville åstadkomma något. (Fast någon borde kanske ha upplyst Chilton om att Bangkok inte ligger i Indonesien… men vi kanske får sätta upp det på kontot för konstnärlig frihet. ”Thailand” rimmar trots allt inte lika bra ”please ya” som ”Indonesia” gör.)

* * *

Om det var med vett och vilje eller om den 27-årige Chris Bell helt enkelt tappade kontrollen över sin luxuösa sportbil, kanske påverkad av det Valium han var så förtjust i, lär vi nog aldrig få veta säkert. Det vi vet med säkerhet är emellertid att den trälyktstolpe som han rammade vid kraschen knäcktes och föll rakt ner över bilen. Bell dog omedelbart. Det var den 27 december 1978, samma dag som Alex Chilton fyllde 28. Jordfästningen ägde rum dagen därpå. Alex Chilton gick inte på begravningen.

Det blev aldrig heller någon LP för Chris Bell medan han var i livet. Allt som kom ut var singeln med den grandiost anlagda och mycket Big Star-liknande ”I Am the Cosmos” 1978. Av texten att döma hade hans kristna pånyttfödelse inte gjort mycket för att skingra de inre demonerna. Och det var en ödets bittra ironi att singeln gavs ut på ett litet bolag som hette Car Records.

Kontrollerat och okontrollerat kaos

Jag tror att mötet med The Cramps var minst lika viktigt för Chilton som det var för dem. Jag tror att de med sina musikaliska rötter och ogenerade hållning hjälpte honom att forma en egen estetik som inte enbart var det slumpmässiga och förvirrade resultatet av en serie oberäkneliga blandfyllor. Jag tror att det är anledningen till att hans första riktiga soloskiva vars arbetstitel ”Like Flies on Shit” till utgivningen hade fått den mildare men nog så oaptitliga titeln ”Like Flies on Sherbert” lät som den gjorde.

Men alla var inte imponerade. Läser man Wikipedias artikel om skivan citerar den ur en numer raderad Allmusic-recension av David Cleary som skrev att ”ljudkvaliteten är hemsk och balansen mellan instrumenten är lite hipp som happ”. Innan Cleary gav den nådastöten med en enda stjärna i betyg klämde han till med att skivan är ”allmänt hafsig, drullig och blek”. Clearys Allmusic-kollega Stephen Thomas Erlewine var inte mer entusiastisk och tyckte att den var en stark kandidat till titeln ”den sämsta skiva som någonsin gjorts”.Sådana omdömen är väldigt roliga om man inte tar dem på allvar. Det har jag svårt att göra eftersom de utgår från en traditionell uppfattning om vad som är ”bra musik”, och en sådan måttstock är inte särskilt relevant för ”Like Flies on Sherbert”. Visst fick Chilton Carter Familys ”No More the Moon Shines on Lorena” att låta som att den handlade om moonshine mer än månsken, och visst låter det som att han tog sig an Ernest Tubbs ”Waltz Across Texas” under ett anfall av påverkad spontanitet. Men lyssna på det insinuanta groovet i ”Boogie Shoes” eller det oemotståndliga, in-och-ut-vrängda svänget i den fantastiska ”Alligator Man”! Med risk för att låta som en riktigt dumdryg besserwisser tänker jag säga att antingen fattar man det eller så fattar man det inte. Det kan inte förklaras utan måste förstås intuitivt. I mitt tycke är ”Like Flies on Sherbert” i sin vilda blandning av stilar och låtar av olika ursprung – några är Chilton-original – en av hans allra bästa album.

Lika löst hållen är ”Live in London” som spelades in på klubben Dingwalls sommaren 1980. Med ett hastigt hoprafsat band som till två tredjedelar bestod av Soft Boys rytmsektion tog Chilton sig igenom ett set med låtar från ”Sherbert”, flera covers, några Big Star-klassiker och en elakt sinnad ”The Letter”. Skivan har precis samma outgrundliga lockelse som ”Sherbert” och har man den ena måste man ha den andra.

* * *

Låt mig klargöra detta redan från början: Gustavo ”Tav” Falco alltid varit en talanglös nolla som i brist på begåvning lyckats hålla karriären gående på ren och skär uthållighet. Med en dåres envishet har han i decennier ägnat sig åt konst, fotografi, litteratur och musik utan att begripa att han i de flesta avseenden är en inkompetent odugling. Men ska jag säga något snällt om honom så är det att hans intresse för den amerikanska söderns folklore – i synnerhet den lokala Memphis-anknutna – i alla fall är seriöst, passionerat och därmed respektingivande.

Falcos första och mycket bisarra framträdande omfattade bara en enda låt. Det påstås ha varit Leadbellys ”Bourgeois Blues” men det är väl inte säkert att någon överhuvudtaget lyckades urskilja att det var just den… Anti-konserten avslutades med att Falco sågade sönder den billiga och fruktansvärt ostämda gitarren med en motorsåg. Allt medan den fortfarande var inpluggad i förstärkaren.

Det var väl oundvikligt att hans och Chiltons vägar skulle korsas ute i Memphis-marginalen. Kort efter att de hade träffats första gången drog de igång bandet Tav Falco’s Panther Burns. För Chilton, under den genomskinliga pseudonymen LX Chilton, blev det som en befriande återgång till åren före Box Tops när han helt kravlöst prövade sina färdigheter som musiker. Att det var kravlöst vittnar gruppens alla första skivor om. Debut-LP:n ”Behind the Magnolia Curtain” från 1981 är om möjligt ännu mer fragmenterad än någonting som Chilton någonsin hade gjort. Skivan är fylld till bristningsgränsen med osammanhängande ”tolkningar” av gammal blues och rockabilly, med en version av ”Brazil” instoppad för extra förvirring. Parallellerna till The Cramps var uppenbara men till och med deras ”Surfin’ Bird” framstår som Steely Dan jämfört med den kakafoni som Panther Burns åstadkom. Efter att de hade tragglat sig igenom en låt i teveprogrammet ”Straight Talk” som sändes lokalt över Memphis utbrister programvärden Marge Thrasher förfärat att ”det där var nog det värsta jag någonsin hört komma ut ur en teveapparat!” När Tav Falco sedan försökte presentera nästa låt vägrar Thrasher att låta dem fortsätta med det pandemoniska larmet och konstaterade att ”vi är nog inte riktigt redo för det ännu”. Istället uppehöll hon dem med en intervju tills det var dags för reklamen… (Det finns dock en skiva med Tav Falco som man måste ha, singeln med ”Train Kept A-Rollin’”.)

Chilton hängde kvar i Panther Burns relativt länge men höll utöver det en ganska låg profil under första halvan av åttiotalet. Det bästa som hände honom var att han lämnade sitt Memphis och istället flyttade till New Orleans. Det räddade sannolikt livet på honom. Han stormtrivdes där och lyckades komma tillrätta med sitt missbruk. Han hankade sig fram som taxichaufför men fick sparken efter att ha tackat nej till för många körningar. En tid försörjde han sig som diskare i French Quarter.

Europa, och vad som hände där

Under tiden växte hans ryktbarhet, framför allt i Europa. Solnas eviga stoltheter The Nomads hade kickstartat den svenska garagerockvågen med 1983 års mini-LP ”Where the Wolf Bane Blooms”. Intresset för skramlig rockmusik spred sig snabbt över kontinenten. Själv verkade Chilton rätt ointresserad av den scen han hade varit med och inspirerat till. Hans nya hemstad hade fått ett snabbt genomslag i hans musik, och när mini-LP:n ”Feudalist Tarts” – åtminstone från min horisont – helt oförhappandes dök upp vittnade den om en välmående och sofistikerad artist med en fint utvecklad smak för soul och New Orleans näringsrika musiktraditioner.

Den efterföljande singeln ”No Sex” var en rätt skräckslagen kommentar till AIDS-virusets dramatiska spridning. Den var lite ruffigare än ”Feudalist Tarts” men visade att Chilton inte bara var på väg tillbaka utan att han redan var där. Samma år kom han till Sverige och spelade bland annat i Stockholm. Jag hade lyckan att träffa honom då, några timmar innan han skulle upp och spela på Ritz’ välbesökta scen. Ärligt talat minns jag inte så mycket mer av intervjun än korta brottstycken. Det var Carl Abrahamsson som ställde de flesta frågorna – intervjun var avsedd för Calles fanzine Lollipop. Jag minns ändå med absolut säkerhet att The Cramps kom på tal, och om Bryan Gregory sade Alex Chilton med ömhet: ”He is a very dear soul”.

Om jag inte minns exakt vad som sades så minns jag med större skärpa vilket intryck Chilton gjorde där vi satt i Ritz’ ogästvänliga loge med det sterila lampljuset som kunde få vem som helst att se ut som en obduktionspatient. Han var otroligt vänlig, lyssnade uppmärksamt och pratade mjukt. I askkoppen framför honom låg fimparna efter alla de röda Marlboro han rökte efter att ha brutit av filtren och tänt cigartterna i den fransiga änden. De avbrutna filtren låg prydligt för sig i askfatet. Han var mindre än jag hade föreställt mig honom.

Magnus Nilsson är idag projektledare för Portabla Media, men för många mer känd som Ny-Magnum genom den idag anrika klubben Sunkit som han har varit med och drivit sporadiskt i ett par decennier. Vi såg Chilton tillsammans senare på kvällen och Magnus minns den där speciella konserten mycket väl. På sin hemsida skriver han om den med en sådan värme att jag gärna citerar ur den:

”Jag såg [Alex Chilton] spela på Ritz i mitten av 1980-talet. Min kompis Peter Sjöblom var redan ett fan, men jag var mest intresserad av en trevlig kväll på krogen. Jag blev helt såld.

Det är ju ett tag sedan, men det kan inte ha varit fler än runt femtio personer i publiken. Trots en vid tiden spirande garagerocklavin i Sverige, så var intresset för Alex Chilton ljummet i den svenska huvudstaden.

Det svala intresset bekom inte Alex Chilton det minsta. Han hade en enorm närvaro och hans egentligen superenkla rock var glasklar, utmejslad.

Eftersom Peter och jag var verksamma som musikskribenter fick vi tillfälle att prata med Alex efter spelningen. Jag minns att jag bad om en signerad affisch och det resulterade i att Alex Chilton sprang runt i hela lokalen, två våningar, för att hitta en kvarlämnad poster någonstans.

Han var bedrövad över att inte kunna hitta någon.

Helt enkelt en väldigt ödmjuk och trevlig person. Det kan tyckas banalt, men för mig var det ett betydelsefullt möte. De flesta andra artister som jag såg på Ritz, Kolingsborg, Glädjehuset och det fåtal andra spelställen som då fanns i Stockholm var ganska räddhågsna posörer. Alex Chilton var större.

För mig har Alex Chiltons musik också varit personligt betydelsefull. Utöver sin förmåga att skriva bra melodier och snygga rocklåtar, så har han ofta skildrat sig själv – eller låtarnas jag – som väldigt mänsklig. Med brister och skavanker, som får vara just det och inte delar av en mytologi.”

Själv minns jag publiken som till och med ännu mindre än vad Magnus gör. (Var det verkligen fler besökare där än han, jag och medlemmarna i The Nomads?) Den dåliga uppslutningen verkade inte bekymra Chilton särskilt mycket dock – han genomförde konserten med lika stor passion som om det hade varit fullsatt. Han hade inget emot att verka lite i det fördolda. Ärligt talat tror jag att han trivdes bäst så.

Magnus målar bilden av en vänlig och ödmjuk människa – en ”dear soul” om någon. Och det är så jag vill komma ihåg Alex Chilton. Inte som ett sönderhärjat vrak som kastade tärning om livhanken. För hur stor dragningskraft Big Stars tredje och den vimmelkantiga ”Bach’s Bottom” än har, så är det som den som kom till Stockholm den där speciella gången som han förtjänar att minnas. Alex Chilton slutade inte förbrylla därmed, men hans excentricitet kom att få andra och betydligt hälsosammare uttryck. Under konserterna kunde han helt utan förvarning slänga in precis vad som helst. Tittar man på gamla setlistor hittar man ”Surfer Girl”, ”Autumn in New York”, ”The Girl from Ipanema”, ”Suspicious Minds”, ”My Baby Just Cares for Me”, ”Goldfinger”… Till och med den vämjeliga ”Volare” som han klämde in på en annars bra skiva, ”High Priest” från 1987.

Stjärnan stiger igen

I Chiltons nittiotalsdiskografi hittar man en del annat kuriöst, såsom ”Clichés” (1993) där han levde ut alla sina latenta crooner-aspirationer till komp av enbart en akustisk gitarr. Förmodligen var det roligare för Chilton att spela in den än vad det är för andra att lyssna på den.

”Cubist Blues” (1996) gjorde han tillsammans med Alan Vega och Ben Vaughn. Det är möjligt att jag är den enda personen i hela världen som tycker att den bara är ett styrsellöst lallande i studion för alla andra verkar hylla den.

”Loose Shoes and Tight Pussy” (1999) är nog en bra skiva innerst inne men den kommer aldrig riktigt loss. Framför allt kämpar Chilton för att ta sig utanför de begränsningar som hans vid det tillfället rossliga röst sätter upp, men utan att riktigt lyckas.

Bästa nittiotalsskivan tycker jag helt klart är ”A Man Called Destruction” (1995). Nog har den sina enstaka, tveksamma låtval men som framför allt ett mycket klädsamt sound. Tvärtemot vad titeln leder en att tro är Chilton i god form där.

När Rykodisc i början av samma årtionde återutgav Big Stars skivor – inklusive en tidigare osläppt konsert och den dittills mest kompletta utgåvan av ”3rd/Sister Lovers” – tog kulten kring Big Star fart på allvar. Man kan verkligen tala om en kult, där de mest devota tillbedjarna var skottarna i Teenage Fanclub. Deras ”Bandwagonesque” var så derivat att vissa kritiker kallade den – förvisso uppskattande – för ”Big Star’s Fourth”. Chilton blev smickrad: ”Jag har bara hört några minuter av den men det gav mig en kick”, myste han när skivan var ny. ”De verkar vara lika ungdomligt narcissistiska som vi var i Big Star. De har kanske tagit en del från mitt gamla band men det har jag absolut ingenting emot. Jag gjorde precis samma sak när jag skrev låtar till Big Star, jag stal rakt av från andra.” Chilton blev så inspirerad av uppmärksamheten att han på allvar övervägde att återuppliva Big Star. När Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies kom med i bilden var det precis det som hände. The Posies hörde förstås själva till lärjungarna. Även om de inte var alls lika kleptomaniska som Teenage Fanclub var deras musik tillräckligt nära besläktad med Big Stars självlysande powerpop för att referensen skulle vara oundviklig.

Detta nya Big Star var i första hand en turnerande enhet och lockade en publik som gruppen hade blivit snuvad på när det begav sig första gången. Och jo, visst lät de vitala när de med all den originaltrogenhet de kunde uppbåda tog sig an Big Stars lilla men välkomponerade låtkatalog. De till och med införlivade ”I Am the Cosmos” i repertoaren, med Jon Auer i rollen som Chris Bell. Men ska man vara krass var de inte mycket mer än ett coverband på sig själva. När de väl släppte den studioinspelade ”In Space” med helt nya låtar 2005 hade de visserligen lyckats få med Jody Stephens på tåget men trots det och tyvärr är skivan tämligen glanslös. Den hade, om man så vill, lika gärna kunnat ha varit en platta med Teenage Fanclub.

* * *

Naturligtvis borde han åkt till sjukhuset direkt när han fick andningssvårigheter första gången. Om inte då så i alla fall den andra gången det hände. Men han hade ingen sjukförsäkring så han viftade bort det hela. Några dagar senare klagade på att han kände sig sjuk och tog ett bad i hopp om att känna sig piggare efteråt. När han var på väg ut ur badrummet föll han ihop på golvet. Sjukförsäkring eller inte, det fick bära eller brista – hans fru Laura fick in honom i bilen och körde honom i ilfart en akutmottagning i New Orleans. På vägen dit fick han en hjärtattack. När de kom fram till sjukhuset var Alex Chilton redan död. Det var den 17 mars 2010, han var 59 år gammal.

Det som hade bokats som en Big Star-spelning senare samma år på South by Southwest-festivalen, SXSW, förvandlades istället till en hyllningskonsert till Alex Chilton. Det var knappast svårt att få folk att ställa upp. Som John Fry uttryckte det: ”Man kan inte kasta en sten på inne på SXSW utan att träffa någon som påverkats av Big Star”.

Få klyschor är så hopplöst tunnslitna som den om att ”artisten är död men musiken lever vidare” men i Alex Chiltons fall är det mer än bara en floskel. Kanske var det för att han under nästan hela sin karriär rörde sig i marginalen som hans musik var så frikopplad från lynniga modenycker och oanfrätt av ängslan att ligga rätt i tiden. Det är musik som med bästa tänkbara innebörd är Memphis och New Orleans. Musik som är lika genuin som människorna som gör den. Det är väl därför som den aldrig åldras. Alex Chilton är en överlevare. Det kunde inte ens döden ändra på.

Artikeln tillägnas Dan Andersson (1976-2015).